# ID: svediakorp-gov442189
# author: Swoboda (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 679
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Diskussionerna om utrikespolitiken vid toppmötet i Bryssel kommer att äga rum i två sammanhang, dels i samband med den konstitutionella debatten, dels i samband med konkreta utrikespolitiska problem.
För att börja med den konstitutionella debatten vill jag helhjärtat skriva under på det som ordförande Romano Prodi sade.
Vi måste bli aktörer i stället för åskådare på den internationella scenen.
Eftersom detta inte gäller bara innehållet – men säkert också det – utan även namnet, vill jag också stödja Roberto Antonione som klart sade att detta handlar om – måste handla om – en utrikesminister.
Vi talar här inte om en hög representant eller en ambassadör, utan om en europeisk utrikesminister, inte för att ersätta de nationella utrikesministrarna, utan komplettera dem och organisera deras arbete mer effektivt.
För det andra, och medan jag talar om utrikespolitiken, vill jag säga att vi har ett problem, och – om jag får diskutera det helt kort med Roberto Antonione – låt mig säga att problemet är Mellanöstern.
Nyligen har vi upplevt att det har träffats en överenskommelse – känd som Genèveinitiativet – vilket är en privat överenskommelse mellan två personer och många andra från Israel och Palestina, och rådet vill behandla denna fråga faktiskt bara en och en halv vecka efter denna händelse.
Men aldrig tidigare har en privat överenskommelse fått en sådan uppmärksamhet i medierna, aldrig tidigare har en överenskommelse framkallat så höga förväntningar och aldrig tidigare har en överenskommelse legat så exakt i linje med EU: s utrikespolitik, så jag hoppas att rådet verkligen kommer att uppmärksamma detta Genèveinitiativ och uttrycka vårt stöd för det, till och med ännu starkare än utrikesminister Colin Powell – gudskelov! – har gjort, för även om det kunde ha varit ett EU-initiativ är det ännu mer värdefullt därför att det kommer från själva området, från män och kvinnor som vet vad ett fortsatt lidande skulle innebära, och utan vilka det inte skulle bli någon överenskommelse.
Om Europa måste bli basen för den avgörande kampen mot terrorismen så har detta att göra med att terrorismen kommer att sprida sig – som den har gjort under de senaste veckorna – lika länge som problemen i Mellanöstern kvarstår – och den lösningen, det måste medges, kan bara uppnås steg för steg.
Vi håller detta i minnet och beklagar djupt terrorangreppen i Istanbul.
Liksom New York är Istanbul inte bara en stad med många etniska grupper, den är direkt symbolisk för hur man kan samarbeta, och terrorismen kämpar naturligtvis mot ett sådant samfund och sådana förbindelser tvärs över alla etniska linjer.
Jag menar också att vi måste visa Turkiet solidaritet och stöd, men det innebär inte att terrorismen för med sig någon sorts bonus, och liksom kommissionen och rådets ordförande är jag absolut för att vi fortsätter exakt som vi har gjort tidigare, med kriterier som är objektiva och som granskas noga.
Terrorismen får inte påverka Turkiets situation varken till det sämre eller det bättre.
Avslutningsvis vill jag nämna något som många andra ledamöter har påpekat.
Jag ägnar mig sällan åt budgetfrågor, men vilken nationalitet vi än har, och vilken politisk grupp vi än tillhör, är vi alla här i kammaren medvetna om vikten av alla parlaments rättigheter när det handlar om att göra upp budgetar, och jag vill bara stödja er, herr rådsordförande.
Kammarens ståndpunkt är klar.
Vi sammanställer inte bara en resolution.
Man kan fråga, som Stalin en gång frågade Vatikanen: ” var finns era arméer? ”, men hur skall en europeisk konstitution kunna genomdrivas med hjälp av folkomröstningar eller av nationella parlament om den möter massivt motstånd här i kammaren?
Jag ber er acceptera detta: inga nedskärningar, i varje fall inte när det gäller rättigheterna för denna kammare, den demokratiska EU-institution som tillsatts genom fria val.
