# ID: svediakorp-gov442186
# author: Voggenhuber (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 524
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Låt mig börja med att knyta an till Graham Watsons bestämda protest mot de allvarliga och pågående kränkningarna av mänskliga rättigheter i Förenta staternas fångläger.
Låt mig nu gå över till regeringskonferensen.
Jag undrar varför regeringarna faktiskt sammankallade ett konvent, när de även utan ett konvent kunde ha haft kvar det urgamla spektaklet med nationer som köpslår med sina olika intressen.
Medan regeringarna vänder ut och in på konventets utkast, har vi här i kammaren återgått till att sammanställa förslag till resolutioner; vi upprepar oss, vi protesterar mot att saker evigt förblir desamma, men till ingen nytta, vi får varken respons eller ens en allvarlig debatt som visar på det.
Den fråga vi bör ställa oss är vad vi bör göra.
Regeringarna tror att de vet hur vi kommer att reagera; det visade vi efter det delvisa misslyckandet i Amsterdam.
Reaktionen var ” detta är bättre än ingenting ”.
Sedan, efter Nice, där misslyckandet blev totalt, visade vi samma sak: ” detta är bättre än ingenting ”.
Nu har jag börjat tro att en dålig konstitution inte är bättre än ingenting alls.
Vi bör göra klart för regeringarna att det inte är de som är fördragens herrar, utan parlamenten och de folk som de företräder, och att det är de som kan göra att denna författning misslyckas.
Man talar då om för oss, på ett mycket känslosamt sätt, att varje enskild medlemsstats värdighet måste garanteras.
Men Europas värdighet då?
Ingen har sagt ett ord om den.
Jag kan inte föreställa mig att någon enskild medlemsstats värdighet kräver att man skall kränka principerna om att skilja befogenheterna åt och om lagstiftningens allmänna beskaffenhet, eller att det lagstiftande rådet – konventets stora idé om ökad demokrati – skall tas bort.
Jag kan inte föreställa mig att någon medlemsstats värdighet kräver att den obestridliga legitimiteten i den dubbla majoriteten skall bytas ut mot Nicelotteriet.
Jag kan inte föreställa mig att någon medlemsstats värdighet kräver att fler lagar måste utfärdas av rådet eller att det krävs fler överträdelser av parlamentarismen och lagstiftningens allmänna beskaffenhet.
Det har inte något som helst att göra med den nationella värdigheten, som inte kräver ett angrepp på parlamentets budgeträttigheter.
Under den senaste debatten, och i korridorerna och bakom ridåerna, har jag hört att man önskar sig en kompromiss.
När man hör Iñigo Méndez de Vigo tala om det skulle man kunna tro att det handlade om att kammaren skulle avsäga sig lojaliteten mot konventet och ge sig iväg ut på kompromissens förrädiska isar.
Man erbjuder oss kompromisser bara när vi är på reträtt.
Man erbjuder oss förhandlingar bara när demokratin och parlamentets rättigheter dras i tvivelsmål.
Det tycks mig som att ingen erbjuder sig att förhandla om dem av våra krav som sträcker sig längre än regeringskonferensen.
Den här gången bör vi klargöra att en dålig konstitution inte är bättre än ingenting.
