# ID: svediakorp-gov442174
# author: Brok (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 784
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Låt mig börja med att tacka ordförandelandet Italien för att det hittills har hållit sitt löfte att stanna så nära konventets utkast som möjligt.
På min grupps vägnar vill jag uppmuntra ordförandeskapet att hålla fast vid denna regel.
Det måste stå klart för oss att det som hänt med stabilitetspakten har gjort att vi förlorat trovärdighet inom vissa områden, vilket fått effekt på förbindelserna mellan mindre och större stater i dessa förhandlingar, och i fråga om två stater har det förvisso inte lett till att de intar en mer försonlig ståndpunkt.
Kanske får jag börja med att säga något som jag anser är viktigt, nämligen att dessa förhandlingar inte får inkräkta på Europeiska centralbankens stabilitet och styrka och att försöken från visst håll att göra detta måste förhindras på ett tidigt stadium.
Det måste stå klart för oss att det har gjorts en hel del framsteg på många områden, vilket Roberto Antonione har hänvisat till.
Jag är särskilt nöjd med den framgång vi nådde på det säkerhetspolitiska planet i Neapel vad gäller strukturellt samarbete och klausulen om ömsesidigt bistånd, inbegripet protokollet.
Detta kan faktiskt beskrivas som ett genombrott.
Jag tror att man vid konventet alltid ansåg att dörren skulle lämnas öppen så att andra länder kunde ansluta sig och att detta inte skulle ställas i motsats till transatlantiska förbindelser.
Jag hoppas bara att EU: s utrikesminister kan få samma godtagande, och jag anser att det från kommissionens och parlamentets synpunkt är synnerligen viktigt att utrikesministern är en fullvärdig medlem av kommissionen, med allt vad det innebär, även om det inte råder något tvivel om att ministern kommer att ha en särskild lojalitet gentemot rådet, och det klargörande som det italienska ordförandeskapet gjorde i detta avseende är också viktigt.
Jag menar också att det är mycket viktigt att ministern även skall vara ordförande för rådet (utrikesministrarna) – det vore faktiskt galet om han eller hon inte vore det – och bara då skulle det vara någon mening med hela utformningen.
Jag kan inte på allvar förstå varför just utrikesministrarna har problem med titeln ” utrikesminister ”.
Jag kan inte förstå vad som är så problematiskt med den.
Om jag tolkar Neapel rätt så förefaller det också viktigt att ordföranden för Europeiska rådet inte skall ha rätt att ingripa i rådet (allmänna frågor) och vad man gör där.
Jag hoppas att man inte kommer att ändra på det under förhandlingarna.
Detta är en del av den institutionella jämvikten – ordförande för kommissionen, rådet (allmänna frågor) och Europeiska rådet – och vi har godtagit idén om en ordförande för Europeiska rådet enbart om han eller hon inte har något inflytande på rådets övriga arbete och på lagstiftningsförfarandet.
Jag tror att detta kommer att visa sig vara motståndskraftigt mot de försök som vi har hört talas om.
Jag måste säga att det finns två punkter som gör mig djupt bedrövad.
Att man försöker lösa problemet med omröstningsförfarandena i rådet genom att fastslå ett datum, 2009, när det måste återgå till att fatta enhälliga beslut, är en flyktväg.
Det är något som hittills aldrig har fungerat, och om vi vill att rådet skall fungera, måste det kunna fatta beslut med dubbel majoritet, så som konventet föreslagit, och jag hoppas att detta inte överges alltför lättvindigt under förhandlingarna de närmaste tio dagarna.
Vi var kritiska i fråga om Nice eftersom man där inte hade den förmåga att agera som utvidgningen krävde.
Detta, av alla punkter, får inte bli orsaken till att förhandlingarna strandar.
Den andra punkten jag vill ta upp är följande: om parlamentet kommer att dra det kortaste strået som ett resultat av ändringarna i budgetförordningen, så betraktar jag det som en bristningsgräns.
Om avsikten – som Ekofinrådets ministrar säger – är att parlamentets budgeträttigheter skall återgå till att vara sådana som de var före det interinstitutionella avtalet, eller till och med före 1978, så är detta inte godtagbart.
Det vi har är en finstämd jämvikt, inbegripet det faktum att rådet är den som har sista ordet när det gäller de egna medlen.
I det sammanhanget är detta en jämvikt, som förstörs om det ändras på något sätt.
Jag har visserligen överskridit min tid, men jag vill ändå säga att godkännandet av budgeten är parlamentets privilegium.
Inget parlament kan samtycka till en konstitution som våldför sig på detta privilegium.
