# ID: svediakorp-gov442173
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,325
# sentences: 99
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr Antonione, mina damer och herrar!
Det kommande mötet med Europeiska rådet i Bryssel blir det sista under ett synnerligen händelserikt år.
Nästan varje vecka innebär faktiskt utveckling och beslut som får stor betydelse för vår framtid.
Förra veckan var inget undantag.
Innan jag går in på debatten om konstitutionen vill jag helt kort fokusera på en annan aktuell EU-fråga.
Europeiska rådets förestående möte kommer – som Roberto Antonione sade – att föregås av ett extra trepartsmöte om sociala frågor, där stats- och regeringscheferna i trojkan och företrädare för arbetsmarknadens partner och kommissionen kommer att närvara.
Det är i själva verket mycket viktigt att inbegripa arbetsmarknadens partner på detta stadium av den konstitutionella processen, och det är viktigt att vi lyssnar till deras synpunkter.
Att fackföreningarna och företagarna deltar är den bästa garantin för att alla former av initiativ för att främja sysselsättningen skall lyckas.
Vid mötet kommer två frågor att tas upp, som tillhör kärnfrågorna i Lissabonstrategin: vårt tillväxtinitiativ och den europeiska sysselsättningsstrategin.
Det viktigaste ögonblicket blir när Wim Kok lägger fram sin arbetsgrupps rapport om sysselsättningen.
I rapporten beskrivs hur vi kan reagera på de stora förändringar som äger rum inom ekonomin och på arbetsmarknaden.
De huvudsakliga punkterna inbegriper behovet av att företagen och arbetstagarna blir mer anpassningsbara, behovet av mer investeringar i humankapitalet och slutligen behovet av ny social dynamik för att stödja reformerna och skynda på genomförandet av dem.
Kommissionen kommer att ta hänsyn till gruppens rapport och rekommendationer när den sammanställer ett förslag till gemensam sysselsättningsrapport, som skall läggas fram vid rådets möte nästa vår.
Herr talman!
Jag skall nu gå över till den centrala frågan i mitt tal, nämligen regeringskonferensen, som nu går in i slutskedet och som Roberto Antonione redan har gett en mycket balanserad och lovvärd översikt över.
Insatserna kommer att bli höga vid Europeiska rådets möte i Bryssel den 12 och 13 december.
De beslut som fattas kommer att visa oss frukterna av den nya konventsmetoden, som föreslogs av Europaparlamentet och kommissionen och som godkändes av stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i Laeken i december 2001.
Varje återgång till det mellanstatliga köpslående som vi upplevde strax efter toppmötet i Nice skulle innebära ett politiskt misslyckande för Europeiska unionen.
Det skulle inte längre godtas av den allmänna opinionen.
Den viktigaste uppgiften för regeringskonferensen är nu att besluta hur den utvidgade unionen skall kunna nå sina mål och öka sin beslutsförmåga.
Europeiska unionen står inför tre stora utmaningar.
För det första behöver vi en stark politik och en bättre europeisk samordning, som syftar till ekonomisk tillväxt, skapande av nya arbetstillfällen och social trygghet.
Sedan måste vi komma med en allmän reaktion på de internationella utmaningar som hänför sig till säkerhet, frihet och rättvisa.
För det tredje måste vi knyta samman våra styrkor för att axla vårt globala ansvar och främja våra värderingar och intressen.
I artikel 3 i utkastet till konstitution fastslås högtidligt unionens mål enligt dessa linjer.
Konventet åstadkom naturligtvis ingen perfekt konstitution för att ta itu med dessa uppgifter.
Hur som helst motsvarar resultatet de förslag som ingick i uttalandet från Laeken, och det överstiger kanske till och med förväntningarna.
Vid regeringskonferensen har man hittills helt klart ägnat sig mer åt interna diskussioner mellan medlemsstaterna än åt att skapa de rätta instrumenten för att reagera på Europeiska unionens behov och problem.
Det är förvisso en besvikelse att det inte kunde konstateras några som helst framsteg för att anta ett förfarande som gör det möjligt att ändra den politiska delen av konstitutionen.
Kommissionen kommer att stödja alla ansträngningar som ordförandelandet gör för att nå detta mål.
Med tanke på de nya utmaningar som vi ställs inför varken kan eller får konstitutionen bli ett hinder för framtida åtgärder.
De enda betydande framsteg som hittills gjorts i fråga om konventets resultat var att definiera ett strukturerat samarbete inom försvarsområdet.
När det gäller alla andra frågor kvarstår risken att regeringskonferensen kan backa i riktning mot den mellanstatliga metoden.
Detta gäller också det europeiska samarbetet om straffrätt, just vid en tidpunkt när alla ledare är medvetna om hotet från internationell brottslighet och terrorism.
Dessutom vill somliga underminera utrikesministrarnas trovärdighet – som Roberto Antonione klargjorde – och samtidigt avge en läpparnas bekännelse om EU: s behov av att bli starkare och spela en ledande roll på världsscenen.
Vissa ministrar hävdar att ökad mellanstatlighet skulle stärka samordningen av den ekonomiska politiken, medan det som verkligen behövs är en ökad europeisk förmåga att styra ekonomin för att bidra till tillväxtstrategin.
Vissa länder skulle till och med vilja återinföra vetorätten på områden där konventet redan har övergett den, till exempel inom handelsområdet.
Därför finns det helt klart bara två möjligheter: ett delat Europa som bara är åskådare på den politiska världsscenen eller ett enat Europa som bidrar till fred, tillväxt och en hållbar utveckling.
Om Europeiska unionen skall välja mellan dessa båda motstridiga möjligheter löper vi risk att förvisas till sidolinjen i fråga om världshändelserna, omgivna av andra kraftfulla aktörer.
I sin nuvarande form gör utkastet till konstitution det möjligt för ett enat Europa att agera mer effektivt.
Varken mer eller mindre.
Det skapar inget politiskt projekt för framtiden.
Den kärnfråga som nationella ledare alltså står inför vid regeringskonferensen är inte om de skall engagera sig i ett ambitiöst EU-politiskt projekt.
Kärnfrågan är om de i framtiden kommer att ha den kollektiva förmågan att införa de nödvändiga instrument som alla EU-projekt kommer att kräva.
Konventet bibehöll och förbättrade maktbalansen mellan EU: s olika institutioner.
En stark kommission är absolut nödvändig för att unionens regler skall kunna tillämpas opartiskt, och därför bör kommissionens makt på sådana nyckelområden som kontroll av statligt stöd inte urvattnas i sista minuten.
Vårt mål att bli en verklig union av stater och folk kommer till uttryck i systemet med dubbel majoritet, som enligt förslag skall gälla för beslutsfattandet i rådet.
Den demokratiska legitimiteten har underbyggts av att Europaparlamentets roll har stärkts i lagstiftande frågor, politiska frågor och budgetfrågor och av att EG-domstolens roll för att vidmakthålla lagbestämmelserna delvis har stärkts.
En sak är säker, mina damer och herrar: Kommissionen kommer att motstå varje försök att försvaga Europaparlamentets makt, särskilt i budgetfrågor, ända fram till slutet av regeringskonferensen.
Hur kan Europaparlamentet och kommissionen för medborgarna förväntas förklara och marknadsföra en konstitution som parlamentet självt skulle ha avvisat?
Det finns ingen plausibel förklaring.
För egen del välkomnar kommissionen ordförandeskapets erkännande att frågan om att göra en distinktion mellan kommissionärerna med och kommissionärerna utan rösträtt är alltför komplex och framför allt att något sådant inte skulle fungera.
Det finns en enkel lösning som bibehåller jämlikheten mellan alla kommissionärer: en kommission som består av en kommissionär från varje medlemsstat och som har en mer decentraliserad beslutsfattande struktur och ett system med kontroller och jämvikt för att garantera ett totalt kollegialt ansvar.
Det är den lösningen som kommissionen vill se i konstitutionen.
Till sist är det omröstningssystem med dubbel majoritet som föreslagits av konventet – 50 procent av medlemsstaterna som företräder 60 procent av befolkningen – enkelt och rättvist.
Alla ändringar bör syfta till att underlätta kollegiets beslutsfattande.
Naturligtvis föredrar kommissionen fortfarande ett system som grundar sig på 50 procent av medlemsstaterna som företräder åtminstone 50 procent av befolkningen.
Regeringskonferensen får under inga omständigheter fatta beslut om ett omröstningssystem som skulle göra beslutsfattandet i rådet ännu svårare än enligt Nicesystemet.
En konstitution som är ” sämre än Nice ” kan helt enkelt inte rättfärdigas.
Dessutom måste vi i Bryssel till varje pris undvika den byteshandel i sista minuten som bara skulle tjäna till att underminera konstitutionens trovärdighet innan vi ens haft möjlighet att lägga fram den.
Kom ihåg att den första folkomröstningen om konstitutionen kommer att hållas endast sex månader efter att regeringskonferensen avslutats.
Herr talman, mina damer och herrar!
Innan jag slutar – och utan att gå in på en debatt som kommer att äga rum här i kammaren vid ett senare tillfälle – vill jag helt kort kommentera förra veckans möte med Ekofinrådet.
Min bedömning grundar sig både på innehållet i beslutet och på förfarandet.
I fråga om innehållet har rådet nått en övergripande överenskommelse om planer för att minska underskottet, vilket dessutom är i linje med det som föreslagits av de två berörda länderna.
Rådet godtog därför Tysklands och Frankrikes löften att konsolidera budgetarna för 2005.
Å andra sidan, och med tanke på förfarandet, har frågan en allvarligare innebörd, eftersom rådet har valt ett strikt mellanstatligt agerande i stället för det som föreskrivs i de institutionella förfarandena.
Här vill jag upprepa min grundläggande kritik: vi bör inte ta några genvägar så snart bestämmelserna i pakten och fördraget, bestämmelser som beslutats enhälligt, blir för krävande eller obekväma.
Fördragets och paktens nytta och värde ligger i säkerheten i de bestämmelser som vi alla – kommissionen, parlamentet, rådet och medlemsstaterna – måste hålla fast vid.
Detta är en så allvarlig fråga att jag inte vill släta över den.
Jag hoppas emellertid, vilket ofta har hänt i unionens historia, att en allvarlig kris kommer att bana väg för de mest innovativa och varaktiga lösningarna.
Jag tror därför att vi bör se framåt och fästa blicken vid två mål: ett omedelbart förestående mål, och ett framtida.
När det gäller det omedelbart förestående målet är jag säker på att medlemsstaterna kommer att betrakta rådets slutliga förklaring som ett tecken på ett större, mer resolut åtagande när det gäller tillväxt och stabilitet och att de kommer att inse att bestämmelserna måste tillämpas systematiskt.
Vi å vår sida skall fortsätta att utföra våra uppgifter genom att tillämpa fördraget och bestämmelserna i pakten.
Det är vårt ansvar, särskilt under denna fas, att se till att alla medlemsstater får en absolut likvärdig behandling.
Vidare är budgetdisciplin och stabilitet mycket viktiga aspekter för EMU.
Hur som helst lär oss denna affär också en läxa inför framtiden.
Ni minns nog alla de anmärkningar jag hade för ett år sedan.
Jag menade inte att fördöma pakten; mina påpekanden var avsedda som en stark vädjan om att pakten skulle bli ett bättre uttänkt instrument för att samordna budgetpolitiken på EU-nivå.
Nu när den gemensamma valutan är praktisk verklighet behöver marknaderna och alla medborgare kunna lita på att det finns en ordentlig ekonomisk styrning, och då behöver vi en verklig ekonomisk politik.
Vi måste ge oss in i en ny fas för att befästa och förvalta det som vi uppnått och anpassa det till den nya situationen, men alltid på ett disciplinerat sätt, och framför allt måste vi behandla alla på samma sätt.
Vi måste återställa trovärdigheten för våra instrument för ekonomistyrning och för rättsstatens principer, nu när vi befinner oss mitt i en debatt om vår nya konstitution.
Redan för ett år sedan tog kommissionen ett inledande steg i denna riktning genom att lägga fram särskilda förslag för att stärka och samordna den ekonomiska politiken och tolka pakten på ett sätt som skulle göra den både strängare och mer flexibel.
Detta sätt att agera, som föreslogs av kommissionen, godkändes av Europeiska rådet.
Dessutom innehöll vårt bidrag till konventet redan ett avsnitt om att stärka och samordna EU: s ekonomiska politik, och delar av våra förslag togs upp på regeringskonferensen.
Dessa trevande steg framåt får inte ifrågasättas nu.
Ekofinrådets beslut visar emellertid att det verkliga problem som fortfarande måste lösas är den faktiska svagheten i vårt nuvarande system för europeisk ekonomistyrning.
Den verkliga utmaning som vi står inför är hur vi skall lösa detta problem.
Kommissionen kommer nu att göra en noggrann bedömning av situationen och förbereda ett framsynt initiativ för att ta upp denna utmaning.
Enligt min åsikt är det i själva verket inte tillräckligt att revidera bestämmelserna för genomförandet av pakten.
Vi måste föra en grundlig debatt om finanspolitiken i en vidare ram för att allmänt kunna kontrollera och samordna den ekonomiska politiken.
Framför allt behöver vi koppla budgetpolitiken mycket närmare till det mer allmänna målet att få i gång tillväxtpotentialen, utan att äventyra de allmänna finansernas långsiktiga hållbarhet.
I det syftet bör vi vara mer aktiva när det gäller att tillämpa de breda riktlinjerna för den ekonomiska politiken tillsammans med stabilitets- och tillväxtpakten, som ett instrument för att samordna den ekonomiska politiken på ett sådant sätt att EMU fungerar friktionsfritt och för att se till att vi uppnår Lissabonmålen.
Vi behöver därför göra en ny avvägning mellan dessa två instrument för att bibehålla budgetdisciplinen samtidigt som vi stimulerar tillväxten.
Herr talman, mina damer och herrar!
Under de få dagar som återstår före mötet Europeiska rådets möte i Bryssel måste vi handla bestämt och optimistiskt om vi skall kunna nå de stora mål som vi har satt upp.
Om vi gör det kommer den konstitution som nu tar form att klargöra våra grundläggande mål, definiera Europeiska unionens handlingsområde mer precist och göra arbetet i våra institutioner enklare och mer öppet.
Jag är viss om att vi till kommande generationer kommer att lämna över en union som inte bara är större och mer inflytelserik, utan också mer sammanhållen, mer demokratisk och som ligger närmare EU: s medborgare.
Vi får inte nöja oss med mindre vid denna stora historiska tidpunkt.
