# ID: svediakorp-gov442171
# author: Antonione, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,664
# sentences: 102
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att uttrycka min tacksamhet mot Europaparlamentet för att jag får tillfälle att belysa de huvudfrågor som kommer att diskuteras under Europeiska rådets kommande möte i Bryssel den 12 och 13 december.
Detta toppmöte, som avslutar Italiens sex månader långa ordförandeskap i rådet, är en mycket viktig händelse för oss, inte bara när det gäller vikten av de frågor som skall behandlas, utan också därför att de beslut som fattas där kommer att ange kursen för unionens framtida arbete i en rad mycket viktiga frågor som står på EU: s dagordning.
Vid EU-toppmötet måste det, som ni vet, också finnas tillräckligt utrymme för regeringskonferensens arbete, när stats- och regeringscheferna och deras respektive utrikesministrar möts för den slutliga fasen.
Med tanke på hur viktig frågan är vill jag börja med att redogöra för regeringskonferensens senaste framsteg, och sedan återgå till förberedelserna för det kommande EU-toppmötet.
Bara ett par veckor innan det sex månader långa italienska ordförandeskapet avslutas gläder det mig att jag får redogöra för utvecklingen efter utrikesministermötet i Neapel.
För det första vill jag bekräfta att det italienska ordförandeskapets övergripande inställning fortfarande är densamma som den som min regering ofta har uttalat här i kammaren och i samband med regeringskonferensen.
I det omfattande förslag som lagts fram återspeglas, i enlighet med denna inställning, vår avsikt att respektera det arv konventet gav oss i fråga om konstitutionen, och begränsa oss till att föreslå klargöranden eller ändringar av konventets utkast, i ljuset av de kommentarer som gjorts av medlemsstaterna, Europaparlamentet och kommissionen.
Jag tror att jag tryggt kan säga att många av ordförandeskapets förslag har rönt mycket stor uppskattning, vilket har gjort att vi kunnat närma medlemsstaternas ståndpunkter till varandra, med vederbörlig hänsyn till den totala jämvikten i konventets utkast.
Förutom de påtagliga framstegen i ett antal specifika frågor har det klargjorts att vissa envisa avvikelser i fråga om särskilda villkor kommer att lösas när man kommer överens om unionens kommande institutionella ram.
Detta är verkligen det område där vi fortfarande har de största meningsskiljaktigheterna, framför allt beträffande beräkningen av den kvalificerade majoriteten i rådet och sammansättningen av kommissionen.
En detaljerad analys av resultaten vid utrikesministermötet avslöjar de framsteg som gjorts på följande punkter i vårt förslagspaket: infogandet av en hänvisning i bestämmelserna om unionens värderingar om jämställdhet mellan män och kvinnor och om skydd för personer som tillhör minoritetsgrupper; en upprepad bekräftelse av att EU: s lagstiftning äger företräde; behovet av att se till att Europeiska rådets åtgärder underkastas rättslig kontroll, i den mån Europeiska rådet definieras som en EU-institution i konstitutionsfördraget.
Konvergenspunkter har också noterats inom det extremt känsliga området rättsliga och inrikes frågor, där man vid införandet av omröstning med kvalificerad majoritet måste beakta de särskilda grunddragen i vissa nationella rättssystem och överväga säkerhetsmekanismerna.
De olika förslag om den särskilda politiken i tredje delen av utkastet till konstitutionsfördrag, som skisserats av ordförandeskapet, har varit föremål för en djupgående diskussion.
I många fall har medlemsstaterna olika ståndpunkter, som grundar sig på välkända motsättningar.
Det står ändå fullt klart att den mångsidiga kritik som yttrats här kommer att tona bort när man enats om de större frågorna i de konstitutionella förhandlingarna.
Följande frågor kommer att kräva en fortsatt debatt: de fortsatta skiljaktigheterna mellan de länder som inte tänker göra några eftergifter när det gäller att överge det enhälliga röstningsförfarandet inom exempelvis utrikespolitik, beskattning och social trygghet, och de medlemsstater som anser att infasningen av omröstning med kvalificerad majoritet på dessa områden är en kärnfråga i det blivande konstitutionsfördraget; de många och ibland skilda kraven från medlemsstaterna på att ändra de bestämmelser som gäller budgeten, den fleråriga finansiella ramen, de egna medlen och den ekonomiska styrningen.
Här vill ordförandeskapet försöka att i största möjliga utsträckning bevara den interinstitutionella jämvikten och de omröstningsbestämmelser som föreslagits av konventet.
Tanken på ett förenklat revideringsförfarande för del III, avdelning III, i konstitutionsfördraget möter fortfarande motstånd, medan större enighet tycks ha nåtts om övergångsklausulen på grundval av formuleringar som också inbegriper nationella parlament.
Ordförandeskapet har för avsikt att föreslå fortsatta diskussioner om alla dessa frågor under regeringskonferensens avslutande sammanträden.
Utrikesministermötet ledde dessutom till betydande framsteg när det gäller att definiera den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) i det kommande konstitutionsfördraget.
Man har i själva verket lyckats åstadkomma ett nytt utkast till artikel I-40, del 7, om klausulen om ömsesidigt bistånd och en beskrivning av strukturerat samarbete i artikel III-213 och, vilket är mycket viktigt, man har lyckats lägga fram ett protokoll som innehåller kriterierna för deltagande i ett sådant samarbete.
Denna textsamling kommer att undersökas på nytt vid regeringskonferensens ministermöte den 8 december.
Den diskussion som ägde rum under utrikesministermötet har emellertid avslöjat att det råder samförstånd om ett ökat antal frågor på detta känsliga område.
Diskussionen om unionens blivande institutionella ram har bekräftat att detta fortfarande är den känsligaste frågan i förhandlingarna.
Utrikesministermötet var nyttigt därför att man fick bukt med vissa skiljaktigheter och, vilket är mycket viktigt, därför att man utvecklade en lugnare, mer konstruktiv dialog.
De framträdande beståndsdelarna i diskussionen kan sammanfattas som följer.
Vissa medlemsstaters begäran att man skulle höja minimitröskeln för de nationella representanterna i Europaparlamentet mottogs positivt, på villkor att det totala antalet platser inte ökas.
När det gällde utformningen av rådets ordförandeskap noterades enighet om de grunddrag som rekommenderats av konventet, även om vissa medlemsstater fortfarande hyser tvivel när det gäller gemensamma ordförandeskap och i stället skulle föredra valda ledare.
Det italienska ordförandeskapet förbehöll sig rätten att överväga ytterligare ändringar i denna fråga.
Den möjliga lösningen är att tre medlemsstater innehar ordförandeskapet i 18 månader.
Förfarandena för att genomföra dessa lösningar skulle kunna bli föremål för ett beslut av Europeiska rådet, snarare än att regleras i ett särskilt protokoll.
Reaktionerna på ordförandeskapets förslag om en EU-utrikesminister – vilket syftade till att förtydliga flera särskilda aspekter av hur den ” dubbla hatten ” fungerar, med vederbörlig hänsyn till andan i konventets utkast – har bekräftat att det förfarande som vi har valt är det enda som är genomförbart.
I våra förslag försöker vi i själva verket övervinna kritiken både från dem som befarar att denna nya institutionella person kan bli rådets ” trojanska häst ” i kommissionen och försvaga kommissionens makt när det gäller utrikespolitik, och kritiken från de medlemsstater som vill låta ministern slippa begränsas av kommissionens kollegiala ansvar genom att understryka ministerns roll som företrädare för rådet.
Den medelväg som vi föreslår förefaller vara den enda som kan garantera att det går att uppnå en kompromiss i slutskedet, även om den innebär att två stora frågor fortfarande måste lösas: vissa länders envisa motstånd mot att utrikesministern blir ordförande för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), och andra medlemsstaters begäran att den nya personen inom institutionen inte skall ges titeln ” minister ” utan den mer blygsamma titeln ” företrädare ”, vilket är ett klart steg tillbaka – och inte bara ett symboliskt steg – från villkoren i konventets utkast.
I den utdragna debatten om kommissionens sammansättning efter 2009 återkom de förslag på ståndpunkter och argument som vi redan känner till.
Under förhandlingarna måste det nås en ny förlikning mellan dem som förespråkar en uppstramad, snabb och effektiv kommission som inte hämmas av mellanstatliga restriktioner, och dem som förespråkar en kommission som företräder alla kulturer och nationella synpunkter och som alltså är sammansatt av en kommissionär med full rösträtt från varje medlemsstat.
De förslag som lagts fram måste undersökas på längre sikt och med hänsyn till institutionernas behov av en union som om 10 – 15 år förmodligen kommer att vara ännu större och som därför måste utrustas med en lämplig beslutsförmåga som är lättbegriplig för medborgarna.
Under diskussionen om hur den kvalificerade majoriteten i rådet skulle beräknas har de olika ståndpunkterna blivit ännu klarare och mer distinkta: vissa stater försvarar ivrigt Nicesystemetmedan andra anser att övergången till omröstning med dubbel majoritet är oundviklig.
Bland de senare skulle vissa länder föredra en helt symmetrisk dubbel majoritet, med andra ord 50 eller 60 procent, både bland medlemsstaterna och bland unionens befolkning.
Med hänsyn till att ståndpunkterna fortfarande är så vitt åtskilda måste vi tänka klart och vara framsynta.
Jag upprepar det jag sade tidigare och understryker behovet av att de olika förslagen undersöks långsiktigt, med tanke på tiden efter 2009.
Regeringskonferensens ministermöte den 8 december 2003 och det ökande antalet bilaterala möten som ordförandeskapet kommer att utlysa under de kommande veckorna, måste därför först och främst koncentreras på de institutionella frågorna, så att man på bästa sätt förbereder regeringskonferensens slutliga möte på stats- och regeringschefsnivå, som kommer att öppnas den 12 december 2003.
Framgångarna eller misslyckandena i de konstitutionella förhandlingarna kommer förmodligen att vara avgörande för hur integrationsprocessen lyckas under de kommande åren och för Europas förmåga att spela en avgörande roll på världsscenen i en tid av stora politiska och ekonomiska utmaningar.
Av den anledningen, och med tanke på vikten av det som står på spel, måste de konstitutionella förhandlingarna föras med stor flexibilitet av alla dem som har i uppgift att lägga grunden till unionen under 2000-talet.
Med vederbörlig hänsyn till principen om alla medlemsstaters lika värde – vilket också med all rätt erkändes vid utrikesministermötet i Neapel – krävs det att vi slutar agera partikularistiskt och slutar tänka i termer som ” rättvist utbyte ”, där varje enskild eftergift görs för att erhålla något likvärdigt.
Den metoden strider mot själva begreppet ” europeisk integration ” och skulle, om den användes systematiskt, äventyra de principer som unionen vilar på.
Även om rättvisa är ett viktigt villkor för alla konstitutionella överenskommelser, kan inget nu sätta stopp för den pågående integrationsutvecklingen.
Var och en som vill göra det måste stå till svars inför sina europeiska partner, inför sina medborgare och inför integrationsprocessens historia.
Politiska system utvecklas genom dialog och mäns och kvinnors agerande, och samma män och kvinnor är helt ansvariga för vad som sägs och görs.
Från och med nu måste vi vara medvetna om att antagandet av den nya konstitutionen kommer att innebära ” en framgång för alla, eller ett misslyckande för unionen ”.
Det finns inte längre någon verklig skillnad mellan nationella och europeiska intressen.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skall nu helt kort fokusera på de frågor som Europeiska rådet kommer att ta upp.
Beträffande de ekonomiska frågorna, särskilt målsättningen att få fart på den hållbara ekonomiska utvecklingen, kommer Europeiska rådet att utgöra höjdpunkten på den långa arbetsperiod som inleddes i och med Europeiska rådets möte i Thessaloniki och som vidareutvecklades av stats- och regeringscheferna vid det senaste toppmötet i oktober.
Europeiska rådet kommer vid sitt möte i december i själva verket att uppmanas att ge ett definitivt samtycke till tillväxtinitiativet, som godkändes redan vid Ekofinrådets möte den 25 november, där särskilda beslut fattades som kommer att ge ett viktigt bidrag till att förbättra konkurrenskraften i EU: s ekonomiska system och fullständigt utveckla unionens tillväxtpotential genom att främja högre investeringsnivåer i fysiskt kapital och utveckling av humankapitalet.
Det huvudsakliga målet i sammanhanget är – också genom att en serie projekt identifieras där arbetet kan påbörjas redan inom 2 – 3 år – att det skapas en politisk katalysator som gör att man kan öka takten avsevärt för att skapa infrastruktur och genomföra avancerade forskningsprojekt i syfte att underlätta utnyttjandet av viktiga resurser både från Europeiska investeringsbanken och den privata sektorn.
Ur en annan och mer allmän synvinkel, men fortfarande i samband med en förstärkt sammanhållning på den inre marknaden och en ökad tillväxt, hyser det italienska ordförandeskapet också starka förhoppningar om att Europeiska rådet kommer att godta den politiska överenskommelse som rådet (transport) kommit fram till när det gäller kommissionens förslag om en förnyad granskning av de transeuropeiska näten (TEN) – vilket är den grundläggande strukturen i initiativen för att slutföra infrastrukturnätverket i den utvidgade unionen – inte minst med beaktande av de senaste besluten att öka EU: s stöd från 10 till 20 procent för projekt som gäller gränsöverskridande sträckor.
För att gå vidare till frågor som rör Lissabonagendan, och då särskilt hänvisa till punkter som gäller strukturella reformer, vilket Europeiska rådet i vår måste lägga sin energi på, vill jag påpeka att medlemsstaterna i unionen, som hela tiden gjort stora ansträngningar för detta, nu kommer att ges ett verkligt tillfälle till en öppen dialog under det extra trepartsmötet om sociala frågor, vilket kommer att innebära en mycket viktig möjlighet att förnya Europeiska unionens löfte att genomföra europeiska sysselsättningsstrategin.
Vid det sociala toppmötet blir det möjligt att påbörja en inledande analys av resultaten av det arbete som gjorts av Wim Koks arbetsgrupp för sysselsättning och att diskutera tillväxtinitiativet, med särskild hänsyn till dess effekter på sysselsättningen.
På den grundvalen kommer deltagarna i det sociala toppmötet att kunna utveckla diskussionen om kopplingarna mellan ökad sysselsättning och ökad produktivitet som belysts av Wim Koks grupp, med särskild bedömning av effekten – inte minst när det gäller sysselsättning – av den politik där man söker förbättra konkurrenskraften i det ekonomiska systemet genom att stärka humankapitalet och flexibiliteten i de europeiska socioekonomiska systemen.
Resultatet av detta toppmöte – som Silvio Berlusconi kommer att redogöra för inför Europeiska rådet – kommer naturligtvis också att ge näring åt diskussionen vid själva rådsmötet.
Mötet med Europeiska rådet kommer också att vara ett bra tillfälle att bedöma situationen för ett antal viktiga frågor som rör skapandet av ett gemensamt område för frihet, säkerhet och rättvisa, med särskild hänvisning till europeiska strategier för immigration och i ljuset av rekommendationerna från de senaste toppmötena i Bryssel och Thessaloniki, vilka hölls i oktober respektive juni.
Stats- och regeringscheferna måste i första hand notera de överenskommelser som nåddes vid mötet med rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 27 och 28 november om grunddragen för en europeisk gränsförvaltningsbyrå, ett handlingsprogram som särskilt ägnas åt immigration via havet och införandet av biometriska uppgifter i visum och uppehållstillstånd.
Dessa initiativ granskades redan under toppmötet i oktober och kommer nu att genomföras snabbt och, i vissa fall, slutgiltigt godkännas genom att de relevanta lagbestämmelserna antas formellt.
I det avseendet vill jag särskilt understryka att även Europaparlamentet kommer att uppmanas att ge sin åsikt om förordningarna för byrån och om biometriska uppgifter.
Jag befarar att nyheterna i fråga om asyl inte är så bra.
Trots de stora ansträngningar som gjorts av det italienska ordförandeskapet, vilka lett till avsevärda framgångar under dessa besvärliga förhandlingar, var det inte möjligt att nå en överenskommelse om direktivet om miniminormer för asylförfarande eller att bryta det dödläge som uppstod redan i slutet av det grekiska ordförandeskapet när det gäller det andra direktivet om flyktingstatus och subsidiärt skydd.
Europeiska rådet kan bara upprepa den politiska vikten av denna fråga, och uppmana rådet att nå en överenskommelse åtminstone före den 1 maj 2004, den femte årsdagen av Amsterdamfördragets ikraftträdande.
I ramverket för unionens migrationspolitik kommer Europeiska rådet säkert också att diskutera kärnfrågan om mottagande och integrering av lagliga invandrare och särskilt vikten av att uppmuntra till en dialog mellan olika religioner som en del av den sociala sammanhållningen, ett ämne som det italienska ordförandeskapet ägnade en inrikesministerkonferens åt den 30 och 31 oktober 2003.
Migrationspolitiken kan emellertid inte vara effektiv om det inte finns ett grundligt och effektivt samarbete med ursprungsländerna eller med transitländerna för migrationsströmmarna, ett samarbete som behöver utvecklas i en konstruktiv partnerskapsanda.
I detta sammanhang anser jag att jag bör nämna det positiva interinstitutionella avtalet mellan parlamentet, rådet och kommissionen, som bör formaliseras under de närmaste dagarna och som rör skapandet av ett program för ekonomiskt och tekniskt stöd till tredje land när det gäller asyl, och införandet av en mekanism för att övervaka och bedöma dessa länders kamp mot olaglig invandring, vilket begärdes vid mötet med Europeiska rådet i Thessaloniki.
Slutligen vill Europeiska rådet, när det gäller samarbetet i straffrättsliga frågor, uttrycka sin tillfredsställelse med den överenskommelse som nåddes efter det italienska ordförandeskapets ihärdiga medlingsarbete beträffande rambeslutet om bekämpning av narkotikahandel, en fråga som särskilt oroar den europeiska allmänheten.
Herr talman, mina damer och herrar!
Det kommande mötet med Europeiska rådet i Bryssel äger rum bara ett par månader innan anslutningsfördraget träder i kraft.
Stats- och regeringscheferna kommer att uppmanas att ge viktiga anvisningar inför slutförandet av utvidgningsförfarandet, särskilt i ljuset av de rapporter som kommissionen lade fram den 5 november 2003.
Som ni känner till uttryckte rådet den 17 november 2003 sin åsikt om kommissionens övervakningsrapport om anslutningsländernas beredskap.
Särskilt utrikesministrarna uttryckte sin tillfredsställelse över den höga grad av harmonisering som dessa länder uppnått på olika områden inom gemenskapens regelverk, och vi förväntar oss därför att stats- och regeringscheferna bekräftar dessa positiva åsikter.
Utvidgningen, som kommer att äga rum under 2004, kan därför i ökad utsträckning betraktas som en fullständig framgång, vilket bekräftar att de beslut som fattades av stats- och regeringscheferna i Köpenhamn i december förra året var riktiga.
Det finns naturligtvis områden inom regelverket där förberedelserna ännu inte är slutförda, vilket inte är förvånande med tanke på de enorma ansträngningar som krävts av anslutningsländerna, och vi måste därför uppmana våra blivande partner att göra dessa nödvändiga ansträngningar.
Kommissionens senaste strategidokument visar utan tvivel att Bulgarien och Rumänien har gjort avsevärda framsteg i riktning mot en anslutning till unionen.
De är nu beredda att ta de avgörande steg som föregår en anslutning.
Europeiska rådet bär därför ansvaret för att underlätta dessa steg genom att i detalj kartlägga den väg som de måste följa.
Detta gäller också tidtabellen, särskild tidsramen för slutförandet av anslutningsförhandlingarna, undertecknandet av fördraget och slutligen anslutningen till unionen.
Naturligtvis beror slutförandet av dessa steg i första hand på de ansträngningar som görs av de bulgariska och rumänska regeringarna.
Just för att underlätta dessa ansträngningar anser ordförandeskapet dock att det är nödvändigt att stats- och regeringscheferna ger klara direktiv om nästa avsnitt av resan och därmed bekräftar följande tidsfrister: 2004 för att slutföra förhandlingarna, 2005 för att underteckna anslutningsfördragen och 2007 för anslutning till Europeiska unionen.
Europeiska rådet måste också lämna uppgifter om tidsramen för att skissera den ekonomiska ramen för anslutningen av Bulgarien och Rumänien, särskilt genom att reagera snabbt på den beredskap som kommissionen redan visat när det gäller att lägga fram ramen före slutet av januari 2004, enligt samma kriterier för resurstilldelning som antogs för anslutningsländerna.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag menar att vi alla här i kammaren har anledning att välkomna de stora ansträngningar som Turkiet gjort när det gäller institutionella reformer och även landets framsteg när det gäller att respektera de politiska Köpenhamnskriterierna.
Denna positiva utveckling förtjänar därför fullt erkännande i Europeiska rådets slutsatser.
Vi får inte underlåta att förse Turkiet med förslag och uppmuntran för att fortsätta i denna riktning, och vi får inte heller underlåta att belysa de områden där man i Ankara måste göra ytterligare ansträngningar.
På medellång sikt är vårt mål fortfarande att se till att Turkiet är tillräckligt redo för det beslut som Europeiska rådet kommer att fatta om ett år.
När det gäller Cypern anser ordförandeskapet slutligen att stats- och regeringscheferna måste upprepa den vädjan som redan riktats till parterna om att komma överens om en lösning fram till anslutningsdagen, och samtidigt påpeka att en lösning av Cypernfrågan i stor utsträckning skulle bidra till att Turkiet kan uppfylla sitt önskemål att bli en del av Europeiska unionen.
Som alltid vill Europeiska rådet ägna unionens yttre förbindelser och de viktigaste internationella frågorna vederbörlig uppmärksamhet.
Jag skall inte gå in på detaljerna i denna fråga eftersom vi väntar på den senaste konkreta utvecklingen, särskilt i fråga om krisområden.
Dessutom tror jag inte att vi kan undvika att ta upp frågor som exempelvis fredsprocessen i Mellanöstern, situationen i Irak och utvecklingen av den känsliga dialogen med Iran.
Europeiska rådet kommer också att slutföra debatten om den europeiska säkerhetsstrategin som påbörjades i juni, genom att anta ett utmärkt dokument där man fastslår unionens säkerhetsproblem och hur de skall hanteras, i syfte både att ge regeringarna vägledning när det gäller att fatta praktiska beslut och att öka det allmänna medvetandet om och det allmänna stödet för det utvidgade säkerhetsarbete som nu är nödvändigt i hela Europeiska unionen.
Stats- och regeringscheferna kommer också att uppmanas att granska framstegsrapporten i fråga om utvecklingen av ESFP i syfte att ge nästa ordförandeskap ett detaljerat uppdrag i frågan.
Att förvärva större kapacitet förblir vårt primära åtagande.
Av den anledningen kommer Europeiska rådet också att särskilt välkomna beslutet att inrätta en europeisk myndighet som är särskilt avsedd att främja utveckling och förvärva ny militär kapacitet.
Herr talman, mina damer och herrar!
Avslutningsvis vill jag nämna att det också kommer att krävas att Europeiska rådet vid det kommande mötet antar det första fleråriga strategiprogrammet, som kommer att utgöra grunden för rådets arbete under de kommande tre åren.
