# ID: svediakorp-gov442041
# author: Scallon (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-20
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 453
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag skulle vilja ge mitt stöd till den fråga som tagits upp av föredraganden, Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, och jag välkomnar det initiativ som tagits av kommissionen för att få till stånd ett grundläggande instrument för att finansiera och främja organisationer som på europeisk nivå verkar för jämställdhet mellan kvinnor och män.
Som tidigare nämnts finns det många organisationer som kan beviljas denna typ av bidrag.
Vi kan inte acceptera ett Europa där vissa är mer jämlika än andra.
Vi måste rösta för jämlikhet mellan män och kvinnor, men också för jämlikhet mellan Europeiskt kvinnoforum (EWL) och andra kvinnoorganisationer.
Det kan inte kallas likabehandling när en organisation kan få bidrag utan att behöva ansöka om det från kommissionen, medan andra organisationer måste konkurrera med många andra kvalificerade projektförslag.
Det kan inte kallas likabehandling när det finns en sådan enorm skillnad i den mängd bidrag som ges till en organisation i jämförelse med vad som ges till andra kvinnoorganisationer.
Vi vet att en stor del av EWL: s anslag går till samordning och forskning, men EWL ger inte ekonomiskt stöd till de organisationer som EWL självt består av.
Dessa organisationer betalar i själva verket för sitt medlemskap i EWL, och de får inget permanent ekonomiskt stöd.
Detta diskriminerar de mycket värdefulla organisationer som är i behov av stöd på EU-nivå för att kunna göra sina röster hörda, och det undergräver värderingen av den höga kvaliteten i deras arbete.
Jag vill nämna att när jag var nyligen invald i parlamentet 1999 hade jag inte en aning om vad EWL var.
Jag kontaktades av kvinnoorganisationer i Tyskland och Spanien och blev ombedd att på deras vägnar begära motsvarande anslag.
De fick inga bidrag från Europeiska unionen, och de kunde inte få några om de inte var medlemmar i EWL, som hävdade att de var kvinnornas enda röst i Europa.
Jag vill inte angripa EWL: s arbete – organisationens arbete är berättigat och den har rätt att få bidrag – men jag föreslår helt enkelt att bidragen också bör vara tillgängliga för andra kvinnoorganisationer, som anser att EWL inte talar för dem.
Det finns många partier i detta parlament, och ibland upplever människor att deras röst kanske får bättre gensvar i en del av parlamentet än i en annan.
Detta är den situation vi befinner oss i.
Specifika organisationer bör inte nämnas i detta förslag.
De bör nämnas i bilagan, och inga bidrag bör ges för särskilda insatser som kan få bidrag via andra program.
Detta stämmer överens med rådets ståndpunkt.
