# ID: svediakorp-gov442016
# author: Mary McAleese, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,264
# sentences: 115
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman, ärade ledamöter och besökare!
Det är med glädje jag tackar för ordet och för möjligheten att rikta mig till parlamentet, och jag ser det som ett privilegium att tala här vid denna intressanta tidpunkt i vår europeiska unions utveckling.
Jag vet att kammaren är hem inte bara för många politiska åsiktsriktningar, utan även för många kulturer, språk, identiteter, traditioner och arv.
Ni talar många olika språk och inser framför allt sambandet mellan språk och kultur, så jag vet att ni kommer att vara en synnerligen mottaglig publik om även jag tar tillfället i akt och talar på det iriska språket en liten stund.
Is mór an onóir dom an deis seo a fháil labhairt le Parlaimint na hEorpa.
Is ó shaoránaigh na hEorpa a eascraíonn údarás na hinstitiúide seo agus dá bhrí sin tá áit ar leith aici i gcroí an Aontais.
Is léir dom go maith go bhfuil baill and fhorais ag obair go dícheallach chun an Eoraip seo againne a neartú.
Glacaim uchtach as seasamh daingean na Parlaiminte agus í ag cur tuairimí mhuintir na hEorpa chun cinn.
Irland övertar unionens ordförandeskap i januari 2004, så jag tycker det är lämpligt att i dag kort ta upp några av de viktiga dagordningspunkter som det irländska ordförandeskapet kommer att inrikta sig på.
Vår ” taoiseach ” – den irländske premiärministern – kommer givetvis att behandla dem betydligt utförligare när ni träffas i januari, och ni kan vara säkra på att han och den irländska regeringen ser fram emot det.
Detta parlament ger män, kvinnor och ungdomar runtom i Europa möjlighet att uttrycka sina oerhört skiljaktiga åsikter.
Jämte rådet och kommissionen utgör parlamentet en central del av det institutionella maktfördelningssystem som vi har att tacka för att det europeiska projektet lyckats så väl på alla våras vägnar.
Det faktum att vi i dag har såväl en irländsk talman som en irländsk president här i kammaren gör mig naturligtvis särskilt stolt.
Men viktigare än vår gemensamma nationalitet är kanske den fortsatta försäkran till mindre nationer som valet av er, herr talman, ger – en försäkran om att vår union verkligen respekterar principerna om jämlikhet och förtjänst i praktiken.
Jag bör även säga att ert arbete väcker allmän beundran, och ingenstans mer än i vårt hemland.
Parlamentets makt har ökat i takt med att unionen har vuxit.
Efter att nu ha förvandlats från samrådsorgan till lagstiftningsorgan, en förvandling som det irländska folket ställt sig helt bakom, visar denna kammare att demokratisk politisk verksamhet har en central plats mitt i unionens hjärta, och debatterna bär vittnesbörd om de växande samarbetsområdena inom unionen – så mycket större i dag än när det bara handlade om handel och ekonomi.
Den värdefulla roll som parlamentets företrädare spelade i Europeiska konventet är ytterligare ett färskt bevis på att det i hög grad är ni som formar unionens framtid.
Som direktvalda företrädare för unionens medborgare är ni särskilt väl lämpade att upplysa den debatt som syftar till att föra EU närmare sina medborgare – en fråga som hamnat i centrum för uppmärksamheten och som kommer att utgöra en särskild brännpunkt för det irländska ordförandeskapet.
Unionens grundare visste från vilken härjad ödemark detta spännande projekt för demokratiskt partnerskap utvecklades.
De visste vilket pris som hade betalats för dess födelse.
Det är fortfarande ett barn, ett robust barn, men likväl ett barn sett ur ett historiskt perspektiv, och det behövs förespråkare som ständigt påminner oss om hur lyckligt lottade vi är att det alls tänktes ut.
Barnamord till följd av ointresse eller försummelse är helt enkelt inget alternativ, och det åligger var och en av oss som tror på denna union att hos unionens medborgare väcka en passion och entusiasm för dess fortsatta utveckling och tillväxt – det är vad det irländska ordförandeskapet hoppas åstadkomma.
Som ni vet företräder jag ett land som, vågar jag påstå, har förändrats mer under tre årtionden av medlemskap än någon gång tidigare i vår historia: vår ekonomi har vuxit sig starkare, vår befolkningsminskning har vänts, vårt självförtroende har ökat, våra förbindelser med våra närmaste grannar i Storbritannien har aldrig varit bättre och vårt anseende i och utanför EU är ett anseende som vi kan vara stolta över.
Irland är geografiskt sett beläget i utkanten men har ändå haft ett mycket påtagligt och unikt europeiskt inflytande under många århundraden, och landet har i själva verket spelat en viktig roll i den kulturella, religiösa, utbildningspolitiska och sociala utvecklingen i många delar av vår kontinent.
Så gott som varje gång jag besöker en medlemsstat påminns jag om att ett irländskt helgon var där först, för många århundraden sedan!
Det kommer inte att bli annorlunda med anslutningsländerna.
När vi anslöt oss till unionen kändes det därför i mångt och mycket som att komma hem, men i Irland vände man också blicken modigt mot framtiden, och man insåg att gångna tiders trångsynthet och protektionism var dödvikter som höll oss tillbaka.
Det var först genom medlemskapet vi insåg våra verkliga inneboende möjligheter.
Europeiska unionen är sannolikt det bästa exemplet i världen på att det går att lära av tidigare misstag.
Denna kontinent har betalat ett orimligt pris för att lära sig att kollegialitet är oändligt mycket anständigare än kolonialism, att samarbete är betydligt bättre än konflikt, att fred är en grundförutsättning för välstånd och att olikhet inte behöver betyda förakt.
Till unionens bord kommer vi med vår nationella suveränitet, våra olikheter, våra nationella identiteter och våra länders historia.
På grundval av en respektfull dialog och en gemensam tro på partnerskap har vi vågat oss på att forma ett arbetslag av grannar som var och en älskar sitt fosterland men som alla ändå delar en hängivenhet för vårt gemensamma europeiska kontinentala hemland.
Denna unionen är ett levande bevis på att mänskligheten bekvämt kan ha en mängd olika identiteter, att dessa kan komplettera och stärka varandra och att vi kan skapa en bättre framtid för vårt folk i unionen än utanför den.
När Irlands EU-ordförandeskap inleds om några veckor kommer vi att låta det präglas av vår entusiasm som mycket engagerade européer och av den tacksamhet vi känner som ett land som bevisligen har vunnit på det engagemanget.
Vi vet att detta utan tvivel kommer att bli vårt mest utmanande ordförandeskap hittills, men vi vet också att vi kommer att ha ert stöd i vår strävan att vara en effektiv och opartisk domare på jakt efter praktiska och rättvisa utfall som gagnar Europeiska unionen som helhet.
Behoven är mycket enkla: unionen måste vara effektiv i det inre och inflytelserik i det yttre samt rusta sig inför framtiden.
Lösningarna är naturligtvis inte riktigt så enkla utan kommer att sätta allas vår påhittighet på svåra prov.
Likväl saknas det inte ambitioner i denna union; det finns ingen rädsla för ökat ansvar.
Det viktigaste ögonblicket under Irlands ordförandeskap kommer naturligtvis att vara den formella anslutningen av tio nya medlemsstater den 1 maj 2004.
Det är ett formidabelt, jakande svar på den utmaning som för ett knappt årtionde sedan formulerades i just detta forum av Václav Havel, som jag hade det stora nöjet att välkomna till Dublin i förra veckan.
Han förklarade då helt riktigt att historien hade kastat en handske och att vi, om vi så önskade, kunde ta upp den.
Han sade vidare att ett stort tillfälle att skapa en kontinent av fritt och fredligt samarbete kunde gå förlorat om vi inte gjorde det.
Handsken har plockats upp med besked.
Europeiska unionens medborgare och ledare, däribland detta parlament, har visat sig vara vuxna den jättelika uppgiften att förbereda både unionen och kandidatländerna för utvidgningen.
Medborgarna i anslutningsländerna har uthärdat de smärtsamma reformer som krävdes för medlemskap och står, tack vare sin beslutsamhet, på unionens tröskel mycket snabbare än någon kunde ha anat.
Där totalitära regimer härskade för inte så länge sedan har respekt för rättsstatsprincipen, demokratiska institutioner, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter nu åter slagit djupa rötter.
Om Europas krigskyrkogårdar kunde tala skulle de säga oss att vi upplever ett mirakel – en radikal vändning i mänsklighetens historia görs genom en obeveklig process av idel hårt arbete och fullkomlig trohet mot den vision om samarbetets överlägsna kraft som utgör själva kärnan i unionen.
Och utvidgningsprocessen avslutas naturligtvis inte den 1 maj 2004.
Under det irländska ordförandeskapet kommer förhandlingarna om Bulgarien och Rumänien att fortsätta, på grundval av samma principer som varit vägledande vid alla utvidgningsförhandlingar hittills, med sikte på ett riktdatum 2007 för deras anslutning.
Det irländska ordförandeskapet kommer dessutom mycket noga att följa utvecklingen i Turkiet, inför de centrala beslut om att inleda förhandlingar som skall fattas i december 2004.
De nya medlemsstaterna kommer att vilja göra det bästa av sin framtid, och vi vill se dem lyckas med att utnyttja de möjligheter som medlemskapet erbjuder.
De är beroende av att det mycket starka stöd från dagens medlemsstater som tryggt och säkert fört dem så långt kvarstår.
Det är nu vår gemensamma uppgift att se till att en union med 25 medlemsstater blir framgångsrik.
Det italienska ordförandeskapet visar sin beslutsamhet att göra allt som står i sin makt för att nå enighet på regeringskonferensen till nästa månad, en målsättning som Irland givetvis stöder helt och fullt.
Det nya fördraget kommer att ingjuta nytt liv i unionen genom att förändra dess olyckliga byråkratiska framtoning, stimulera dess kontakter med EU: s medborgare och få dem att känna sig som deltagare i stället för som åskådare.
Det utkast som lagts fram av konventet är ett enormt steg framåt i detta hänseende.
Ett antal frågor måste dock naturligtvis fortfarande debatteras utförligt och lösas slutgiltigt, däribland frågan om en hänvisning till Gud i ingressen till det nya fördraget.
Den irländska regeringen har tillkännagett att den skulle välkomna en sådan hänvisning om det går att nå enighet om en lämplig formulering.
När allt kommer omkring lever unionen inte enbart genom ord utan även genom handlingar som ger de högstämda orden ett konkret uttryck i våra liv.
Hur vi skall hantera ekonomisk och social utveckling i det nya EU, hur vi skall tillvarata de verkliga möjligheter som erbjuds av utvidgningen, hur vi skall andas liv i dessa ord – allt detta är därför viktiga frågor som Irland kommer att försöka inrikta sig på under sitt ordförandeskap.
En huvuduppgift under Irlands halvår kommer att vara att befrämja Lissabondagordningen för social, ekonomisk och miljöpolitisk förnyelse.
På toppmötet i Lissabon 2000 föresatte sig unionen det ambitiösa målet att bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi före slutet av detta årtionde.
Den strategin fastställdes i en tid av snabb ekonomisk tillväxt i hela EU, och mycket har uppnåtts hittills.
Men nu är tiderna långt mindre gyllene, och utmaningen blir än större till följd av utvidgningen.
Om vi skall nå våra mål måste vi därför öka reformtakten.
Det irländska ordförandeskapet kommer att sträva efter att öka Lissabondagordningens betydelse genom att fokusera på områden som berör våra vardagsliv, för det kan inte råda något tvivel om att ekonomisk konkurrenskraft, tillväxt och investeringar, skapande av arbetstillfällen, socialt skydd, social integration och hållbar utveckling alla är avgörande frågor för de europeiska medborgarnas livskvalitet och för unionens betydelse i deras liv.
EU: s medborgare är också djupt oroade över situationen i världen, eftersom dagens värld alltmer präglas av ömsesidigt beroende.
Unionen har både en plikt och ett tillfälle att utöva sitt inflytande globalt, i syfte att främja våra gemensamma värderingar och, naturligtvis, våra gemensamma intressen.
Unionens dagordning för yttre förbindelser är helt enkelt oerhört omfattande.
Den återspeglar det inflytande unionen har och den respekt unionen åtnjuter i alla delar av vår värld.
Jag upplevde detta personligen under ett statsbesök nyligen i Kina, vars ledare sätter stort värde på de stärkta förbindelserna med unionen.
Och utvidgningen kommer naturligtvis att medföra ännu större maktbefogenhet.
Irlands ordförandeskap kommer att äga rum i en tid av djup global osäkerhet.
Krig, terrorism, massförstörelsevapen, hungersnöd, sjukdom och organiserad brottslighet tävlar alla om en plats på den internationella dagordningen vid sidan av frågor om handel, tullar, global ekonomi och globala förbindelser.
Yttre förbindelser kommer därför att vara en annan central aspekt av det irländska ordförandeskapet.
Det finns en mängd olika medel som det irländska ordförandeskapet kommer att utnyttja för att fortsätta att inrikta sig på dessa och andra frågor, däribland kraften i vår egen historia, som gör oss till en synnerligen effektiv bro till Förenta staterna, som är hemmet för så många av våra irländska utvandrare.
Irland är också en särskild bro till utvecklingsländerna – nya hemländer för tusentals irländska sjuksköterskor, doktorer, lärare, missionärer och biståndsarbetare som i generationer gjort gemensam sak med de fattigaste av fattiga.
Arbetet för internationell fred och säkerhet stöds av ett livsviktigt nätverk av multinationella organisationer och multilaterala organisationer för globala, bilaterala och regionala förbindelser.
En starkare europeisk union gör det nätverket starkare och den röst som kämpar för fredlig samlevnad och alla människors grundläggande mänskliga rättigheter mycket bättre hörd.
Ett djupgående och direkt samarbete i bilaterala och regionala frågor kommer att vara ett inslag i vårt ordförandeskap, vare sig det gäller Afrika, Asien, de amerikanska staterna eller, närmare oss själva, grannländerna öster och sydost om unionen – våra nya gränser.
Ingenstans är kravet på ansvarsfull maktutövning starkare än när det gäller hanteringen av våra förbindelser med utvecklingsvärlden.
Unionen är en global föregångare på utvecklingsbiståndets område, och denna givmildhet är ett märke vi kan bära med heder.
Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bidrar med sammanlagt över 50 procent av det globala utomeuropeiska utvecklingsbiståndet: över 25 miljarder euro per år.
Europeiska unionen är den största givaren vid multilateral skuldlättnad.
Den är den största givaren till program mot aids.
Den är den ojämförligt största givaren till Afrika.
Jag har haft turen att med egna ögon se den praktiska nyttan av detta bistånd i länder såsom Uganda och Kenya och det verkliga hopp det ger människor vars liv i övrigt präglas av förtvivlan.
Vi kan dock inte undkomma det faktum att det totala utvecklingsbiståndet från de rika länderna har fallit till en oacceptabelt låg nivå.
Även om vi skulle bortse från utvecklingsbiståndets altruistiska aspekt – vilket vi naturligtvis inte bör göra – belyser den gemensamma globala civilisation som vi alla nu lever i det närsynta med ett sådant synsätt.
Det mänskliga elände som orsakas av endemisk fattigdom bör få oss att skämmas, men den instabilitet det ger upphov till hotar oss alla.
Att minska fattigdomen snarare än att bara hantera den är grundläggande för EU: s framtida säkerhetsstrategi, och vi har idealiska förutsättningar för att bekämpa och utrota fattigdom, sjukdom, korruption, förtryck, förhärjande konflikter och postkolonialt missmod – faktorer som förvägrar så många människor rätten till ett anständigt liv.
Kanske är detta den nya handske som bör kastas till den utvidgade unionens 25 medlemsstater.
Ett Europa som överbryggat sina egna motsättningar kan förespråka sina värderingar med stor trovärdighet på den globala arenan.
Ändå bör de senaste konflikterna i Jugoslavien och i min födelsebygd, Nordirland, och det obevekliga eländet i Mellanöstern göra oss ödmjuka inför och uppmärksamma på de faror som fortfarande lurar direkt framför eller nära vår egen dörr.
Det är skrämmande att inse att människor kan bo bokstavligen sida vid sida och ända leva i farlig okunskap om och rädsla för varandra.
Vi européer måste se till att vi inom var och en av våra nationer och mellan våra 25 nationer lär våra barn respekt för andra, så att de kan växa upp fullständigt trygga och bekväma i en värld av olikhet och mångfald och bli ett föredöme för övriga världen.
Det historiska långfredagsavtalet var på många sätt inspirerat av den europeiska förebilden.
Den institutionella uppbyggnaden var starkt influerad av erfarenheten av konfliktlösning i Västeuropa.
En ledamot av denna framstående kammare har varit en outtröttlig och övertygande förespråkare för den europeiska modellen, och han var, utan skuggan av ett tvivel, en av upphovsmännen – om inte upphovsmannen – bakom långfredagsavtalet.
Jag syftar naturligtvis på den store mannen från Derry, Irland och Europa, er kollega Nobelpristagaren John Hume.
Det är en glädje och ära för mig att vara här i dag och med tacksamhet hälsa er vision, ert kurage och era insatser, John Hume.
I Nordirland har Europeiska unionens program för fred och försoning, som stöds generöst av Europaparlamentet, gagnat många tidigare fjärmade och utestängda folkgrupper och gett en förnyad känsla av hopp och optimism om framtiden.
Tillsammans med Förenta staterna har Europeiska unionen även varit en mycket generös bidragsgivare till Internationella fonden för Irland, som arbetat för ekonomisk förnyelse och försoning.
Allt detta arbete betalar sig nu, och det är tydligt att fredsviljan är den starkaste impulsen i det stora flertalet hjärtan.
Val till den lagstiftande församlingen i Nordirland (Northern Ireland Assembly) kommer att äga rum den 26 november 2003, och det är min glödande förhoppning – och jag är säker på att det är en förhoppning som delas av många av er här – att de val som görs kommer att hjälpa min födelsebygd att bli vad jag vet att den är kapabel att bli – ett föredöme i fråga om partnerskap, tolerans, jämlikhet och fred.
A Uachtaráin, is mór an méid atá déanta ag Parlaimint na hEorpa chun pobal na hEorpa a threorú ar bhóthar a leasa, agus áirim mar chuid den treorú sin méadú an Aontais.
Is mór an onóir don tír s ' againn féin gur le linn Uachtaránacht na hÉireann a thiocfaidh an méadú seo chun críche.
Is aisteach agus is iontach é gurb é an Stát is faide siar a chuirfidh fáilte roimh na stáit is faide soir - cruthú eile, má ' s gá a leithéid, gur I dteannta a chéile is ea a dhéanfaidh muid ár dtodhchai a fhí.
Det finns ett talesätt på irländska – – ” Vår styrka ligger i partnerskap ”.
Det skulle kunna vara Europeiska unionens valspråk.
Att det är sant har uppenbarats många gånger om sedan unionen grundades och är ingenstans mer påtagligt än i mitt eget hemland.
En ny generation, sannolikt den mest privilegierade någonsin på denna kontinent, kommer nu att ha möjlighet att se den stora styrka som skapas när 15 blir 25, när den rastlösa energin hos en halv miljard människor som arbetar med varandra och för varandra utnyttjas för uppgiften att skriva EU: s bästa och lyckligaste kapitel hittills.
Irländsk tur ger oss rätt förutsättningar vid rätt tidpunkt.
Vi avser att förvalta tillfället väl.
