# ID: svediakorp-gov441985
# author: Lagendijk (Verts/ALE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,069
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag skulle vilja förtydliga tre punkter i mitt betänkande.
Den första punkten, och sannolikt den politiskt mest kontroversiella, gäller Kosovos slutliga status.
Det är en het potatis, som alla, även parlamentet, helst undviker.
Efter åtskilliga diskussioner i regionen, men även med ett stort antal personer här, har jag kommit fram till att det inte längre är ett alternativ att vänta längre och alltså dröja med att fastställa den slutliga statusen.
Om man ser på Kosovos problem i dag blir det alltmer uppenbart att till exempel de socioekonomiska problemen kan lösas endast om Kosovos slutliga status fastställs.
När allt kommer omkring låter många investerare bli att investera i Kosovo på grund av att det är osäkert vilken status landet har.
Tyvärr blir det också allt tydligare att ett skeende har satt i gång som innebär att världssamfundet, en gång hälsat som befriare, i allt större utsträckning betraktas som ockupant.
Detta är en hjärtesak för mig, eftersom jag anser att den förda politiken har varit klok.
Detta är dock verkligheten i Kosovo, och jag anser att parlamentet bör grunda sina slutsatser även på detta.
Det är EU: s skyldighet att gå i täten och se till att det – vad mig beträffar – inom två år råder klarhet om Kosovos slutliga status.
Det står helt klart för mig att detta kommer att bli ett svårt val.
Jag anser också att Europeiska unionen inte behöver göra det valet ännu, men kosovoalbanerna behöver verkligen veta att ett beslut om deras status kommer att fattas inom två år.
Jag har därför ett budskap i två delar till kosovoalbanerna: vi är beredda att skapa klarhet om er slutliga status inom två år, men ni måste bevisa för oss att ni klarar att sköta ert land på ett bra sätt, det vill säga på ett sätt som omfattar en anständig minoritetspolitik och även respekt för dagens gränser.
Om kosovoalbanerna klarar detta, anser jag att vi bör säga att vi inom två år är beredda att fatta ett beslut om deras slutliga status.
Jag skulle därför vilja fråga kommissionsledamoten om han ännu en gång kan bekräfta vad kommissionen redan har sagt i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, nämligen att Europeiska kommissionen är glad åt – och, som sådan, samtycker till – det faktum att Europeiska unionen går i täten och utarbetar en färdplan, en tidtabell – vad man nu vill kalla det – bara det i slutändan blir klart vad som kommer att ske med Kosovo.
Min andra punkt gäller Serbien och Montenegro.
Jag anser att Javier Solana för två år sedan hade goda skäl att försöka hålla ihop dessa två länder.
Det var nödvändigt då för att undvika kaos i regionen.
Två år har nu gått, och efter att ha försökt i ett år har länderna ytterligare två år på sig att försöka utröna om saker och ting fungerar.
Jag anser att man nu kan och bör dra den slutsatsen att det inte fungerar.
Ingen, vare sig i Montenegro eller i Serbien, är beredd att investera i detta nya statsförbund, i dessa nya strukturer.
Jag anser därför att Europeiska unionen bör säga: Vi kommer inte längre att försöka tvinga er till något som ingen av er vill ha.
Vi kommer att ställa oss neutrala.
Vi kommer att låta er avgöra, vilket också betyder att vi, om vi satsar våra pengar i Montenegro eller Serbien, kommer att satsa dem på områden som behöver förbättras i vilket fall som helst.
Det finns många områden, både i Montenegro och i Serbien, som är i behov av finansiering, oavsett om länderna blir självständiga eller fortsätter tillsammans.
Slutligen, den sista frågan.
Nu när utskottet har nått enighet om ovannämnda två punkter riskerar följande punkt att bli en kontroversiell punkt i plenum.
Det handlar om det faktum att ett antal länder i regionen – tre, för att vara exakt – har slutit ett bilateralt avtal med Förenta staterna om att undanta amerikanska medborgare från domsrätten för Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Betänkandet är mycket tydligt i fråga om detta.
Vi beklagar att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Bosnien och Hercegovina samt Albanien har slutit ett avtal av det slaget.
Enligt vår mening borde detta inte ha skett.
Vi välkomnar dock det faktum att Kroatien inte har slutit något sådant avtal.
Dessutom fastslås att ett slutgiltigt medlemskap för dessa länder vid någon tidpunkt i framtiden inte är förenligt med sådana bilaterala avtal.
Mitt budskap till er är följaktligen att ni måste upphäva dessa bilaterala avtal inom några år.
Men betyder nu detta att vi måste straffa Albanien och Bosnien för att de har slutit ett sådant avtal?
Jag skulle här särskilt vilja rikta mig till Hannes Swoboda.
Han har lagt fram ett ändringsförslag genom vilket han, enligt min mening, försöker straffa Albanien och Bosnien för att de har gjort detta misstag.
I själva verket vill han utesluta varje slags avtal med länderna så länge de har detta avtal med Förenta staterna.
Hannes Swoboda!
Jag anser att ni har gjort ett stort misstag genom att säga detta.
Liksom ni är jag arg på Förenta staterna för att de har tvingat dessa länder att sluta ett sådant avtal, men jag vill inte straffa albaner och bosnier för det.
Enligt min åsikt bör vi här i parlamentet inte tävla om vem som är den ivrigaste anhängaren av Internationella brottmålsdomstolen.
Jag skulle vilja påminna er om att sammanslutningen av icke-statliga organisationer för brottmålsdomstolen inte heller har begärt detta, och om jag skall vara ärlig anser jag att ni begär för mycket.
Vad vi bör inrikta oss på är att finna rätt balans mellan vår kritik mot Förenta staterna och avtalen å ena sidan, och insikten om att vi även vill föra dessa länder närmare EU under de närmaste åren å den andra.
Det kommer att behövas ett avtal för detta.
Vi får inte låta dem bli offer för påtryckningar från Förenta staterna.
