# ID: svediakorp-gov441977
# author: Van Orden (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 449
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Queiróbetänkandet har i viss mån hunnits i fatt av händelserna genom att rådet i måndags fattade beslutet att inrätta ett EU-organ för försvarsresurser.
Jag undrar om detta inte kommer att visa sig vara en självmotsägelse, eftersom jag ser få tecken på att särskilt många EU-länder har den politiska viljan att förbättra sin försvarskapacitet eller att tillhandahålla de ytterligare ekonomiska resurser som krävs för detta.
Som så ofta i kommissionens meddelanden och i betänkanden här i kammaren är den lösning som erbjuds på ett visst problem att utvidga EU: s behörighet.
Det är vår grundläggande invändning här.
Tonvikten ligger, som alltid, på att skapa institutioner för en försvarsindustriell EU-politik snarare än på att tillgodose militära utrustningsbehov och uppfylla industriella krav.
Många EU-staters konsekventa ovilja att satsa mer pengar på försvar undergräver inte bara den transatlantiska alliansen utan skadar även vår försvarsindustri.
Våra väpnade styrkor behöver den bästa, modernaste utrustningen för sina svåra uppgifter, vilken också måste uppfylla kraven på samordningsförmåga (interoperabilitet).
Försvarsindustriella sammanlänkningar och samarbeten bör ske med de mest fördelaktiga partnerna, varhelst dessa kan finnas.
Jag är därför mycket misstänksam mot varje omnämnande av principen om gemenskapspreferens när det gäller EU-länders verksamhet på detta område.
De väpnade styrkorna i många EU-länder präglas av allvarliga materiella och organisatoriska brister.
Argumentet att det görs dubbelarbete i EU-länderna och att såväl stordriftsfördelar som förbättrad samordningsförmåga (interoperabilitet) oundvikligen skulle bli följden av ett mer harmoniserat system för upphandling av krigsmateriel i EU är därför vilseledande.
Men var finns en försäkran om att detta är motiveringen för en roll för EU vid upphandling av försvarsmateriel, snarare än – när det gäller västerländsk solidaritet – ett splittrande uppsåt som finns i den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens hjärta?
Mot bakgrund av att bara sex länder i EU svarar för mer än 90 procent av EU: s försvarsindustriella kapacitet och 98 procent av alla utgifter för forskning och utveckling är det en underlig logik att påstå att företrädare för 15 länder – för att inte tala om 25 länder – skall delta i beslutsfattandet och övervakningen på detta område.
I Queiróbetänkandet vidhåller man att EU måste utrusta sig med en militär kapacitet som garanterar att målen i unionens utrikes- och försvarspolitik skall framstå som trovärdiga.
Är detta inte det verkliga syftet med organet och en EU-politik för försvarsutrustning, snarare än att stärka den europeiska försvarsindustrin och utveckla vår militära kapacitet?
Gud förbjude att den brittiska krigsmakten blir beroende av att täcka sina behov av viktig krigsmateriel och stridsutrustning från källor under Bryssels kontroll.
