# ID: svediakorp-gov441969
# author: Queiró (UEN ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,067
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Med tanke på att unionens utrikes- och försvarsministrar inrättade ett europeiskt organ för krigsmateriel i början av denna vecka, vilket föranledde avsevärd mediabevakning, tycker jag att det är tråkigt att se att denna debatt får en så undanskymd plats i parlamentet, eftersom debatten obegripligt nog har flyttats till denna stillsamma och kalla torsdagsnatt.
Detta är en kontrast som jag som Europaparlamentariker inte är stolt över.
När detta väl är sagt vill jag naturligtvis tacka mina kolleger från de andra politiska grupperna i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik för den samarbetsanda de har visat ända från början.
Denna inställning har gjort att vi har kunnat anta ett balanserat, sammanhängande och därför trovärdigt betänkande.
Det enda skälet till att jag inte kan säga att jag är fullständigt tillfredsställd är att det ändringsförslag som jag lade fram om att betänkandets femtonde och sista punkt skulle strykas inte rönte någon framgång.
Jag anser att parlamentet skulle göra klokt i att erkänna att försvaret är ett oerhört känsligt område ur en politisk synvinkel och att detta område för närvarande faller under medlemsstaternas direkta befogenheter.
Att begära medbeslutande för industripolitiken på området för försvarsutrustning är inte realistiskt, och detta påverkar den balans som har nåtts i utskottet.
Jag vill därför be mina kolleger att godta det förslag som jag har lagt fram om att stryka denna punkt.
Herr talman!
Trots det faktum att Europeiska unionen redan har visat sig villigt att, förutom det ekonomiska bidrag den ger, ta på sig ytterligare ansvar för att leda och genomföra fredsbevarande insatser – såsom i dag exempelvis är fallet i före detta jugoslaviska republiken Makedonien, i Bosnien och Hercegovina eller i Demokratiska republiken Kongo – kvarstår det fortfarande brister och luckor.
Liksom fallet tidigare var på Balkan har kriget i Afghanistan klart utvisat vilka skillnader det råder i fråga om militär kapacitet och försvarsteknik mellan EU och Förenta staterna.
Dessa skillnader i kapacitet måste följaktligen minskas om vi skall kunna nå ett mer balanserat transatlantiskt samarbete och därigenom öka stabiliteten och säkerheten inom det europeisk – atlantiska området.
Att öka unionens militära kapacitet innebär dock inte att vi omedelbart måste skapa nya strukturer och avsätta ökade ekonomiska resurser för att utveckla denna politik i praktiken.
Vi vet alla att medlemsstaternas totala förvarsutgifter är cirka hälften av vad USA spenderar, men att denna siffra sjunker till cirka tio procent när det gäller militär kapacitet.
Man kan därför dra slutsatsen att de budgetmedel som medlemsstaterna anslår för försvarskapacitet är otillräckliga.
Eftersom unionen inte har samma behov eller samma strategiska mål som Förenta staterna har, kan den däremot tillgodose sina behov med de ekonomiska medel som den förfogar över för närvarande.
Det handlar i första hand om att unionen måste göra bättre bruk av de ekonomiska medel som den har tillgång till, och jag kommer att tala om för er hur detta kan göras.
Stora förändringar har redan skett, eller håller på att ske, i flera medlemsstaters nationella krigsmaterielindustrier, vilket är en samlad ansträngning att förbättra vapenindustripolitiken.
Europeiska unionen har följaktligen en skyldighet att främja dessa försök till närmande, som syftar till att garantera en samordningsförmåga (interoperabilitet), både inom EU och på transatlantisk nivå, för att undvika meningslöst och oekonomiskt dubbelarbete och överlappning.
En tillnärmning av bestämmelserna för marknaden för försvarsutrustning respektive den civila marknaden ter sig önskvärd, i och med att talrika företag samtidigt producerar för vardera marknaden.
Det står dock klart att försvarsutrustning inte är att jämställa med vilka andra varor som helst och att den därför förtjänar att särbehandlas.
Ett första steg i denna riktning skulle kunna bestå i att förenkla de administrativa rutinerna kring överföringar av försvarsutrustning inom gemenskapen och att gradvis harmonisera de nationella systemen för licenser.
Om dessa rationaliseringsförsök skall lyckas måste samordningen mellan medlemsstaterna förbättras.
Vi välkomnar därför, som jag sade i början av mitt inlägg, det faktum att utrikes- och försvarsministrarna nyligen beslutade att godta målet att inrätta ett europeiskt organ för krigsmateriel till juni 2004.
För att avsluta mitt inlägg vill jag ta tillfället i akt för att sammanfatta de viktigaste slutsatserna i det betänkande som vi kommer att rösta om i morgon, och de är följande: EU måste utrusta sig med en militär kapacitet som ger garantier för att unionens utrikes- och försvarspolitiska mål skall framstå som trovärdiga; samordningsförmågan (interoperabiliteten) i fråga om försvarsutrustning måste förbättras, såväl inom EU som på det transatlantiska planet; det måste inom denna ram skapas gynnsamma förutsättningar för utveckling av en konkurrenskraftig och livsduglig EU-industri för försvarsutrustning; utnyttjandet av offentliga medel på detta område måste förbättras, särskilt för att förhindra överlappning genom främjande av det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan industrin och tekniken samt forskning på detta område; de anslutande länderna måste göras delaktiga i arbetet med att omstrukturera försvarsindustrierna; det är nödvändigt att främja lämpliga bestämmelser för konkurrens och försörjningstrygghet och samtidigt ta hänsyn till den gradvisa avregleringen av marknaderna för krigsmateriel; ekonomiska stödåtgärder för ny försvarsutrustning måste utarbetas, i synnerhet utveckling av utrustning för att skydda unionens yttre gränser, däribland dess sjögränser, och slutligen, behovet av att förbättra de parlamentariska kontroll- och uppföljningsmekanismerna på säkerhets- och försvarsområdet på båda nivåerna, dvs.
EU-nivå och nationell nivå – med lämpligt deltagande av respektive parlamentariska organ.
I dagens värld, som hotas av terrorismen, har säkerheten blivit ett världsomspännande och odelbart koncept, som är helt annorlunda än de traditionella säkerhetskoncepten.
Europeiska unionen och dess medlemsstater har följaktligen en skyldighet att i samarbete med sina bundsförvanter rationalisera sin militära kapacitet och kapaciteten på krigsmaterielområdet och samtidigt öka resurserna för diplomatiskt samarbete, informationstjänster och även för polisiärt och rättsligt samarbete i en verklig samverkan mellan nationell och transnationell politik.
Syftet med detta betänkande om EU: s försvarsindustrier är att bidra till att stärka det klimat av gemensam säkerhet som vi alla skulle vilja se.
Stödet från er, mina kolleger i parlamentet, kommer att ge den politiska slagkraft som krävs för att åstadkomma de förändringar som rekommenderas i betänkandet.
