# ID: svediakorp-gov441896
# author: Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 455
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag kommer bara att kommentera ett par frågor.
För det första differentieringen, som naturligtvis är en nyckelfaktor i kommissionens förslag.
Vårt tillvägagångssätt bygger helt på differentiering, vilket innebär att varje land behandlas individuellt.
Detta är inte ett multilateralt projekt, utan ett bilateralt, skräddarsytt projekt för alla, och det är därför som Ryssland inte behandlas på samma sätt som Libyen; det skulle helt enkelt vara omöjligt och uppriktigt sagt skulle det vara dumt att ens försöka.
Detta innebär också att den gemensamma grundens omfattning och innehåll kommer att variera avsevärt, åtminstone från början.
Någon gång i en avlägsen framtid kan det bli möjligt för alla att anlända till samma station, men det kommer att göras åtskillnad under en lång tid.
Tanken att vi kommer att sluta avtal om fri rörlighet för arbetstagare med länderna i Nordafrika inom överskådlig framtid är naturligtvis lika oroande för mig som för Michael Gahler.
Men ingen har heller nämnt den möjligheten.
Det sista jag vill kommentera är att flera talare har klagat på bristande begreppsmässig klarhet och konsekvens.
Jag är tämligen förvånad över detta.
Jag anser faktiskt att tanken är mycket klar.
Vi vill ha en politik som är utformad för alla de länder som kommer att bli våra närmaste grannar efter utvidgningen, antingen genom delade gränser eller genom sjögränser.
Som Romano Prodi med rätta sade, sträcker sig dessa länder från Ryssland till Marocko.
Det skulle självklart vara en lätt sak att utarbeta en övergripande strategi för alla de europeiska länderna och alla angränsande länder utanför Europa, som inte är medlemmar i Europeiska unionen, genom att helt enkelt kombinera de strategier och den politik som redan finns – det skulle jag i själva verket kunna göra redan till nästa helg om ni vill det.
Men detta skulle inte ändra på det faktum att vi måste tillämpa andra instrument i till exempel västra Balkanområdet och Turkiet, än de som vi måste tillämpa i låt säga Libyen eller Syrien, eftersom våra nya mål när det gäller västra Balkanområdet och Turkiet skiljer sig avsevärt åt.
Elmar Broks försök är hedervärt, och jag kommer inte heller att lasta honom för detta – jag vet exakt vad han ville.
Han håller säkert med mig om att det i det här skedet skulle betyda slutet för taktiken att tillämpa en gemensam strategi om vi utarbetade ett alternativ för Turkiets anslutning i form av ett formellt dokument från rådet eller kommissionen.
Ni har naturligtvis rätt att kräva detta, herr Brok, men kommissionen kan inte gå med på det.
