# ID: svediakorp-gov441786
# author: Boudjenah (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 610
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
För det första är det omöjligt att ignorera konflikten mellan israeler och palestinier, eftersom den är så dramatisk för befolkningarna i området och dessutom förhindrar all utveckling av Euromedpartnerskapet.
Det är bara en rättvis och hållbar lösning som kan ge fred i regionen.
Det är bara ett slut på den israeliska militära ockupationen, förstörandet av “ skammens mur ” och upprättandet av den palestinska staten vid sidan av den israeliska, som leder till fred och ett slut på den outhärdliga och blodtörstiga händelsekedja som drabbar både den ockuperade palestinska befolkningen och de israeliska medborgarna.
En strimma av hopp har getts genom de s.k.
Genèveavtalen, som delegationerna som leddes av Yossi Beilin och Yasser Abed Rabbo förhandlade om i över två år.
Det skulle vara lämpligt om utrikesministrarna stödde denna plan under sitt möte i Neapel.
Planen visar att det finns samtalsdeltagare på båda sidor som vill ha en rättvis fred, i motsats till vad politikerna – i synnerhet Sharonregeringen – ständigt visar.
Samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet kan vara en viktig tillgång när det gäller att bidra till att skapa ett förtroende som gör det möjligt att föra verkliga samtal.
En första signal skulle bestå av delegationer på hög nivå från både unionen och i synnerhet arabländerna, som närvarar vid det officiella undertecknandet av dessa avtal den 1 december i Genève, strax före ministerkonferensen.
Ytterligare ett obestridligt tecken skulle vara om unionen gjorde allt som stod i dess makt för att övertala kvartetten att också stödja detta initiativ.
När det gäller konferensens allmänna uppgifter är det faktum att Europa intresserar sig för sina framtida grannländer – i synnerhet i söder – ett gott tecken.
Ett gott tecken är också tillkännagivandet av en stiftelse för dialog mellan kulturer, vars tillblivelse fortfarande är beroende av tilldelningen av ekonomiska medel.
Den inriktning som kommissionen föreslår i sitt förberedande meddelande är emellertid fortfarande oroande.
Det är inte säkert att den nya grannskapspolitiken är tillräcklig för att ingjuta ” en ny dynamik i Barcelonaprocessen ”, eftersom metoden att helt enkelt integrera dessa länder i den stora europeiska marknaden betyder att man tvingar på dem liberala lösningar utan att ta hänsyn till deras specifika egenskaper eller de allvarliga ekonomiska och sociala problem de står inför.
Eftersom denna modell kritiseras i allt högre grad, och eftersom t.o.m.
Frankrike i sina förslag till ett återupprättat partnerskap nämner ” konsekvenser som skulle kunna få en allvarlig, destabiliserande effekt ”, utmanas inte kommissionen på någon punkt.
Utan att ta hänsyn till den konsekvensbedömning av frihandelsområdet som den själv har inlett, går den i motsatt riktning genom att förstärka den ömsesidiga avregleringen av jordbruks- och tjänsteutbyten.
När det gäller uppmaningen att vända sig till den privata sektorn är detta ännu inte tillräckligt för de behov som finns i Medelhavsländerna.
Detta kortsiktiga tänkande är oerhört farligt.
Allt detta innebär att vi behöver en gemensam inriktning i Medelhavsområdet: i annat fall kan den nästan konstanta stigmatiseringen och förödmjukelsen av den arabisk – muslimska världen i synnerhet, förutom den ojämlikhet som råder, bara ge bränsle åt religiös fundamentalism eller uppmuntra till terrorism från grupper som håller på att bli allt farligare.
Jag avslutar med ytterligare två utmaningar: vi måste få ett stopp på besattheten när det gäller säkerhet, och upprätta fri rörlighet.
Avseende mänskliga rättigheter bör vi upprätta verkligt specifika mekanismer.
Jag vill uttrycka min solidaritet med Radhia Nasraoui, den tunisiska advokaten, som just har inlett en ny hungerstrejk.
