# ID: svediakorp-gov441764
# author: Walter (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 680
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Kommissionär Günter Verheugen sade att en del av det vi får höra om diskussionerna ger oss anledning till oro.
Jag kan förvisso bekräfta att min egen grupp känner så, särskilt när det gäller konsekvenserna för en av parlamentets grundläggande rättigheter i en demokrati.
Diskussioner förs om budgetbefogenheterna, varje parlaments grundläggande rättighet, som utgör grunden och utgångspunkten för varje slags demokratiseringsprocess – parlamentets rätt att som folkets valda företrädare fatta beslut om finansiella tillgångar.
Själva fundamentet för denna rätt angrips nu.
Jag erkänner att vi inte var helt nöjda med resultatet av konventet, eftersom vi givetvis hade förväntat oss mer.
Vi hade hoppats på en större demokratisering, för att ge EU: s medborgare ökad insyn i vem som ansvarar för vad, varifrån pengarna kommer och hur de används.
Ökad insyn krävs inom detta område, och allmänheten har rätt att förvänta sig det.
I enlighet med konventets resultat har vi en finansiell ram som sätter en övre gräns för utgifterna och som därmed innebär ett utgiftstak.
Denna ram skall i framtiden fastställas av rådet och läggas fram för parlamentet för godkännande.
Det innebär att det finns ett i förväg fastställt planeringsförfarande.
När det gäller inkomsterna har rådet sista ordet.
Där har inget förändrats.
Vi har kritiserat detta, men så ligger det till.
När det gäller utgifterna, och det är det lilla framsteg vi har kunnat upptäcka, skall det slutliga beslutet enligt konventets förslag till konstitution fattas av parlamentet.
Detta angrips nu av vissa medlemsstater och även av finansministrarna.
Vad handlar allt detta om?
Budskapet är att denna kammare inte är i stånd att fatta sakligt grundade beslut på allmänhetens vägnar.
Vilket intryck räknar dessa regeringars företrädare med att kunna göra på sex månader till nästa Europaval, om de inte tilltror sina egna kandidater förmågan att på ett ansvarsfullt sätt rösta om utgifter på EU-nivå?
Vi har redan hört kritiken att parlamenten inte vet hur man handskas med pengar.
Så har det alltid varit under århundradenas lopp.
Men vi har aldrig hört en demokratiskt vald regering säga detta om ett demokratiskt valt parlament.
Det är något nytt, och det är helt oacceptabelt om man ser till fakta.
De procentuella budgetökningar som godkändes inom vissa områden – gott och väl över 8 procent inom ett område där rådet beslutat, jordbruksutgifterna, att jämföra med den högsta tillåtna ökningen på 2,5 procent som fastställts för den totala budgeten – tyder inte på att rådet, som hittills har kunnat besluta på egen hand, är särskilt sparsamt.
Titta bara på rådets administrativa budget för nästa år.
Rådet begär en ökning på 20,8 procent för egen del, mer än någon annan institution, i syfte att bygga upp och utöka sin administration.
Vi själva har å andra sidan alltid hållit oss under våra utgiftstak.
Vi behöver inga lektioner i hur vi på rätt sätt skall förvalta de medel EU-medborgarna har anförtrott oss.
Vi skall försvara oss över hela linjen om någon försöker underminera parlamentets grundläggande demokratiska rätt att fastställa budgeten.
De kommer snart att upptäcka att ingen parlamentsledamot som tar sitt jobb på allvar kommer att vara med på detta.
Det skulle verkligen vara en krigsförklaring mot parlamentet, som Elmar Brok uttryckte saken.
Jag vill tacka ordförandeskapet för att man sagt sig vilja respektera konventets resultat och kämpa för att det genomförs.
Jag vill tacka alla nationella regeringar som stöder detta.
Men jag varnar alla dem som leker med tanken på att angripa denna rätt för att de blottar sig själva för anklagelser om att de inte vill använda konventet för att sprida demokratin i Europa, att de inte vill stärka eller främja demokratin, utan att de vill kringgå och underminera den genom att beröva parlamentet en av dess centrala rättigheter.
