# ID: svediakorp-gov441759
# author: Buitenweg (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 495
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Konventet inrättades på grund av att stats- och regeringscheferna själva hade misslyckats med att göra Europeiska unionen mer demokratisk, öppen och effektiv.
Medlemsstaternas regeringar deltog i konventets offentliga diskussioner och har gett resultatet sitt godkännande.
Men nu när de har satt sig i trygghet bakom regeringskonferensens stängda dörrar känner de sig återigen fria att ändra resultatet.
Det finns till exempel ett ändringsförslag som syftar till att ändra det årliga budgetförfarandet så att det lägsta beloppet automatiskt skall tillämpas för budgetområden där rådet och parlamentet inte har lyckats nå en överenskommelse.
Den nederländska regeringen motiverar detta genom att hävda att rådet och parlamentet på det sättet blir jämbördiga, eftersom det lägsta beloppet ju blir det slutliga beloppet, vem det än är som föreslår det.
Samtidigt påstår den nederländska regeringen utan att röra en min att den kämpar för att parlamentet skall ha fulla budgetbefogenheter.
Bara en av två saker kan det vara fråga om här.
Antingen förstår ministrarna inte konsekvenserna av sitt förslag och är med andra ord inte särskilt intelligenta, eller också försöker de mörka den här frågan så till den grad att de inte offentligt skall behöva redovisa att de river upp parlamentets demokratiska rätt att förkasta budgeten, en rätt parlamentet har haft i närmare trettio år.
I så fall håller de på att föra alla bakom ljuset.
Ett annat pinsamt område är budgetplanerna för den fleråriga budgeten.
De har funnits sedan 1988, men i form av interinstitutionella avtal.
Parlamentet kan när som helst bryta ett sådant avtal och har därmed ett viktigt maktmedel till sitt förfogande.
Budgetplanerna skall nu bakas in i fördraget.
Följaktligen kommer detta maktmedel att tas ifrån parlamentet.
Än värre är det faktum att vissa regeringar, med rådet (ekonomiska och finansiella frågor) som förebild, vill att parlamentet hädanefter bara skall ha rådgivande befogenheter när den fleråriga budgeten beslutas, trots att vi nu är jämbördiga partner.
Inte bara parlamentet, utan även våra egna ministrar med ansvar för en rad olika områden riskerar att falla offer för finansministrarnas öppna kuppförsök.
Jag finner det egendomligt att dessa nationella ministrar fortfarande inte har begripit detta.
Låt mig ta ett exempel.
Om Europaparlamentet och kulturministrarna har en överenskommelse om ett flerårigt EU-program på kulturområdet, då kan finansministrarna i slutändan förpassa denna fråga till papperskorgen genom att helt enkelt föreslå ett lägre belopp och kräva att lagstiftningen skall anpassas till budgeten i stället för tvärtom.
Vem är det egentligen som bestämmer inom EU?
Den lagstiftande makt parlamentet har uppnått kan förvandlas till ett tomt skal om parlamentet har små möjligheter att se till att tillräckliga medel finns tillgängliga för att genomföra lagstiftningen.
Stats- och regeringscheferna hotar med att ersätta trettio års budgetbefogenheter med finansministrarnas maktfullkomlighet bakom stängda dörrar, och det vittnar knappast om demokrati eller öppenhet.
