# ID: svediakorp-gov441750
# author: Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-19
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,237
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Kommissionen betraktar framskridandet i regeringskonferensens arbete med allt större oro.
Det är förstås helt normalt att dragen i en äkta kompromiss inte framträder förrän ganska sent i en regeringskonferens, men det är inte normalt med en regeringskonferens som vid varje möte skapar fler frågor än den besvarar.
Kommissionen delar helt den åsikt som ofta hörs i den offentliga debatten, nämligen att hela regeringskonferensen nu står på spel.
Jag stöder det italienska ordförandeskapets synpunkter.
Regeringskonferensen går nu in i ett avgörande skede och en sak är helt klar: vi måste förhindra att den övergripande kompromiss som togs fram av konventet skadas i en dragkamp mellan enskilda medlemsstaters intressen och vi måste skydda den institutionella balans som vi uppnått efter drygt 16 månaders diskussioner.
Låt mig påminna er om att det fanns goda skäl till att utkastet till ett konstitutionellt fördrag togs fram av ett konvent och inte av en konferens av diplomater och tjänstemän, som annars är brukligt.
Det berodde på chocken av vad som hände under Niceprocessen.
Vi måste vara fullständigt medvetna om att vi inte kan sätta kurs mot ett toppmöte där stats- och regeringscheferna än en gång sitter tillsammans natt efter natt och petar i siffrorna, bara för att komma fram till ett resultat som till och med chockerar dem själva.
Vi accepterade Nicefördraget – och både parlamentet och kommissionen hade sina förbehåll mot det – därför att vi behövde det.
Vi behövde det fördraget för att kunna slutföra det enorma historiska utvidgningsprojektet i tid.
Men jag tror inte att någon här i kammaren anser att Nicefördraget skulle vara tillräckligt för att göra en europeisk union med 25 eller 27 medlemsstater funktionsduglig i verklig mening.
Vi vet alla att vi behöver ett bättre fördrag och att det är bråttom.
Därför är kommissionen angelägen om att arbetet slutförs i tid.
Utvidgningsprocessen kommer att vara slutförd den 1 maj 2004, och senast då måste vi ha nått en politisk överenskommelse om hur vi skall arbeta tillsammans.
När det gäller det arbete som nu ligger framför oss anser kommissionen att det viktigaste är att bevara och försvara de stora framsteg som gjorts i och med utkastet till konstitutionellt fördrag.
De främsta framgångarna är, som vi ser det, den dubbla majoriteten, införandet av 50 / 60-regeln, den utökade användningen av majoritetsomröstningar och att Europaparlamentet får en starkare roll i lagstiftningsprocessen.
Med hänsyn till att det konstitutionella fördraget i sin helhet är en omsorgsfullt balanserad kompromiss, måste också de enskilda avsnitten betraktas som ett sätt att nå en balans med fördragets egen interna logik och de ingående delarna får inte sättas på spel.
När det gäller diskussionerna vid gårdagens möte med utrikesministrarna och det uttalande vi just har hört från det italienska ordförandeskapet skulle jag mycket tydligt vilja klargöra den dubbla funktion som EU: s framtida utrikesminister kommer att få.
Om vi vill vara säkra på att unionens utrikespolitiska åtgärder är förenliga med dess interna politik, är det nödvändigt att EU: s utrikesminister inte bara har mandat från rådet, utan också – i egenskap av vice ordförande för kommissionen – deltar fullt ut i kommissionens arbete och har full rösträtt.
En utrikesminister som så att säga är gäst hos kommissionen kan inte spela den roll som krävs.
Att ge utrikesministern någon slags särskild status inom kommissionen skulle inte fungera bra ihop med hans dubbla legitimitet.
Det välavvägda resultatet av konventets arbete visar sig också i de tre komponenterna i unionens finanser: egna medel, en flerårig finansieringsram och den årliga budgetprocessen.
Den som vill ha ett lyckat slutresultat av regeringskonferensen bör se till att dessa överenskommelser inte rivs upp igen.
På det här området stöder kommissionen till fullo tanken på att konventets utkast också måste skyddas mot dem som anser att deras nationella intressen har företräde, för att uttrycka det milt.
Det italienska ordförandeskapet tog upp en mycket viktig punkt som jag skulle vilja ge särskilt stöd, nämligen det förenklade förfarandet för att ändra fördraget.
Kommissionen anser att detta är avgörande.
Unionen bör inte låta sig tvingas in i en konstitutionell tvångströja som skulle bli för trång om bara några år.
Jag anser att det italienska ordförandeskapets förslag pekar i rätt riktning.
Slutligen skulle jag vilja göra ytterligare en kommentar till de politiska svårigheter vi kommer att stå inför om regeringskonferensen slutförs med ett lyckat resultat – vilket vi alla hoppas på och stöder.
Vi kommer då att befinna oss i en situation där ett mycket omfattande, mycket komplicerat och mycket grundläggande fördrag skall ratificeras i 25 medlemsstater och vi kommer att behöva vinna folkomröstningar i många medlemsstater.
Ingen kommer att bli förvånad om det visar sig bli ganska svårt att klara folkomröstningarna, framför allt i de nya medlemsstaterna.
Det här måste vi vara medvetna om.
Jag skulle också vilja be de ärade ledamöterna att visa lite förståelse för de nya medlemsstaternas ståndpunkt vid regeringskonferensen, en ståndpunkt som ibland har kritiserats.
Jag hoppas ni förstår att det inte har varit så lätt för de nya medlemsstaternas regeringar och parlament att bara några veckor efter de framgångsrika folkomröstningarna om medlemskap i Europeiska unionen efter valkampanjer som byggde på Nicefördraget, börja förklara för väljarna att de grundläggande principerna för deras medlemskap i Europeiska unionen snart kommer att ändras igen.
Detta säger jag särskilt med mina polska vänner i åtanke, eftersom de har intagit en väldigt hård ståndpunkt när det gäller majoritetsomröstningar.
Jag tycker att det verkar ha uppstått ett missförstånd i den offentliga debatten i Polen om att det är de enskilda medlemsstaternas relativa betydelse som står på spel.
Så är inte fallet.
De nya bestämmelserna bygger på principen att alla medlemsstater har lika värde.
Ett beslut är endast giltigt om det stöds av en majoritet av medlemsstaterna, vilket betyder att alla medlemsstater har samma rättigheter och att Polen har samma rättigheter som alla andra.
Den andra principen – att denna majoritet också måste representera en majoritet av befolkningen i unionen – ger processen den demokratiska legitimitet som krävs.
Ju större vi blir, desto större ansvar får vi.
Ju viktigare beslut vi måste fatta, desto viktigare kommer den demokratiska legitimiteten att bli.
Det är det som är pudelns kärna.
Jag hoppas att den här synpunkten kommer att påverka debatten i Polen under den tid som återstår.
Slutligen vill jag säga att i och med att vi når fram till en kompromiss måste vi ta hänsyn till att utkastet till konstitutionellt fördrag skall ratificeras i 25 länder.
Jag nämner detta framför allt med tanke på diskussionen om kommissionens storlek och sammansättning.
Jag kan försäkra kammaren om att kommissionen stöder Europaparlamentet när det gäller att överföra den grundläggande arkitekturen och balansen i utkastet till konstitutionellt fördrag till verkligheten och att skapa en riktig jämvikt mellan gemenskapsmetoden och medlemsstaternas självständighet och mellan åtgärder på nationell nivå och den demokratiska legitimiteten hos gemenskapens institutioner.
Konventets utkast pekar i rätt riktning.
Kommissionen kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att den här processen slutförs.
