# ID: svediakorp-gov441715
# author: Wallström, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 859
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag kan med nöje konstatera att kommissionen kan acceptera 26 ändringsförslag i dess helhet och att ytterligare 23 ändringsförslag kan godtas antingen i princip eller till viss del.
Vissa ändringsförslag som rör artikel 13 om invändningar mot avfall avsett för återvinning är mer inriktade på nationella lösningar än lösningar på gemenskapsnivå, och dessa ändringsförslag är framför allt fokuserade på frågor som rör s.k. miljödumpning när det gäller avfall avsett för återvinning genom att tillåta en rad ytterligare skäl för invändningar mot transporter avsedda för återvinning.
Som vi alla vet gäller den här problematiken att avfall avsett för återvinning i princip kan transporteras helt fritt på den inre marknaden, samtidigt som avfallshantering som följer högre miljöstandard oftast kostar mer än konventionell avfallshantering.
Jag håller med föredraganden om att vi kan tillåta kostnadskonkurrens, men inte när det gäller miljöstandarder.
Genom fördraget är vi emellertid rättsligt bundna att skydda miljön och samtidigt följa bestämmelserna för den inre marknaden.
Den lämpligaste lösningen finns därför på gemenskapsnivå och bör bygga på tre huvudelement: för det första fastställandet av standarder på EU-nivå genom en förlängning av IPPC-direktivet, för det andra fastställandet av riktlinjer när det gäller påstådd återvinning och för det tredje tydligare distinktioner mellan olika typer av återvinning och bortskaffande.
Jag håller med dem som menar att det inte är lätt att se en lösning förrän man har funnit eller fastställt en sådan långsiktig lösning, men vi inom kommissionen är definitivt medvetna om problemet och behovet av att diskutera en möjlig lösning under tiden, och detta utgör nu också en del av processen.
En annan angelägen fråga för kommissionen är det föreslagna förbudet mot behandling i avvaktan på återvinning eller bortskaffande.
I ändringsförslagen 13, 14, 34 och 41 vill man förbjuda transport av avfall för behandling i avvaktan på återvinning eller bortskaffande, och definierar återvinning och bortskaffande så att de endast omfattar slutgiltig behandling, men inte behandling i avvaktan på återvinning eller bortskaffande.
Kommissionen anser att ett förbehållslöst förbud varken är motiverat med hänsyn till miljön eller förenligt med fördraget.
Kommissionen anser också att det är av yttersta vikt att de övergripande definitioner för återvinning och bortskaffande som anges i ramdirektivet om avfall följs i denna förordning.
Att införa olika definitioner skulle vara både inkonsekvent och onödigt komplicerat.
Frågan om konsekvens i förhållande till den befintliga lagstiftningen uppstår även när det gäller andra ändringsförslag.
Vissa ändringsförslag gällande artikel 13 syftar till att fastställa kriterier för att klassificera en viss behandling som återvinning och ta upp frågan med skenbar återvinning.
Dessa kriterier kan mycket väl höra till dem som är relevanta för en allmän distinktion mellan återvinning och bortskaffande, men det är en övergripande fråga som bör fastslås i ramdirektivet om avfall snarare än i den här förordningen.
Även om kommissionen kanske inte helt motsätter sig innehållet i de föreslagna klargörandena finns det ett starkt argument för konsekvens när det gäller förteckningarna i bilagorna, och om det krävs några ändringar skall de till att börja med införas i ursprungsdokumentet.
Däremot kan vi stödja andra delar gällande bilaga V, nämligen förslaget att ge EU: s förteckning över farligt avfall högre prioritet än Baselförteckningen över icke-farligt avfall i förhållande till det s.k.
Baselförbudet mot export av farligt avfall från OECD-länder till andra länder – ändringsförslagen 69 och 70.
Låt mig bara ge en kort kommentar till frågan om den dubbla rättsliga grunden.
Som fastställs i motiveringen är förordningens främsta syfte miljöskyddet.
Det nya förslaget har samma främsta syfte, och den rättsliga grunden är artikel 175 i EG-fördraget: miljön.
Men när det gäller bestämmelserna i avdelningarna IV, V och VI om export från, import till och transitering genom gemenskapen till och från tredje land kan man argumentera för att dessa bestämmelser gäller såväl ett övergripande och allmänt miljömål som internationell handel.
Miljöbestämmelser gäller därför även för handelsreglerna och är kopplade till dem.
Den rättsliga grunden när det gäller de särskilda bestämmelserna i dessa tre avdelningar är därför artikel 133 i EG-fördraget.
Enligt ändringsförslag 95 skall det vara tillåtet med underförstått samtycke när det gäller transport av farligt avfall avsett för återvinning.
Detta kan inte kommissionen acceptera, något som också understryks i motiveringen.
För det första måste vi tillämpa försiktighetsprincipen när det gäller transport av farligt avfall inom gemenskapen, och för det andra måste vi följa Baselkonventionens krav i det hänseendet.
Baselkonventionen är mycket tydlig och ger inget tolkningsutrymme.
Vid transport av farligt avfall måste skriftligt godkännande tillämpas.
Kommissionen stöder de ändringsförslag som grundar sig på samma mål som kommissionens förslag, nämligen att EU: s normer och vissa internationellt överenskomna riktlinjer skall främjas i destinationslandet utanför gemenskapen.
De riktlinjer som har fogats till förteckningen – ILO-riktlinjerna för upphuggning av fartyg och OECD-riktlinjerna om persondatorer – kan också godtas.
När det gäller konsekvensanalysen slutligen finns det ingen sådan.
Men anmälnings- och informationssystemet är beprövat.
Det finns ingen särskild konsekvensanalys.
