# ID: svediakorp-gov441513
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,835
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter!
Jag vill tacka er så mycket för denna debatt och tacka er för era åsikter om programmen som, vilket ni känner till, vi var tvungna att begränsa, därför att nästa år kommer att bli ett år med begränsad verksamhet, eftersom det är sista året för kommissionens och parlamentets mandatperioder.
Vi måste ta hänsyn till att parlamentet kommer att tvingas uppskjuta sitt arbete tillfälligt under en stor del av året och att kommissionen kommer att förändras två gånger: en gång i maj – även om det bara kommer att vara en utökning snarare än en förändring – och sedan igen till hösten i samband med det normala slutet på dess mandatperiod.
Det är därför som det program vi har lagt fram är väldigt begränsat i det att det innehåller förslag som är möjliga att genomföra 2004; inte mer än vad som är genomförbart, om man inte minst tar hänsyn till den erfarenhet som vi fick när vi genomförde arbetsprogrammet för 2003, med de goda och dåliga sidorna i den processen.
Vi har 126 prioriterade frågor, några gamla och några nya, där vi kan garantera resultat och handling.
De är centrala, viktiga prioriterade frågor, men uppenbarligen kan vi inte garantera någonting utöver dem.
Vi arbetar också, vilket har klargjorts, på budgetplanen.
Vi ligger en hel del före planeringen med vårt arbete, inte minst därför att vi var ganska så medvetna om att avbrotten under det kommande året kommer att förorsaka betydande förseningar.
Frågan som ni ställer är huruvida kommissionen kommer att lägga fram särskilda lagstiftningsförslag.
Ja, det kommer vi att göra.
Till att börja med lägger vi fram dem som linjerna i ett politiskt projekt, och sedan lämnar vi förstås fakta och siffror senare, när det politiska projektet har godkänts.
Jag vill vidare betona att den här kommissionen har gjort utvidgningen till sitt viktigaste mål, och den kommer att lägga fram sitt förslag till en utvidgad union.
Alla de särskilda lagstiftningsförslagen kommer att läggas fram av det utvidgade kollegiet, det vill säga efter den 1 maj 2004, och sedan kommer vi att behöva diskutera tidtabellen för arbetet efter det.
Ett antal viktiga frågor har uppstått ur debatten, inbegripet – vilket har tagits upp av många talare – frågan om stabilitetspakten.
Jag vill gärna klargöra detta helt, att kommissionen kommer att genomdriva stabilitetspakten på lämpligt sätt och i överensstämmelse med lämpliga villkor.
Vi är väktare av en makt som har överlämnats till oss av regeringarna.
Jag drar mig ännu till minnes den tyske finansministerns ögonbryn, som han rynkade mot mig när jag var Italiens premiärminister, och tvingade mig så att gå med på stabilitetspakten.
Vi har nu gjort den mer flexibel och, som jag tror, mer lätthanterlig, och kommissionen kommer att genomdriva den på lämpligt sätt inom denna ram, och samtidigt ta hänsyn till de reella problemen, men även hålla i minnet att pakten är grundvalen för vårt skydd av euron.
Vi måste upprätta den som sådan.
Jag vill gärna rikta ett annat litet postskriptum till er i er egenskap av parlamentsledamöter.
Vi talar om stabilitetspakten, men medan vi diskuterar siffror, bråktal och decimalkomman sker det en utveckling på den politiska arenan som jag tycker ger anledning till oro.
Jag skall bara ge ett exempel: Ekofins försök att åstadkomma vad som i grund och botten skulle innebära slutet för stabilitetspakten genom mellanstatliga och utominstitutionella avtal.
Detta är mycket allvarligare än någon annan fråga.
Om detta försök lyckas kommer det att vara slutet för den lilla – som är alldeles för liten, vilket jag många gånger har upprepat här inför er – ekonomiska styrning som unionen har.
Det är inte en fråga om något visst land: hela Ekofin-systemet går för närvarande i den riktningen.
Jag vill gärna höra inte bara kommissionen utan även parlamentet säga sin mening högt och tydligt om denna fråga.
Det är verkligen inte min mening att vara elak när jag säger att den här komplotten inte är helt befriad från försök, något som vi har bevittnat under de senaste dagarna, att frånta parlamentet dess årliga och fleråriga budgetbefogenheter, som redan är alldeles för få.
För närvarande anser jag att det ligger i vårt gemensamma intresse att inte bli utestängda från en av de största politiska processerna, från ett av de viktigaste besluten som påverkar arbetet för vår kommission.
Jag fick en annan fråga om sammanhållningspolitik.
Våra idéer kommer att anges i huvuddrag i ett politiskt dokument som kommer att läggas fram före de särskilda förslagen till budgetplanen.
Jag vill betona två av de områden som vi arbetar på: för det första kommer sammanhållningen fortsättningsvis att fungera för att förhindra att de regioner som släpar efter marginaliseras, och, för det andra, kommer sammanhållningen att bli mer uttalat kopplad till programmet för hållbar tillväxt som vi håller på att utveckla på grundval av den erfarenhet vi har fått genom att hantera Lissabon- och Göteborgsprocesserna.
Samma förhållande – och jag svarar här Monica Frassoni – gäller för frågan om hållbarhet med avseende på Kyoto och den processen.
Vad OLAF anbelangar så finns det ett nyckelbegrepp: vi håller på intet sätt på att försöka vända Eurostatkrisen till en OLAF-kris.
Alla observatörer med något förnuft har sett att informationskanalen mellan OLAF och kommissionen inte har fungerat och att den fortfarande inte fungerar, och det skulle vara oansvarigt av oss att inte göra något åt det här problemet.
Ingen tänker sig att avlägsna OLAF: s ansvar för internutredningar: precis tvärtom, alla utredningar måste fortsättningsvis utföras av ett OLAF som är ännu mer effektivt.
Vi planerar inte att inrätta några fler byråkratiska organ, en fråga som togs upp av Enrique Barón Crespo och ordföranden för budgetutskottet.
Enligt min mening har vi gjort upp en ganska enkel plan, men när jag hör all denna oro tycker jag att det skulle vara rätt och riktigt att debattera frågan ytterligare, att prata igen, för vi har inte för avsikt att göra institutionerna ännu mer sammansatta genom att lägga till flera strukturer.
Vi vill bara vara i stånd att samla in all relevant information – där inte all information fanns tillgänglig i det här fallet – från de olika delarna av kommissionen för att kunna ta ett tydligt, snabbt beslut om vilka åtgärder som skall antas så att OLAF kan fortsätta med full vetskap om sakförhållandena, och vi kan ta ett helt och fullt informerat beslut.
Beslutet – om huruvida man skall inleda en utredning eller inte – kommer uteslutande att vara en angelägenhet för OLAF.
Det ankommer på OLAF, som vilket undersökande organ som helst, att besluta om huruvida fallet är tillräckligt intressant för att en OLAF-utredning skall inledas eller huruvida det endast är av administrativ betydelse, eller huruvida det helt enkelt inte krävs någon åtgärd.
Detta kommer att beslutas av OLAF.
Som svar till Freddy Blak vill jag gärna säga att om vi fortsätter att bråka så kommer vi inte att vara till nytta för någon, minst av allt de europeiska medborgarna.
Vi har tagit fram oberoende, noggranna, sakliga rapporter som har kastat ljus på samtliga punkter och inte uppdagat bevis på några oegentligheter efter 1999.
Vi tittar nu på andra särskilda förslag som vi kommer att diskutera med parlamentet.
Jag kommer inte att godta skendomstolar eller summariska domar: allt är i sin ordning vad gäller det som har varit, och vi arbetar på mer ändamålsenliga åtgärder även för framtiden.
Jag skall avsluta mitt inlägg med två saker: vad gäller tjänster i allmänhetens intresse, vilka står i centrum för vår uppmärksamhet, så nämner programmet en fortsättning på vitboken därför att, som det nu är, har idén om att lägga fram ett förslag till ett direktiv inte uteslutits, utan ett beslut om detta har ännu inte tagits.
Vi arbetar på det, och beslutet kommer att tas mot bakgrund av den debatt som just nu börjar.
Om den tillfälliga rättsliga grunden inkluderas i den slutliga texten till konstitutionen är det tydligt att det kommer att vara en ytterligt viktig faktor, för det kommer att göra det möjligt för oss att arbeta på detta.
Till sist ett personligt svar till Hans-Gert Poettering: Jag vill gärna påminna honom först av allt om att det dokument som innehåller mina åsikter, mina erfarenheter och även mina drömmar vad gäller Europas framtid är fullständigt legitimt.
Jag måste säga att det också är en legitim del av min plikt att uttrycka min politiska åsikt,
en plikt som mina företrädare uppfyllde i rikligt mått, och i många fall i högre grad än vad jag har gjort, genom att samtidigt ta aktiv del i partipolitiken, som jag anser vara riktigt och rätt och allt viktigare för kommissionens utveckling.
Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna har själv, helt riktigt, redan nämnt att resultatet av det politiska valet kommer att beaktas när den nya ordföranden för kommissionen utses.
Detta har bestämts – vilket, tycker jag, är rätt – därför att kommissionen alltmer håller på att bli ett politiskt organ som tar hänsyn till det allmänna intresset för dess arbete, men som inte kan undgå att ha en allmän åsikt; i annat fall skulle ni, mina damer och herrar, inte ha haft någon anledning att ge mig ert förtroende.
Ni gav mig ert förtroende på grundval av en politisk linje!
Jag vill gärna säga ett ord om innehållet också.
Jag är väldigt glad, herr Poettering, att höra er kritisera den italienska tidning som ringde er innan ni läste det här dokumentet, för om den hade läst det skulle den däri ha funnit den anda som kännetecknade unionens grundare och era egna ord, de ord som ni uttalar när ni inte tyngs ned av bördan av de euroskeptiker som omger er grupp, ord som vi håller med om och som vi har hållit med om många gånger i det förflutna.
Jag vill säga till er att jag är ordförande för alla européer, och jag måste uttrycka mina politiska åsikter inför alla medborgarna.
Därför undrar jag varför orden i ett så starkt europeiskt program som både ni, herr Poettering, och vi håller så kärt kan orsaka sådan oro.
Beror det på att människor är skrämda av de värderingar och projekt som ni konsekvent har trott fullt och fast på?
