# ID: svediakorp-gov441481
# author: Angelilli (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 855
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
På min grupps vägnar vill jag än en gång uttala vår sympati med offren för massakrerna i Nasiriya, med deras familjer och med alla europeiska väpnade styrkor som är ute på fredsuppdrag i hela världen för att bekämpa terrorismen.
Jag vill nu koncentrera mitt inlägg på Eurostatfallet.
Det finns alltför många obesvarade frågor i denna affär, och de åtgärder som vidtagits för att avhjälpa saker och ting är få och, vågar jag påstå, senkomna och därför förmodligen ineffektiva.
Min åsikt bekräftades efter att ordförande Prodi utfrågades i budgetkontrollutskottet under förmiddagen, där han, uppriktigt sagt, uttryckte sig för allmänt och, om jag får säga så, lite förbehållsamt.
När det gäller hur affären har hanterats, och med tanke på att vi har en ordförande som har gjort öppenheten till ett av sina huvudsakliga mål, förstår vi inte varför vi har kunnat bevittna alla slags försök att dölja dokumentationen och undvika en allmän debatt om Eurostat, som om vi hade att göra med en statshemlighet.
Som jag sade finns det alltför många frågor.
Har denna åderlåtning av EU: s medel upphört?
Om den har upphört, exakt när hände det?
Just denna förmiddag betonades det återigen att de allvarligaste händelserna ägde rum före 1999.
Och hur står det till med de mindre allvarliga händelserna?
När inträffade de?
Pågår de fortfarande?
Viktigast av allt, vilket är kriteriet för att bedöma hur allvarlig en händelse är?
Kanske storleken på den summa som försnillats?
Jag vill vördsamt påpeka att bedrägerier är allvarliga till sin natur, och ännu allvarligare och mer oacceptabla när de gäller offentliga tjänstemän.
Och hur är det dessutom möjligt att en bedräglig organisation i flera år har lyckats arbeta utan hinder inom kommissionen?
Skall vi verkligen tro på att ingen märkte någonting, trots att rykten, fax och e-postmeddelanden om olagliga förmåner och falska kontrakt cirkulerade inom kommissionens tjänsteavdelningar?
Dessutom kan vi inte förstå hur kommissionens väktarsystem fungerar, eftersom många andra skandalösa händelser förutom Eurostataffären har upptäckts, exempelvis fallet med spannmålspriserna.
I samband med detta är det mest löjeväckande – det vore skrattretande om det inte vore så allvarligt – att det i det dokument som lagts fram under förmiddagen uppges – jag vill påpeka detta för er – att vi gradvis måste lägga grunden till en ny kultur av ansvar och öppenhet.
Vad kan vi sluta oss till av detta?
Att bristen på ansvar och öppenhet hittills har utgjort normen inom kommissionen?
Det måste sägas ytterligare en sak när det gäller Eurostat och den allvarliga skandal som omger organisationen.
Det är inte bara ytterligare en avdelning, ett av de många centrumen i den europeiska byråkratin: när det gäller att genomföra det registrerande och statistiska arbetet är detta i själva verket den institution som garanterar stabilitetspakten och bestyrker att Maastrichtkriterierna genomförts.
Den spelar därför en viktig roll för att definiera medlemsstaternas ekonomiska politik och finanspolitik, och i praktiken även för att tvinga staterna att anta stränga politiska linjer, vilket ofta innefattar nedskärningar i budgeten eller välfärden.
Den är därför en institution som har en väktarroll och som inte kan kosta på sig att förknippas ens med minsta tvivel eller misstanke i fråga om sitt oberoende eller sin makt på det vis som sker för närvarande.
Vi inser att affären är förvirrande, eftersom allmänna medel har använts för olagliga syften; vi förstår också det problem det innebär att affären har avslöjats vid en känslig tidpunkt, strax före Europavalet, utvidgningen och konstitutionen; vi förstår problemet, men vi kan inte kompromissa i sak.
Vi kan varken överse med den eller, som somliga vill få oss att göra, underskatta allvaret i korruptionen, bedrägerierna och tjänstefelen.
Det är medborgarna som kräver att vi intar en fast hållning, samma medborgare till vilka vi vädjar att de skall göra uppoffringar i stabilitetspaktens namn.
Dessutom skulle vi verkligen ha uppskattat om kommissionen, i stället för att peka finger mot och göra vissa tjänstemän till syndabockar och på så vis snabbt få ett slut på affären, fullständigt hade axlat sitt ansvar, som Jacques Santer gjorde i fråga om betydligt mindre allvarliga saker.
Vi kan inte låta allt detta passera utan att yttra oss, särskilt vid en tidpunkt när kommissionens ordförande sprider ett politiskt manifest – eller vi kanske borde kalla det ett valmanifest – där han beskriver sina drömmars Europa, samtidigt som han ignorerar det Europa som existerar här och nu.
Som om saker och ting inte vore tillräckligt usla redan nu!
Ordförande Prodi har rätt att ställa upp som kandidat till nästa Europaval, men om han avser att göra det förväntar vi oss att han gör det på ett passande sätt, och avgår.
Å andra sidan skulle detta orsaka en allvarlig och, uppriktigt sagt, oacceptabel skada på institutionsnivå.
