# ID: svediakorp-gov441467
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,048
# sentences: 168
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Detta är sista gången under denna mandatperiod som jag talar inför parlamentet om unionens tillstånd.
Det är ett högtidligt tillfälle i våra institutioners arbete, då vi traditionsenligt ser över situationen och tillsammans kastar ett öga på det arbete som kommissionen planerar att genomföra under det kommande året.
Jag beklagar att behöva säga att vi i våra hjärtan och tankar är mycket bedrövade detta år på grund av de tragiska händelser som har dominerat nyheterna de senaste dagarna.
Jag syftar på den rad av våldsdåd som har översållat Irak och Turkiet med terror och sorg.
I detta ögonblick är era och mina tankar hos dem som sörjer i Italien, till vilka vi sänder ut den sympati som alla människor i Europa känner för de 19 unga män som dog under ett fredsuppdrag.
Våra tankar finns också hos dem som sörjer i Turkiet och i de judiska samhällena, och hos alla dem som lider i världen till följd av terrorattacker.
Jag vet att jag kan tala för hela kommissionen när jag uttrycker min djupaste sympati för alla de kvinnor, män och barn som har drabbats av dessa tragedier.
Mina damer och herrar!
De problem som vi upplever varje dag visar att unionen, trots dessa svåra stunder, är vid god hälsa, trots euroskeptikerna och den oväntade kritiken.
Situationen blir inte enklare av att vi befinner oss i en övergångsperiod som både är känslig och invecklad, men en större och starkare union finns inom räckhåll.
Vi har kommit igenom två svåra år vad gäller ekonomin, men de senaste indikatorerna talar för att vi håller på att lämna denna negativa period bakom oss.
Det finns höga förväntningar på att den ekonomiska aktiviteten kommer att återhämta sig under den andra halvan av detta år och sedan öka takten under 2004.
Det värsta verkar vara över: förtroendet hos företag och konsumenter ökar, och optimismen börjar äntligen att stiga bland europeiska verksamhetsutövare.
Även i andra områden i världen, utanför unionen, återhämtar sig ekonomier.
I Förenta staterna hålls tillväxttakten uppe genom monetär och fiskal stimulans och en produktivitetsökning.
Det finns emellertid vissa problem med underskottet, som skulle kunna bli större nästa år till följd av skattesänkningarna och kostnaden för konflikten i Irak.
I Japan verkar äntligen framtidsutsikterna goda, och trenden för de andra asiatiska ekonomierna förblir positiva, med en beräknad tillväxt på 6,7 procent nästa år.
Det kommer även positiva signaler från de länder som skall ansluta sig till unionen.
Som en reaktion på den allmänna återhämtningen i Europa, och den förestående utvidgningen, förväntas tillväxten i dessa länder att nå 3,8 procent nästa år.
Detta är ytterligare ett tecken på att de politiska beslut som fattades för att stödja enandet av kontinenten var riktiga.
Som jag sade är återhämtningen emellertid fortfarande bräcklig, och vi måste påskynda genomförandet av Lissabonmålen och fortsätta arbetet med våra strukturella reformer.
Europeiska unionens initiativ för tillväxt, som kommissionen har arbetat med sedan årets början, har nu börjat ta form.
Det svarar för offentliga och privata investeringar för att få i gång tillväxt och sysselsättning.
Stärkt av det stöd som vårt ursprungliga förslag fick vid Europeiska rådet i oktober har det blivit en verklig färdplan med klart angivna åtgärder och tidsfrister för att avskaffa de finansiella, och framför allt, de rättsliga och administrativa hindren som motverkar investeringar.
Initiativet omfattar även listan över snabbstartsprogrammen, som utgörs av en rad projekt som är eller snart kommer att vara färdiga att inledas.
Vi har haft ett nära samarbete med Europeiska investeringsbanken och fastställt 56 projekt på områdena transportnät, energi, telekommunikation och forskning.
När vi utarbetade listan tillämpade vi ett antal mycket tydliga kriterier.
För det första befinner sig dessa projekt i ett framskridet utvecklingsskede, och de kan omedelbart inledas.
För det andra har alla dessa projekt en betydande gränsöverskridande inverkan.
Slutligen har vi valt projekt som kan ha en multiplikatoreffekt på investeringar, i synnerhet på privata investeringar, men som inte kommer att medföra någon nämnvärd miljöpåverkan.
Vi har även åtagit oss att främja nyskapande projekt inom områdena forskning och utveckling.
När det gäller finansiering kommer den totala investeringen – offentlig och privat – att uppgå till ungefär 10 miljarder euro per år från och med nu och fram till 2010.
Den privata sektorns engagemang kommer att variera mellan projekten.
Vi räknar dock med att 60 procent av det kapital som behövs för att finansiera projekten skall komma från den offentliga sektorn och 40 procent från privata investerare, som en övergripande riktlinje.
Detta innebär att omkring 6 miljarder euro per år kommer att finansieras genom unionen och statsbudgetar.
Detta motsvarar ungefär 0,05 procent av unionens BNP, och ni måste att hålla med om att det är ett oerhört lågt pris att betala för att ge den europeiska ekonomin välbehövlig fart, ett pris som är fullständigt förenligt med stabilitets- och tillväxtpakten.
Vilka skeden är vårt initiativ indelat i?
Det första skedet är Europeiska rådet i december, som måste godkänna det.
Sedan måste medlemsstaterna reformera sina förvaltningar och regelverk, något som ofta utgör ett stort hinder för genomförandet av dylika projekt.
Det kommer i synnerhet att göra det lättare att engagera den privata sektorn.
Jag uppmanar därför medlemsstaterna att samordna sina nationella och regionala utgiftsplaner med det europeiska initiativet för att maximera investeringarnas effekter.
Lagstiftnings- och arbetsprogrammet för det kommande året sammanfaller, mina damer och herrar, med de största förändringarna för Europeiska unionen.
Jag vill bara påminna er om de viktigaste datumen för institutionerna: den 1 maj kommer 10 nya medlemsstater att officiellt ansluta sig till unionen, valet kommer att äga rum i juni och den nuvarande mandatperioden för kommissionen går ut den 31 oktober 2004.
Det program som jag presenterar för er i dag är avsett att fullborda uppfyllandet av de strategiska målsättningar som denna kommission fastställde för sig själv för sin mandatperiod.
Eftersom nästa år blir ett speciellt år består det bara av 73 nya förslag.
Detta kan låta mycket, men det är långt färre än under tidigare år.
Förslagen täcker de politiska prioriteringar som vi diskuterade på djupet i vår strukturerade dialog med parlamentet och rådet mellan mars och juni.
Den viktigaste prioriteringen är att utforma den utvidgande unionens framtid.
Den bygger på två viktiga mål: att säkerställa anslutningens framgång och att förbereda den politiska grunden för den nya budgetplanen.
När det gäller stabilitet måste vi utveckla en grannskapspolitik för att skapa en vänskapskrets runt Europas nya gränser.
Vi måste också slutföra Tammerforsmålen fram till den 1 maj 2004 för att fullborda frihetens, säkerhetens och rättvisans område.
När det gäller den tredje prioriteringen – tillväxt – måste vi påskynda vår utveckling mot Lissabonmålen.
Från verksamhetssynpunkt inbegriper programmet de målsättningar som finns i det nya interinstitutionella avtalet med tanke på att rationalisera lagstiftningsverksamhet.
Vi har till exempel bringat våra förslag i överensstämmelse med unionens årliga och fleråriga programplanering, och vi åtar oss att tillämpa det integrerade förfarandet för konsekvensbedömning i alla de viktigaste initiativen.
När det gäller stabilitet och säkerhet presenterade vi en rad förslag om rättsliga och inrikes frågor vid toppmötet i Thessaloniki och lade grunden till en ny grannskapspolitik.
De förslag om ekonomiska ärenden som presenterades var koncentrerade till Lissabonstrategin, slutförandet av den inre marknaden, forskning och transeuropeiska nät.
Vi får i nuläget inte glömma den rättsliga ram som nyligen antogs för den kemiska sektorn.
Det skall dock nämnas att arbetsbördan har varit oerhört tung detta år, och kommissionen har inte kunnat slutföra alla de uppgifter som den hade ålagt sig själv.
Av denna anledning innefattar programmet för 2004 några ofullbordade initiativ.
Jag skulle vilja uttrycka hela kollegiets uppskattning för det utmärkta samarbetet från Europaparlamentets sida vad gäller programplaneringen.
Den strukturerade dialogen har visat sig vara ett utmärkt instrument, men det finns alltid plats för förbättringar, och detta är nödvändigt.
Med tanke på de tidsfrister som kommer att påverka båda våra institutioner nästa år kommer kommissionen att ha ett nära samarbete med parlamentet för att förbättra våra förbindelser.
Vi föreslår särskilt att man ersätter de rådande dialogmetoderna med ett meningsutbyte mellan talmanskonferensen och vice ordförande de Palacio i april genom att använda det skriftliga förfarandet för halvtidsutvärderingen av programmet och slutligen skjuta upp presentationen av programmet för 2005 – vilket kommer att bli nästa kommissions ansvar – till sammanträdesperioden i december 2004, vilket kommer att ge oss möjlighet att samordna vårt arbete.
Till sist har vi utfört en inledande utvärdering av de interna reformer som har moderniserat vår förvaltning av finanser och personal.
De allvarliga oegentligheterna under den tidigare förvaltningen av unionens statistikkontor Eurostat har givit oss mycket att tänka på och föranlett oss att undersöka situationen igen, vilket har lett till vårt förslag om en handlingsplan som jag nu skulle vilja ange huvuddragen i.
Jag beklagar att detta tal är så långt, men detta är ett viktigt avsnitt.
Den 25 september 2003 redogjorde jag för mina synpunkter på Eurostataffären vid ett av talmanskonferensens sammanträden.
Jag gav min bedömning av de fakta som avslöjades genom de undersökningar som leddes av OLAF och det omfattande arbete som kommissionens tjänsteavdelningar gjorde.
Jag accepterade dock att sammanbrott i vårt kommunikationssystem – mellan OLAF och den övriga kommissionen, och mellan Eurostats generaldirektör och dess kommissionär – innebar att kommissionen inte kunde vidta alla de nödvändiga försiktighetsåtgärderna tidigare.
Jag lovade därför att överlämna en handlingsplan till er för att rätta till detta.
Efter sammanträdet utarbetade internrevisorn slutrapporten och presenterade den för budgetkontrollutskottet.
Den innehåller inte något nytt som kan ändra min analys.
Kort sagt står det klart att de allvarligaste händelserna inträffade före 1999, att omorganisationsarbetet började 2000 och att Eurostat, ekonomistyrningsavdelningen och andra källor kopplade in OLAF mycket snabbt på huvudaspekterna av denna affär.
Hur som helst kunde inte kommissionen agera förrän maj 2003 på grund av ett antal sammanbrott i kommunikationen på olika nivåer, som jag har angivit.
Vi vidtog bestämda åtgärder; vi skulle ha kunnat gå snabbare fram, och det är därför som vi överlämnar en handlingsplan till er.
Planen grundas på reformens grundläggande principer, och kärnpunkterna inbegriper funktionellt oberoende för OLAF, den nya budgetförordningen som trädde i kraft i januari 2003, de nya tjänsteföreskrifterna, föreskrifter om rättigheter och skyldigheter samt uppförandekoderna.
Alla dessa reformer har införts efter hand.
Som jag sade den 25 september skulle det vara orättvist att döma reformen, med dess framgångar och brister, som om allting hade varit helt i funktion så tidigt som 2000.
Snarare måste perioden 2000 – 2003 ses som en övergångsperiod.
Just detta Eurostatfall är emellertid ett exempel på hur nödvändigt det var, särskilt när det gäller frågor som rörlighet för känsliga tjänster, avskiljande av drift- och kontrolluppgifter samt införandet av internrevisor.
Det är därför en fråga om att bygga på det som har uppnåtts genom reformerna, vilka redan bär frukt.
Vi måste befästa dem genom att ge de politiska aktörerna medel för att axla sitt politiska ansvar.
Jag skulle också vilja påminna er om att vi har vidtagit vissa stränga åtgärder denna sommar när det gäller Eurostat självt: generaldirektören har ersatts, tjänsterna som operativ chef har utannonserats både inom och utom institutionen, en ny finanschef har flyttats över, organisationsplanen har setts över osv.
Avslutningsvis har en hög grad av rörlighet tillämpats när det gäller tjänsterna som enhetschefer.
På samma sätt kände jag att det, som ett första steg, var nödvändigt att ändra den uppförandekod som styr förbindelserna mellan kommissionsledamöterna och deras tjänsteavdelningar, vilken är från 1999.
Även om de allmänna principer som utgjorde grunden för koden 1999 skulle kunna vidhållas, i synnerhet principen om icke-inblandning i förvaltningen, borde mer tyngdvikt läggas på kommissionsledamöternas politiska ansvar, som inte bara täcker deras egna åtgärder utan även deras tjänsteavdelningars åtgärder.
Den omarbetade uppförandekoden kommer därför att omfatta en hel rad bestämmelser som förbättrar informationsflödet till kommissionsledamöterna för att ge dem en möjlighet att korrekt utöva detta ansvar, så att de kan övervaka sina tjänsteavdelningars arbete och ge dem allmänna instruktioner, däribland instruktioner om finansiell förvaltning.
Koden kommer också att fastställa ett särskilt förfarande för att formellt hänskjuta ärenden till kommissionsledamoten, så att generaldirektören omedelbart kan fästa kommissionsledamotens uppmärksamhet på eventuella fakta eller sådan utveckling som kan innefatta kommissionsledamotens politiska ansvar eller kollegiets ansvar som helhet.
För det andra skulle jag också vilja svara på en annan fråga som uppstått på grund av Eurostataffären.
Det verkar faktiskt som om vissa signaler och uppgifter om denna affär kom fram på olika håll inom vår institution långt före maj 2003.
Dessa signaler var inte av sådant slag att de var och en för sig gav oss någon indikation på hur allvarlig situationen var.
Hade de centraliserats och analyserats som en helhet skulle vi inte ha behövt vänta på OLAF: s första oberoende uppgifter innan vi vidtog försiktighetsåtgärder.
Jag har därför beslutat att införa ett nytt systemför insamling och dubbelkontroll av alla uppgifter rörande anklagelse om bedrägeri, oegentligheter och missgärningar för att analysera denna information och meddela antingen kommissionen eller den ansvarige kommissionsledamoten, på lämpligt sätt, så att de kan vidta administrativa, finansiella eller andra nödvändiga åtgärder, i synnerhet för att skydda unionens ekonomiska intressen.
Jag har beslutat att själv ta ansvar för den politiska övervakningen av detta system med hjälp av Neil Kinnock och Michaele Schreyer.
Det förberedande arbetet kommer att utföras på förvaltningsnivå av en grupp tjänstemän på generaldirektörsnivå, som samordnas av generalsekreteraren.
Detta system kommer i synnerhet att ge oss möjlighet att tillhandahålla bättre uppföljning av de uppgifter som vi får från OLAF, IDOC och IAS.
Syftet är absolut inte att genomföra ytterligare utredningar eller att tillskansa sig rollen som beslutsfattare eller organisatör, utan dessa kommer även i fortsättningen att ansvara för att hålla ett vakande öga på förvaltningen och reagera korrekt på de uppgifter och utredningsrapporter som de mottar.
Denna ordning kommer i första hand att fungera som ett system för övervakning och tidig varning.
För det tredje har jag beslutat att förbättra informationskanalerna mellan de centrala avdelningarna och de verksamma tjänsteavdelningarna, att förstärka förbindelserna, förbättra vissa metoder och följa upp vissa av de förslag som lades fram i den interna revisionsrapporten.
Det handlar i huvudsak om tekniska åtgärder, men jag anser att de är mycket viktiga för att förbättra informationsflödet och stärka systemen för maktfördelning.
Jag beskrev dessa åtgärder för budgetkontrollutskottet tidigare i dag.
För att avsluta dessa tankar kring Eurostataffären övergår jag nu till OLAF.
Alla håller med om att den rådande situationen är otillfredsställande i många avseenden.
OLAF är en tjänsteavdelning inom kommissionen, men den utför sina undersökningar helt oberoende.
OLAF bär det fulla ansvaret för de beslut man fattar inom ramen för sin operativa verksamhet.
Detta var också vad vi hade planerat.
Men den nuvarande rättsliga ramen förblir svag oavsett om OLAF måste vidarebefordra uppgifter till institutionerna och personer som berörs av undersökningen eller inte.
Detta har visat sig vara skadligt i fallet med Eurostat.
Jag vill skingra alla tvivel med denna analys av OLAF: dess generaldirektör Franz-Hermann Brüner har mitt fulla förtroende.
Jag analyserar hur institutionen är organiserad; det är inte kritik mot generaldirektörens arbete, som i detta fall vidtog rätt åtgärder.
Kommissionen befinner sig i en besvärlig situation, eftersom den måste ta politiskt och rättsligt ansvar för OLAF: s arbete utan att egentligen förfoga över medel för att utöva detta ansvar, och kommissionen bär också det rättsliga ansvaret om OLAF blir föremål för rättsliga åtgärder, till exempel vid skadeståndsanspråk från individer som anser att deras rättigheter har blivit kränkta.
Jag har föreslagit parlamentet att OLAF skall ges fullt oberoende inom en tydlig politisk ram i anslutning till planerna på en europeisk åklagarmyndighet.
Detta är fortfarande mitt mål.
Det krävs ytterligare arbete för att göra OLAF till ett helt externt organ, vilket innebär att detta måste stå kvar på vår dagordning.
För att snabbt lösa de aktuella verksamhetsproblemen skulle jag dock vilja föreslå några omedelbara åtgärder som kommer att innebära förändringar av förordningen för OLAF.
Målet är att dessa skall kunna antas av det nu sittande parlamentet.
Vi måste agera, så att vi kan ge våra efterträdare en rättslig ram som de kan arbeta inom med sinnesfrid.
Behovet att förstärka den rättslig ramen har också uttryckts av OLAF: s övervakningskommitté och i det pågående arbetet inom budgetkontrollutskottet, i synnerhet i Herbert Böschs betänkande.
Kommissionen beaktar detta.
Jag skulle nu vilja lägga fram de viktigaste aspekterna när det gäller de förbättringar som vi planerar.
För det första gäller det att förstärka OLAF: s operativa oberoende genom att återfokusera dess verksamheter på lämpligt vis, särskilt med hänsyn till utvidgningen.
Det kan i detta sammanhang bli aktuellt att på nytt tilldela kommissionens tjänsteavdelningar vissa övergripande uppgifter som inte hör samman med undersökningar.
För det andra skall OLAF få möjlighet koncentrera sig på sina prioriterade frågor.
I detta syfte måste vi i den nya förordningen fastställa och skriva in en princip genom vilken åtgärder vidtas på ett lämpligt och diskret sätt.
Detta kommer att tillåta att OLAF vidarebefordrar uppföljningen av fall som är mindre viktiga eller som ligger utanför OLAF: s prioriterade verksamheter till de lämpliga myndigheterna, och det kommer även att påskynda undersökningarna och göra dem effektivare.
Jag skulle här vilja specificera att beslutet om undersökningar skall inledas eller inte alltid måste ligga hos OLAF även i fortsättningen.
För det tredje, tydligare regler om informationsflödet mellan OLAF och institutionerna samt de berörda organen.
Vi måste även se över hur de berörda institutionerna behandlar denna information.
Vi måste uppnå en bättre balans mellan att säkra undersökningarnas effektivitet och att skydda unionens ekonomiska intressen med försiktighetsåtgärder.
Vi måste även undersöka frågan om det yttersta ansvaret för fattade beslut så noga som möjligt.
För det fjärde kommer ändringar av förordningen också att täcka garantier för rätten till försvar, en fråga av yttersta vikt.
För det femte måste vi på samma gång göra en ny granskning av OLAF: s styrelsesätt, både vad gäller att stärka rollen och utformningen av dess övervakningskommitté och när det gäller att inrätta en interinstitutionell styrelse.
Sammanfattningsvis föreslår jag en ökning av OLAF: s effektivitet – eftersom OLAF står inför en ökande arbetsbörda inom en utvidgad union – genom att öka dess personalresurser, återfokusera på dess undersökande uppgifter och ändra förordningen, samt ge OLAF mer ansvar.
Herr talman!
Detta är alltså de grundläggande linjerna för den handlingsplan som jag föreslår skall genomföras som svar på de frågor som uppstått genom Eurostataffären.
Ett meddelande kommer att antas före årets slut.
När det gäller de interna åtgärderna inom kommissionen räknar jag med att de kommer att antas i december.
Dessutom hoppas jag att våra kontakter med parlamentet kommer att öka tillräckligt för att ge oss möjlighet att kunna lägga fram ett lagstiftningsförslag om OLAF, ett förslag som har en rimlig chans att bli antaget av parlamentet och som för oss framåt när det gäller idén med den europeiska åklagarmyndigheten, något som vi alla kommer att stödja även i fortsättningen.
Herr talman!
Jag började mitt anförande med att betona de stora utmaningar som ligger framför oss 2004.
Jag bör naturligtvis lägga regeringskonferensen till dessa.
Av de många frågor som är aktuella skulle jag i dag vilja koncentrera mig på en enda, nämligen kommissionens sammansättning.
Många hävdar att en kommission med 25 eller fler ledamöter skulle vara ohanterlig, men jag vill tala om för er att vi kommer att testa denna idé under en halvårsperiod nästa år eftersom vi kommer att välkomna kolleger från de nya medlemsstaterna, och kommissionen kommer att bestå av 30 ledamöter.
Detta kommer naturligtvis att vara en övergångssituation under vilken inga nya portföljer kommer att skapas, och detta kommer endast att fortgå fram till slutet av denna kommissions mandatperiod: från och med den 1 november 2004 och framåt kommer vi att ha 25 kommissionsledamöter.
Jag är övertygad om att kommissionen, oavsett om den består av 25 eller 30 medlemmar, kommer att kunna fungera oerhört väl.
Först och främst finns det redan i Nicefördraget garantier för den samstämmighet som skall känneteckna en utvidgad kommission, och ordföranden för den kommande kommissionen kommer att få ökade befogenheter att organisera, leda och övervaka dess arbete.
För det andra håller jag inte med om att kommissionens arbetsuppgifter skall delas upp i ett dussin portföljer eller däromkring.
Vi får inte glömma att kommissionsledamöter också fungerar som Europas ansikte utåt i fråga om den offentliga opinionen i deras hemländer, och detta kommer att bli ännu viktigare för medborgarna i de nya medlemsstaterna.
Slutligen beror inte kommissionens effektivitet på antalet ledamöter, utan på hur dess resurser används.
De reformer som vi har genomfört under de senaste fem åren har redan givit positiva resultat i detta sammanhang.
Följaktligen förblir därför kollektivt ansvar och fasthet i kommissionens arbete centrala angelägenheter för mig.
En utvidgad kommission kommer otvivelaktigt att medföra ett antal utmaningar, men idén med en kommission som består av två skikt, där hälften av kommissionsledamöterna skulle spela en underordnad roll, innebär ingen lösning.
Mina damer och herrar!
Jag har talat om kortsiktiga åtaganden, men min kommission ser redan längre framåt.
Tidigt i år inledde vi en omfattande debatt om den nya budgetplanen.
År 2007 skulle unionen kunna bestå av 28 medlemsstater och av omkring en halv miljard medborgare, och den kommer att ha en ny konstitutionell ram.
Därför står det klart att diskussioner måste inledas redan nu om alla instrument skall kunna träda i kraft i slutet av 2006.
Tidigare erfarenhet har visat att det inte finns någon tid att förlora.
För att förbereda inför framtiden borde politiken få bestämma, eftersom vi måste besluta vad vi vill att den övergripande ramen för unionens politik skall vara innan vi börjar utarbeta kraven.
Vi måste hålla blicken fäst på våra mål: fred, hållbar utveckling, solidaritet och frihet.
I praktiken innebär detta att vi måste arbete enligt följande linjer: en färdplan för Lissabon- och Göteborgsmålen; solidaritet mellan länder och regioner för att hjälpa eftersläntrarna; europeiskt medborgarskap på ett område som har utvecklats från en marknadsplats till ett politiskt område; den externa aspekten av vår modell och våra politiska val, och vi börjar med de grannländer som vi måste skapa en vänskapskrets med.
Det är viktigt att denna lagstiftande församling – denna lagstiftande församling som har slutfört utvidgningsprocessen – får delta i upprättandet av politiska linjer för den utvidgade unionen.
Sammanfattningsvis, herr talman, kommer 2004 att bli ett år av utmaningar, förnyelse och åtaganden.
Valet till Europaparlamentet kommer att vara ett ovärderligt tillfälle att mäta i vilken omfattning medborgarna deltar i vår satsning.
Mot denna bakgrund är kommissionen medveten om att den fungerar som en referenspunkt som ger systemet kontinuitet, stabilitet och dynamisk kraft.
Vi har åtagit oss att tillsammans med parlamentet, rådet och alla de övriga EU-institutionerna bemöda oss om att lyckas med vårt möte med historien.
Tillsammans kan vi bygga en större, kraftfullare och mer oberoende union.
