# ID: svediakorp-gov441420
# author: Linkohr (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 835
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Mitt betänkande är mindre kontroversiellt, men jag tror inte att det är mindre betydelsefullt.
I betänkandet framförs det enkla kravet att Europa måste investera mer i forskning.
Den andel av Europas BNP som går till forskningsutgifter måste öka med 3 procent fram till 2010; en tredjedel måste täckas av offentliga medel, medan industrin måste bidra med två tredjedelar.
Bara på detta sätt kan Europeiska unionen bli den mest konkurrenskraftiga regionen i världen, vilket är vad EU: s stats- och regeringschefer krävde i Lissabon redan för tre år sedan.
Kommissionen stöder detta krav och har räknat ut att industrins forskningsutgifter fram till 2010 måste öka med 9 procent om året och det offentliga bidraget med 6 procent årligen, om detta mål skall nås.
Vi är långt ifrån att göra detta.
Även om EU har en större befolkning spenderar USA årligen 140 miljarder dollar mer på forskning; National Institute of Health, som uteslutande ägnar sig åt tillämpad medicinsk forskning, har 28 miljarder dollar till sitt förfogande – mer än hela den övriga världen spenderar på detta område.
Dess budget har fördubblats under de senaste fem åren, och 2004 kommer det att få ytterligare en miljard dollar, vilket i sig motsvarar över två tredjedelar av den tyska forskningsfondens budget.
National Science Foundation kommer också att få ökade anslag med 6 procent.
USA är dock inte ensamt om att öka sina forskningsutgifter, som redan ligger på en hög nivå.
Japan har kraftigt ökat sina forskningsutgifter, även om landets ekonomi börjar gå trögt.
Under 1997 tog alla partier i det japanska parlamentet ett gemensamt initiativ och antog en tioårsplan med väsentligt ökade anslag för att uppmuntra unga vetenskapsmän.
Kanada, som hade en ekonomisk tillbakagång för några år sedan, har medvetet investerat i vetenskap och teknik och skördar nu frukterna av sina ansträngningar.
Bara under förra året anslogs en summa på 800 miljoner kanadensiska dollar i syfte att locka utländska professorer till landet.
I Europa har anslagen däremot varit oförändrade och i vissa länder till och med minskats.
Trots alla sina pliktskyldiga yttranden gör de flesta EU-länderna nedskärningar inom utbildning och forskning.
Färre och färre studenter är intresserade av fysik, kemi, matematik och biologi.
Företagen flyttar sin forskning till USA.
UNICE talar redan i termer av ett hot om avindustrialisering.
Förvisso finns det undantag: Sverige och Finland visar oss vad alla borde göra.
Hur kommer det sig då att de större länderna försummar forskningen?
Jag har just fått ett brev från Italien, där det har hållits en tävling för att tilldela 1 600 naturvetenskapsmän universitetstjänster.
De har nu gått och väntat i två hela år på att bli utnämnda, eftersom anslagen inte har gjorts tillgängliga.
Förvisso kan detta emellertid inte bara vara en fråga om pengar; vi spenderar ju faktiskt en hel del pengar på att subventionera en massa olika ting, inklusive 900 miljoner euro från vår budget bara för tobaksodling.
Det är uppenbart att vad vi saknar inte är pengar utan de rätta prioriteringarna; vi investerar i det förflutna snarare än i framtiden.
Vad skall vi göra?
Vi måste ändra kurs, annars kommer vårt ofta upprepade krav på ett kunskapsbaserat samhälle i Europa att bli ett dåligt skämt, och då kommer ingen längre att ta EU på allvar.
Unionen kommer att uppfattas som en trött och försvagad koloss, en kontinent full av skrytsamt prat, som är bräcklig och gammal och ingenting annat än ett historiskt museum.
Därför framför jag tre krav i förhoppning om att parlamentet, kommissionen och rådet skall stödja dem.
För det första, att den privata sektorns forskningsutgifter måste ökas; en ökningstakt på 9 procent om året skulle vara genomförbar om vi följde rekommendationerna i kommissionens meddelande om forskningspolitiken.
För att åstadkomma detta måste vi pröva alla incitament, inklusive skattebefrielse.
För det andra måste vi öka de offentliga anslagen.
Vad detta innebär för EU: s forskningsbudget är att det sjunde forskningsramprogrammet måste få minst 30 miljarder euro.
Jag skulle i förbigående kunna lägga till att denna siffra motsvarar den årliga ökning på 6 procent av den offentliga forskningsfinansieringen som jag har krävt, och tar hänsyn till att EU kommer att bli större.
För det tredje, bör EU ta råd av de vetenskapliga organisationerna och inrätta ett europeiskt forskningsråd, genom vars resurser grundforskningen skulle kunna finansieras.
Om vi skall ändra kurs måste den nya politiken utstakas, så jag föreslår att vi före valen till Europaparlamentet håller en europeisk vetenskapskongress i Bryssel eller Strasbourg.
Det har skrivits och sagts tillräckligt, och kommissionen har också lagt fram ett övertygande dokument.
Det finns tillräckligt med avsiktsförklaringar – nu är det tid att handla.
