# ID: svediakorp-gov441410
# author: Liese (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 424
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Min grupp har gett mig ytterligare två minuter, så att jag kan ta upp en rad av de frågor som ställts av några av mina parlamentskolleger.
Till att börja med, är det olyckligt att inte bara kommissionären utan också ett antal ledamöter av detta parlament har påstått att godkännandet av Nisticòs förslag skulle omöjliggöra forskningen eller – för att uttrycka anklagelsen i mildare ordalag – att vi då skulle bli helt beroende av USA.
Kan ni bekräfta, herr kommissionär, att Sverige ligger i Europa och inte i USA?
De flesta av stamcellslinjerna i NIH-registret kommer från Sverige.
Jag gjorde mig en gång besväret att rådfråga dem som tillverkade dem.
Låt mig citera professor Lars Hamberger, vars otvetydiga svar i ett e-postbrev på frågan om dessa stamcellslinjer var tillgängliga för europeiska forskare lydde som följer: ” För närvarande har vi 24 stamcellslinjer, av vilka 20 är relativt väl karakteriserade.
Om europeiska forskare vill få tillgång till dessa cellinjer, kan de vända sig till oss, och om respektive lands lagar och förordningar tillåter export, kan vi ordna det, och vi har redan distribuerat ett antal cellinjer till Europa. ”
Dessa celler är alltså tillgängliga; jag har fått liknande svar från de andra instituten.
Nisticò har åter riktat min uppmärksamhet mot det faktum att hans förslag faktiskt går längre än amerikanernas.
Detta handlar inte bara om celler utan om cellinjer och ett senare datum, så jag ber er avstå från att påstå att all forskning skulle omöjliggöras.
Låt mig sluta med en tanke, som jag ber parlamentets ledamöter att ta med sig.
Många av oss har ömsesidigt motstridande tolkningar av vad subsidiaritet innebär.
Jag ber er dock att för ett kort ögonblick föreställa er att vi behandlar en annan typ av forskning, t.ex. forskning som medför grymhet mot djur, speciellt mot primater och antropoida apor.
I det fallet tror jag att argumenten skulle vara de omvända.
Vad som är av absolut avgörande betydelse här är att kommissionen hela tiden säger ” nej ” till forskningsprojekt.
Jag håller med Linkohr om att vi måste ställa större anslag till forskningens förfogande, för så länge vi inte kan finansiera okontroversiella projekt, måste vi ännu mera noga än kommissionen föreslår tänka igenom varför vi vill stödja kontroversiella projekt.
Av den anledningen anser jag att Nisticòs förslag verkligen är en bra kompromiss.
