# ID: svediakorp-gov441393
# author: Blokland (EDD ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 599
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Skall Europeiska unionen finansiera forskning där mänskliga embryon används, ja eller nej?
Det är den avgörande frågan.
Detta handlar inte i grund och botten om pengar, utan om etik – en diskussion om gott och ont.
Det handlar egentligen inte om huruvida finansiering är av godo eller av ondo, utan om huruvida denna forskning i sig är av godo eller av ondo.
Det är vad detta egentligen handlar om.
När vi diskuterar finansieringen av stamcellsforskning, varför kan vi inte bara konstatera att sådan forskning inte är tillåten i många medlemsstater och att vi följaktligen inte bör bevilja gemenskapsfinansiering i de länderna?
Vad är det för fel med denna logik?
Om det inte förekommer i en del medlemsstater så är detta gott och väl, men det är en straffbar handling i ett antal andra.
Hur kan vi uppmana medlemsstaterna att bidra till forskning som de har grundläggande invändningar mot?
Det är väl ändå ett slag i ansiktet på dessa EU-länder?
Jag stöder stamcellsforskning.
Jag anser att det är vår plikt att försöka finna behandlingsmetoder för sjukdomar som fortfarande anses som obotliga.
Jag är också för att EU avsätter medel för detta.
Men, och det är här etikfrågan kommer in som jag ser det, denna forskning bör inte bedrivas till priset av annat mänskligt liv.
Mänskligt liv, i vilket utvecklingsskede det än befinner sig, bör aldrig användas som ett redskap.
Kommissionens förslag bör därför avvisas, inte bara med hänvisning till straffrättsliga överväganden inom EU och därför att det handlar om förstörelse av mänskligt liv, utan också därför att det inte överensstämmer med vad som tidigare överenskommits.
Av rådets protokoll framgår att kommissionen skall lägga fram ett förslag med ytterligare ” riktlinjer ” för principerna för beslutsfattande om gemenskapsfinansiering av forskningsprojekt där mänskliga embryon och mänskliga embryonala stamceller används.
Förslaget bör därför gälla ” riktlinjer för finansieringsprinciper ”.
Kommissionens förslag handlar emellertid om ” villkor för finansiering ”.
Detta är något helt annat än ” riktlinjer för finansieringsprinciper ”!
En princip skulle till exempel kunna vara att ingen europeisk finansiering skall ges till forskning som innebär att mänskligt liv förstörs.
Ett annat exempel på en princip är att i enlighet med subsidiaritetsprincipen utgår ingen finansiering till forskning som är förbjuden i vissa medlemsstater.
Ett annat exempel från mitt ändringsförslag 55 är att ingen finansiering skall ges till etiskt betänklig forskning om det finns alternativ som är mindre betänkliga.
Även om kommissionen hävdar motsatsen finns det definitivt alternativ inom stamcellsforskningen, nämligen forskning där man användermänskliga somatiska stamceller (så kallade adulta stamceller).
En forskningsrapport om detta ämne publicerades nyligen av det nederländska Lindeboom-institutet, i samarbete med Israeli Business Ethics Center i Jerusalem.
Enligt denna rapport, som innehåller hänvisningar till dussintals vetenskapliga publikationer, ger den senaste vetenskapliga utvecklingen i fråga om adulta stamceller en lång rad möjligheter när det gäller behandlingsmetoder för degenerativa sjukdomar, metoder som inte kräver forskning som innebär att mänskliga embryon förstörs.
Denna utveckling, jag citerar, ” tyder på att embryonala stamceller inte är nödvändiga för medicinska framsteg ”.
Det finns alltså alternativ till förstörelse av mänskliga embryon.
Till sist, om detta parlament inte vill koncentrera sig på finansiering av forskning på enbart adulta stamceller, förtjänar utgångspunkten i Peter Lieses betänkande fortfarande starkt stöd.
Jag vill hänvisa till ändringsförslag 61 för att illustrera vad jag menar.
