# ID: svediakorp-gov441382
# author: Diamantopoulou, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,212
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill tacka parlamentsledamöterna för deras engagemang och för den glöd med vilken de själva hela tiden har stött insatser som verkligen fungerar som en motor för att lyfta fram de funktionshindrades frågor.
Låt mig emellertid också få uttrycka min besvikelse över den kritik som framförts.
Jag föreställer mig att inte bara Europaparlamentets ledamöter utan även kommissionsledamöterna ibland har rätt att uttrycka sådan besvikelse.
Jag skall genast förklara vad jag menar.
Jag har upprepade gånger uttryckt mitt stöd för behovet av ett övergripande direktiv, och jag har redogjort för skälen.
Jag skall komma tillbaka till varför ett sådant direktiv inte kunde föreslås just nu.
Jag vill emellertid att vi fokuserar på vad som har hänt, på alla strategier som utarbetats, alla slag som utkämpats, för jag vill försäkra er om, herr Pronk, att jag åtminstone tycker att jag har visat avsevärt mod – så mycket som min ställning tillåter – när det har gällt att föra fram de föreslagna direktiven.
Det var inte enkelt, det kan jag försäkra er om.
När jag lade fram direktiven för kommissionen fanns det offentliga tjänstemän som satte sina jobb på att de aldrig skulle klara sig igenom kommissionen.
De klarade den nödvändiga majoriteten på 12 röster.
När de överlämnades till rådet gjordes offentliga uttalanden om att det inte fanns en chans på hundra att dessa direktiv skulle godkännas.
Ändå godkändes direktiven på rekordtid.
Direktiven i fråga – och närmare bestämt arbetsplatsdirektivet – är nu en jättelik insats från oss, de europeiska institutionerna, gentemot de nationella förvaltningarna.
Under de senaste två åren har jag varit i kontakt med alla ministrar i alla medlemsstater.
Jag har inrättat expertgrupper, som har noterat svårigheterna med att tillämpa direktiven i var och en av medlemsstaterna.
Dessa svårigheter är inte bara en fråga om politisk vilja.
Det är inte så att ministrarna eller några regeringar vägrar att tillämpa något som de samtyckte till för tre år sedan.
Det finns konstitutionella problem, det finns politiska problem, det finns rättsliga och ekonomiska problem, för det här är första gången vi har den här sortens direktiv på europeisk nivå, och en majoritet av medlemsstaterna hade inte den grundläggande erfarenhet som krävs för att tillämpa, eller mer korrekt, anta det i sina regelverk.
Så här står vi nu, en månad innan lagstiftningen skall antas, vilket innebär, herr Bouwman, att jag inte har någon möjlighet att dra medlemsstaterna inför rätta.
Vänta till slutet av december så får ni se om kommissionen gör sitt jobb.
Det är en månad kvar till sista dagen, och bara två medlemsstater har lagstiftningen på plats.
Vi pratar inte om tillämpning.
Vi pratar om att anta lagstiftningen.
Många länder har ännu inte utarbetat något lagförslag.
Det beror på att de har enorma problem i sina parlament.
Sådan är situationen i dag.
Målet, det politiska målet, måste vara att vi skall inrikta oss på att genomföra vad vi enats om.
Jag skulle vilja be parlamentsledamöterna, såsom jag vid flera tillfällen har bett handikapprörelsen, att ge detta högsta prioritet i sina respektive länder.
Regeringarna måste kritiseras för att de inte uppfyller sina förpliktelser.
Vi måste få till stånd en offentlig debatt om varför vi inte tillämpar den europeiska lagstiftningen.
Ett antal ledamöter har sagt att Europeiska unionen bara handlar om storslagna tal, fina resolutioner, meddelanden och konferenser.
Jag har talat om lagstiftning.
Jag skall berätta för er vad vi i praktiken har gjort i form av integrering under de senaste två åren.
Tillsammans med kommissionsledamoten för konkurrens, Mario Monti, gör vi för första gången undantag från bestämmelserna om statligt stöd och tillåter subventioner för funktionshindrade arbetstagare.
För första gången gör vi tillsammans med Frits Bolkestein, kommissionsledamot för inre marknaden, ett undantag för moms på hjälpmedel som används av funktionshindrade.
För första gången föreslår Loyola de Palacio lagstiftning om funktionshindrades tillgång till transport, och tillsammans med Erkki Liikanen organiserar vi hela programmet för e-tillgänglighet, varigenom människor med funktionshinder får tillgång till informationssamhället.
Och vi kan utgå ifrån att allt detta ofta kräver ren akrobatik i fråga om subsidiaritet.
När det gäller innehållet i det föreslagna direktivet skulle jag vilja påminna er om de områden som inte gäller sysselsättning.
Det rör sig om utbildning, hälsa och välfärd, sociala trygghetssystem och sociala förmåner, beskattning och, som Mario Mantovani nämnde, frågan om politiskt deltagande.
Som sagt, ärade parlamentsledamöter, jag har talat med alla ministrarna om dessa frågor för att komma fram till hur vi kan förbereda nästa steg.
Det är upp till er att bedöma hur utbildningsministrarna ställer sig till europeisk lagstiftning på utbildningsområdet och hur hälso- och välfärdsministrarna ställer sig till europeisk lagstiftning om hälsa och välfärd och sociala trygghetssystem.
Jag anser att beskattningsfrågan är mycket enklare, och jag ser frågan om europeisk lagstiftning om funktionshindrades deltagande i medlemsstaternas politiska system som omöjlig.
Skälet till att jag går in på enskilda politikområden är att jag vill visa hur svårt det andra steget är.
Med det menar jag ett direktiv som gäller någonting annat än sysselsättning, när vi är helt oförmögna att tillämpa den första rättsakten.
Bartho Pronk kritiserade mig för att jag visat mod och för att jag, med så många strider, föreslog artikel 13 för jämställdhet mellan kvinnor och män och för att jag har argument för det ena men inte för det andra.
Jag skall genast förklara för er, herr Pronk.
Lagstiftning om jämställdhet mellan kvinnor och män på arbetsplatsen har funnits i trettio år.
I trettio år har vi stiftat lagar på europeisk nivå, genomfört dem, förbättrat dem, gått tillbaka och samarbetat, och nu gör vi en fullständig omarbetning av lagstiftningen om jämställdhet mellan kvinnor och män för att kunna gå vidare till det andra steget.
När det gäller det andra steget tror jag att varje ledamot av Europaparlamentet har följt inte striderna, utan det rasande angreppet vid blotta tillkännagivandet av förslaget.
Det handlar inte om mod här.
Jag tror att det även är positivt för en politiker att ta upp kontroversiella frågor.
Att känna till i vilken utsträckning det man föreslår genomförs är en fråga om ansvar.
Jag kan försäkra er om att jag inte hade några som helst problem med att vara den goda kommissionsledamoten, jämfört med alla andra dåliga kommissionsledamöter som avvisade direktivet i fråga.
Det tog mig lite längre tid, men efter Europeiska handikappåret och efter fyra år då handikappolitiken varit fast förankrad på den europeiska dagordningen, med tydliga resultat och inte bara ord, med lagstiftning och med en politik som förändrar vardagen för europeiska medborgare, tycker jag verkligen att Elizabeth Lynnes kommentar om att det är ett misslyckande om inget förslag till direktiv läggs fram var riktigt orättvis.
Jag kan verkligen inte godta det uttalandet.
