# ID: svediakorp-gov441280
# author: Anna Karamanou (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 404
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman!
Det är verkligen märkligt att vi efter 50 år av europeisk jämställdhetspolitik och 100 år efter det att kravet på kvinnlig rösträtt framfördes och erkändes försöker övertyga alla om det självklara, med andra ord om att män och kvinnor bör dela det fulla ansvaret och alla förpliktelser i både det privata och det offentliga livet jämlikt och rättvist och att det bör finnas en balanserad representation för män och kvinnor i demokratiska institutioner och i alla centrum för politiskt beslutsfattande.
Lone Dybkjærs verkligt enastående betänkande har en alldeles speciell betydelse i upptakten till EU-valen i juni, eftersom det anger inom vilken ram alla medlemsstater bör agera, i synnerhet anslutningsländerna, för att se till att andelen kvinnor i denna kammare, som blir resultatet av EU-valen, åtminstone inte bör vara lägre än den är för närvarande, nämligen 31 procent.
Jag vill också namnge de två länder, Estland och Slovenien, som inte ens brydde sig om att skicka en enda kvinna som observatör till Europaparlamentet.
Våra farhågor förstärks även av den traumatiska erfarenheten i fjol då andelen kvinnor i konventet om EU: s framtid endast var 17 procent.
Detta är anledningen till att vårt utskott, utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, har satt främjandet av jämlikhetens demokrati främst bland sina prioriteringar och tagit initiativ för att mobilisera regeringar, nationella parlament, politiska ledare och kvinnorna själva för att uppnå detta mål.
Ett mål som inte bara gäller genomförandet av jämställdhet mellan könen i handling snarare än bara i ord, utan även Europas ekonomiska sociala utveckling genom en förnuftig användning av den värdefulla mänskliga resurs som kvinnor utgör.
För att målen enligt Lissabonstrategin, i likhet med andra ambitiösa EU-projekt, skall nås, krävs det att kvinnor snarast deltar fullt ut på alla nivåer för planering och beslutsfattande.
Det går inte att planera Europas framtid om inte kvinnorna är med.
I upptakten till EU-valen behöver vi fler strategier och lagstiftningsåtgärder, positiv särbehandling, kvotering eller politiska överenskommelser som kan ge ett balanserat deltagande för män och kvinnor i valen och i de valda församlingar som kommer att bli resultatet.
Jag hoppas att det nya Europaparlamentet för de 25 medlemsstaterna kommer att uppnå detta mål och fungera som ett lysande exempel och en standard för andra parlament i världen.
