# ID: svediakorp-gov441277
# author: Dybkjær (ELDR ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 999
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Vi är mitt uppe i en spännande och krävande period i Europas historia.
Vi ökar antalet medlemsstater i EU och håller just nu på att utforma och diskutera en ny ram för fördragsmässigt samarbete som bygger på nationalstaterna och folket.
EU-samarbetet är förenat med en hel rad villkor.
Ett av dem är att staterna måste tillämpa demokrati och respektera de mänskliga rättigheterna, det vill säga att människor skall ha likvärdiga möjligheter att utveckla och styra sina liv.
Vem är det som fattar besluten, om vi tittar på vad som verkligen händer i Europa?
Vem beslutar om lagarna?
Vem leder den dagliga verksamheten i internationella, europeiska, nationella, regionala och lokala församlingar?
Vem personifierar den offentliga makten?
Svaret är helt enkelt att det är män som gör det.
Om det råder någon tvekan om den saken så räcker det att fråga hur många kvinnor det finns bland stats- och regeringscheferna.
Svaret är: inga.
Om vi tittar på familjefotot från Köpenhamn 2002 finns det 64 personer med på bilden, varav bara åtta är kvinnor.
Beror detta på att det råder brist på kvinnor i Europa?
Beror det på att vi utgör en minoritet?
Det förekommer från och till att människor talar om för oss att vi gör det, varpå vi inordnas bland övriga minoriteter.
I så fall måste vi dock säga oss att nej, det är vi inte.
Vi utgör åtminstone hälften av befolkningen.
Kvinnor utgör åtminstone hälften av väljarkåren, varför det inte kan vara en fråga som handlar om huruvida det finns tillräckligt med kvinnor eller inte.
Beror det då på att det inte finns några kompetenta kvinnor?
Nej, det är inte heller anledningen.
I själva verket finns det kvinnor – och, allteftersom tiden går, fler kvinnor än män – som påbörjar högre utbildning, även om detta naturligtvis inte längre alltid är ett kriterium för att delta i det politiska livet.
Det är inte det som utgör förutsättningarna för situationen.
Det finns en lång rad anledningar till att antalet kvinnor är för litet och de gäller överallt.
I det här fallet skall vi koncentrera oss på det val vi står inför nästa år.
För närvarande håller vi som sagt på att bygga det nya Europa.
Kvinnorna utgör hälften av det nya Europa, och det är absolut grundläggande att denna hälft är delaktig i utformningen av ramen för det vidare samarbetet och dess innehåll.
Ett av de ställen där de kan göra det är för övrigt Europaparlamentet.
I dag har vi en situation där 30 procent av Europaparlamentets ledamöter är kvinnor.
Nu utvidgar vi EU till att omfatta tio nya länder och i det sammanhanget måste vi ta en snabb titt på hur kvinnor är representerade i de länderna.
Tyvärr ser det inte alltför bra ut.
Självfallet ligger inte alla länder längst ned i botten av tabellen och faktum är att det även finns medlemsstater som ligger långt ned på listan när det gäller kvinnors representation.
Vi måste ändå säga att genomsnittet är för lågt.
Därför måste vi i de kommande valen koncentrera oss på att få fler kvinnor att ställa upp som kandidater och ta reda på varför andra inte vill göra det.
Är det så att de i själva verket helt enkelt inte blir tillfrågade om de vill kandidera eller är det det gamla klassiska mönstret där ingen, vare sig män eller kvinnor, frivilligt ger upp den befintliga makten.
Personligen tror jag att det är den klassiska situationen.
Män avstår naturligtvis inte frivilligt från makt, precis som vi kvinnor också kan ha oerhört svårt för att lämna ifrån oss vår så kallade makt över våra barn.
Ingen av oss är något helgon.
Men nu är det viktigt för oss att försöka diskutera denna fråga och inse att om EU-samarbetet skall accepteras bland EU: s befolkningar så skulle det kanske vara en bra idé om vi skulle försöka bjuda in kvinnor att delta och framför allt om vi kunde utforma system där kvinnor har möjlighet att bli valda om de finns med på listorna.
Det kommer säkert inte att vara enkelt att vinna acceptans för EU-samarbetet.
Där borta sitter en svensk kommissionär och jag som talar nu är danska, och om det är någonstans som det är svårt att vinna acceptans för EU-samarbetet bland gräsrötterna så är det i Sverige och Danmark, och det är kvinnorna som är de mest skeptiska.
Erfarenheter från de skandinaviska länderna visar att det inte är så att kvinnor inte blir valda.
Om de kandiderar på lika villkor så blir de faktiskt valda.
Faktum är att om det finns kvinnor som över huvud taget har en chans att bli valda så blir de valda.
Därför stämmer det inte att väljare överlag skulle anse att kvinnor inte håller måttet.
De röstar tvärtom gärna på dem.
Sanningen är att de inte har möjlighet att rösta in kvinnliga företrädare.
Det är oerhört viktigt att vi diskuterar denna fråga nu, för i nuläget är 31 procent av Europaparlamentarikerna kvinnor.
I de nya länderna är situationen betydligt skevare.
I ett parlament med större inflytande på europeisk lagstiftning än någonsin tidigare löper vi nu risken att långt mindre än 30 procent är kvinnor, därför att kvinnor är så dåligt representerade i, till exempel, de nya länderna.
Det finns två länder som inte har skickat några kvinnliga observatörer alls.
Det är fullständigt otroligt att demokrati kan utövas och mänskliga rättigheter respekteras under sådana förutsättningar.
Jag anser att vi alla måste hjälpas åt för att se till att det finns en lämplig andel kvinnor i Europaparlamentet så att människor känner sig representerade här i kammaren.
