# ID: svediakorp-gov441245
# author: Paksas, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,082
# sentences: 108
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


(1). – Herr talman!
Tack för ert varma mottagande och denna inbjudan att tala inför vad som är ursprunget för Europeiska unionens representativa demokrati.
Jag är den första ledaren i Litauen som får möjlighet att tala inför Europaparlamentet.
Bland parlamentsledamöterna här finns det många hängivna Litauenvänner som har stött mitt lands självständighet.
Nyligen högtidlighöll vi årsdagen av Europaparlamentets resolutioner som hindrade världen från att glömma Litauens och de baltiska staternas frihetskamp under det kalla kriget.
Ert stöd inspirerade oss när vi tog våra första steg mot ett medlemskap i Europeiska unionen och jag tackar er för ert stöd.
Jag skulle också vilja framföra mitt personliga tack till Patrick Cox, parlamentets talman, som bland annat också bidragit till att folkomröstningen om ett EU-medlemskap blev en sådan framgång.
Jag välkomnar observatörerna från anslutningsländerna här i Europaparlamentet.
Även om ni företräder olika nationer och olika politiska partier, har ni på ett smidigt sätt lyckats integreras i gruppen av parlamentsledamöter.
Jag hoppas att även våra stater kommer att kunna ansluta sig till gruppen av medlemsstater med samma framgång.
I kyrkan Saint Pierre-Le-Jeune i Strasbourg finns det en fresk som visar hur nationerna tågar mot kristendomen.
Den visar en vandring mot korset och processionen av nationer leds av Germanien, som sedan följs av Gallien, Italien och Anglien.
Den sista i raden av nationer är Litavia – eller rättare sagt storfurstendömet Litauen.
För oss är denna skildring av 1400-talets Europa en viktig och symbolisk bild.
Symboliskt sett innebär det att Litauen integrerades i Europeiska unionen för flera hundra år sedan.
I somras, i samband med firandet av vår stats 750-årsdag, avtäckte vi ett monument av Litauens första och enda kung, kung Mindaugas.
Jag är stolt över hans förmåga att se in i framtiden och därför skulle jag vilja kalla honom Litauens första europé.
Storfursten av Litauen, Gediminas, följde i Mindaugas fotspår och uppmanade hantverkare och yrkesmän från hela Europa att komma till Litauen.
Under Litauens historia har vi tvingats uppleva två ockupationer, varav den första varade längre än hela 1800-talet och den andra omfattade 50 år av det senaste århundradet.
Efter andra världskriget gjorde frihetskämparna i Litauen motstånd mot ockupationsmakten i tolv långa år.
Den här kampen, som krävde stora uppoffringar, bidrog till att frihetslängtan bevarades i folkets medvetande.
Under de avgörande ögonblicken i Litauens historia har vår nation haft nytta av sin förmåga att mobilisera sina krafter.
I januari 1991 lyckades obeväpnade civilister försvara den nyvunna självständigheten mot en brutal attack från ockupationsstyrkorna.
Under våren 2003 visade sig 90 procent av väljarna i folkomröstningen stödja ett litauiskt medlemskap i Europeiska unionen.
Vi går mot ett medlemskap i Europeiska unionen med en klar vision av Litauen som en aktiv och ansvarstagande medlem i den europeiska familjen.
Vårt mål är att skapa en demokratisk stat, och detta ingår i strategin för landets utveckling, som har godkänts av parlamentet.
Landets yttre och inre säkerhet liksom medborgarnas välfärd är hörnstenarna för vårt medlemskap i EU.
Under de senaste dagarna har jag lärt mig en smärtsam läxa, men det ger mig bara ännu mer energi att arbeta för framsteg och demokrati i Litauen.
En framgångsrik integration i de euroatlantiska strukturerna får på intet sätt fördröjas.
Våra planer att ansluta oss till Schengenavtalet och EMU mellan 2005 och 2009 kan tyckas ambitiösa, men de är en viktig punkt på vår dagordning och de kommer att genomföras.
Detta nya skede i Litauens historia innebär enorma möjligheter att främja och genomföra våra nationella intressen.
Jag är övertygad om att Litauen är redo att bli en effektiv och tillförlitlig partner till de andra medlemsstaterna.
Vårt land har 2,5 miljoner invånare, en markyta som är dubbelt så stor som Belgien och de bästa vägarna i Östeuropa.
Men vår största tillgång är Litauens folk, som tyvärr har upplevt alldeles för mycket lidande.
Även om första världskriget var ett hårt slag mot Litauen, lyckades vi under mellankrigstiden, på två decennier, nå en ekonomisk utveckling i nivå med Danmark.
För närvarande är vi emellertid en förebild för hela regionen.
Mängden finansiella investeringar ökar just nu i snabb takt.
Den privata sektorn och det fria företagandet står för mer än 80 procent av BNP, som förra året ökade med 7 procent.
Vi strävar efter att slutföra landreformen nästa år.
Redan nu har vi ett antal stora jordbruk som arbetar produktivt.
Vi är ett land med en avancerad teknologi i snabb utveckling.
Under 2002 var tillväxten i IT-sektorn hela 30 procent.
Det stämmer dock inte att man lär sig av jämförelser och jag medger att när nu Litauen och de andra före detta kommuniststaterna går mot ett medlemskap i Europeiska unionen ställs de inför en stor klyfta i den ekonomiska utvecklingen mellan ' gamla ' och ' nya ' Europa.
Denna klyfta har aldrig varit så stor vid tidigare utvidgningar och detta är inget som kan döljas genom deklarationer eller resolutioner.
Denna klyfta återspeglas också i de övergångsperioder som anges i anslutningsavtalen.
Vi ser detta som en realitet, men tänker också visa att vi klarar utmaningen.
Vårt främsta mål är att överbrygga klyftan i den ekonomiska utvecklingen mellan de gamla och de nya medlemsstaterna.
Ju fortare de nya medlemsstaterna kommer i kapp de gamla, desto större blir EU: s konkurrenskraft och desto starkare blir EU.
Att uppnå detta utan de nuvarande medlemsstaternas stöd skulle ta alltför lång tid och därför är det vår skyldighet att utnyttja det utlovade stödet på bästa sätt för vårt folk.
Å andra sidan måste vi aktivt utnyttja fördelarna med den inre marknaden och de fyra friheterna.
Med undantag för den fria rörligheten för arbetskraft har vi inga övergångsperioder när det gäller friheterna, och jag skulle vilja framföra mitt tack till de länder som om några få månader kommer att öppna sina arbetsmarknader för Litauens medborgare.
Den inre marknadens utveckling kommer inte att påverkas om vi misslyckas med att koppla samman nätverken för telekommunikationer, energi och transport.
Investeringar i infrastruktur är här av särskilt stor betydelse.
Vi har gjort vissa framsteg på det här området: vi har genomfört Via Baltica-projektet och det liksom energiförbindelsen mellan Polen och Litauen har förts upp på förteckningen över prioriterade projekt.
Detta skulle bli en viktig del i Östersjöregionens ekonomiska utvecklingsstrategi.
Det är dags att fatta beslut om hur Östersjöregionen skall utvecklas och jag räknar med Europaparlamentets stöd i den här frågan.
Det skulle vara ett stort misstag att se en skiljelinje mellan Europas kärna och Europas periferi – och jag talar då inte i geografiska termer, utan i fråga om ekonomisk och social utveckling.
Jag är övertygad om att de nya medlemsstaterna kommer att kunna bidra till genomförandet av Lissabonstrategin.
Europeiska unionen är och förblir en mycket viktig faktor när det gäller att bygga upp Litauen som en välfärdsstat.
Därför är det viktigt att i Europeiska unionen tillhandahålla åtgärder som överbrygger inte bara den ekonomiska klyftan, utan även klyftan när det gäller den sociala utvecklingen.
Litauen stöder enkla och tydliga principer för utformningen av EU: s budget.
I diskussionerna om den nya budgetplanen kommer Litauen att försöka se till att landets intressen beaktas.
Vi kommer att ansvara för en femtedel av Europeiska unionens nya yttre gränser och vi har också en granne som heter Kaliningradregionen.
Samma sak gäller för särdragen i Litauens jordbruk.
Jag är säker på att om vi utnyttjar möjligheterna till regionalt samarbete, kan Östersjöregionen ha en god chans att bli ett centrum för ett snabbt växande ekonomiskt område.
Det nya grannskapsinitiativet kan också bidra betydligt till utvecklingen av den regionen.
Litauen kommer att ansvara för en femtedel av Europeiska unionens yttre gräns.
Som statschef kommer jag att göra mitt bästa för att se till att denna gräns är säker och för att garantera öppna kontroller.
Våra erfarenheter när det gäller förbindelserna med våra grannländer kommer att överföras till de gamla medlemsstaterna.
Historien har lärt oss att utan goda grannar kan en union inte vara stark.
Europeiska unionen måste inta en öppen attityd gentemot de länder som ligger öster om de nya gränserna.
Det bör man göra i en sådan omfattning att dessa nya medlemmar är redo att anpassa sina lagstiftningsramar till dem som gäller i Europeiska unionen.
Litauens största prestation under det senaste decenniet har varit att uppnå goda grannförbindelser i regionen.
Låt mig särskilt framhålla Rysslands betydelse som strategisk partner till Europeiska unionen.
Kaliningradregionen intar en särställning i det här partnerskapet.
Även om en hel del har sagts om den potentiella strategin för Kaliningradregionen har den ännu inte utarbetats.
Jag föreslår att vi fokuserar på den sociala och ekonomiska utvecklingen i Kaliningradregionen, och vi är beredda att dela med oss av våra erfarenheter när det gäller förbindelserna med Kaliningrad och också hela den nordvästra delen av Ryssland.
Vi får inte heller glömma Ukraina eller länderna i södra Kaukasus.
De måste erbjudas en vision om förbindelser med Europeiska unionen.
Jag har skrivit till talman Cox och andra EU-ledare om detta.
Det utkast till konstitutionellt fördrag som har föreslagits av Europeiska konventet ger en god demokratisk och institutionell balans som Litauen kan godta.
Men det här dokumentet behöver fortfarande ändras och göras mer tydligt.
Vi måste finna lösningar på känsliga och obesvarade frågor, men också inleda en diskussion om de frågor som inte togs upp av konventet.
Den största utmaningen som regeringskonferensen står inför är att enas om den institutionella reformen av unionen.
Misslyckas vi med det kommer ett EU med 25 medlemsstater inte att kunna vara en kraftfull ledare.
Europa handlar inte bara om röster i ministerrådet eller om att alla stater skall representeras av kommissionsledamöter med likvärdig status.
Det handlar också om en kompromissvilja.
Det är nödvändigt att finna en balans.
Varje stat måste ha lika rättigheter och möjligheter i unionen.
Att försöka finna kompromisser, vilket är ett kännetecken för Europeiska unionen, kommer att bli särskilt viktigt i en utvidgad union.
Det är viktigt att vi bygger vår tillvaro på gemensamma värderingar, demokrati, respekt för den mänskliga värdigheten och öppenhet.
Vi måste respektera varandras kultur och identitet.
Allt detta kommer att bidra till att säkerställa långsiktiga framgångar för Europeiska unionen.
En hänvisning till de kristna rötterna i förordet till konstitutionen skulle ha en enande och symbolisk innebörd, eftersom det moderna Europa skapades med särskilda värderingar som grund.
Vid sidan av de institutionella frågorna står regeringskonferensen inför en viktig diskussion om frågor som rör gemensam utrikessäkerhet och försvar.
Vi måste undvika en eventuell fördubbling av befintliga NATO-strukturer.
Den politiska utvecklingen i världen har liksom Irakkrisen visat att när det gäller utrikespolitiken måste Europa kunna samordna sin verksamhet och tala med en röst.
Det är särskilt viktigt att vi fortsätter att se styrkan och nödvändigheten i den transatlantiska förbindelsen.
Den framtida säkerhetsstrategin i Europeiska unionen måste bygga på dessa principer.
När jag svor presidenteden för Litauen i februari 2003 sammanfattade jag de strategiska målen för den litauiska staten.
Jag lovade det litauiska folket att vårt land inte bara söker skydd i Europa, utan också kommer att vara med om att avgöra Europas framtid.
Jag sade också att även om Litauen ligger i Europa kommer vi att utvidga området med stabilitet och säkerhet.
Detta är något jag kan skriva under på även i dag.
Slutligen skulle jag vilja erinra om några ord från Europeiska unionens fader Robert Schuman som kommer från hans bok.
Han skrev: ” Europa söker efter sig själv, i förvissningen om att dess framtid vilar i dess egna händer.
Aldrig någonsin igen kommer man att vara så nära att uppnå sitt mål.
Europa bör inte låta denna ödesstund gå förlorad – det är dess enda chans att åstadkomma något. ”
Dessa ord sammanfattar inte bara de underliggande begreppen och tankegångarna bakom Europas enande, utan bidrar också till en förståelse av den europeiska andan.
