# ID: svediakorp-gov441187
# author: Dührkop Dührkop (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 887
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
I egenskap av föredragande av budgetutskottets yttrande om de tre förslag som vi behandlar i dag skulle jag först vilja säga att jag anser att tillämpningen av artikel 162a i Europaparlamentets arbetsordning – förstärkt samarbete mellan utskott – återigen har tömts på all mening.
Ingen ifrågasätter att medfinansiering och successiv nedtrappning faller inom budgetutskottets befogenheter.
Icke desto mindre har utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott röstat om och avslagit budgetutskottets ändringsförslag om dessa frågor, med argumentet att de stred mot andra beståndsdelar i betänkandet.
Detta är pudelns kärna, inte bara när det gäller de tre betänkanden som vi behandlar i dag, utan när det gäller förstärkt samarbete i allmänhet.
Detta förfarande är avsedd att underlätta samarbetet mellan behöriga utskott och förstärka det rådgivande utskottets roll.
Men om det redan från början saknas tid för att underlätta samarbetet, och om det dessutom räcker med att det läggs fram ett enda ändringsförslag i det ansvariga utskottet som strider mot vad det rådgivande utskottet har lagt fram, sätts artikel 162a automatiskt ur spel.
Det är just detta som har hänt i kulturutskottet i fråga om budgetutskottets yttrande.
Med andra ord gick vi från artikel 162a automatiskt över till en tillämpning av artikel 162, det vill säga till att avge ett vanligt yttrande.
Jag är övertygad om att det är artikel 162a i sig som är problemet.
Som den nu är formulerad skapar den enbart onödiga konflikter mellan utskotten i stället för att främja samarbete mellan dem.
Därför anser jag att det är viktigt att utskottet för konstitutionella frågor granskar denna regel inför framtida ärenden och antingen ser över den eller avskaffar den helt.
För att återgå till innehållet i förslagen skulle jag vilja inrikta mig på två frågor: medfinansieringen och den successiva nedtrappningen, som är de punkter som har skapat störst problem.
Jag talar om två grundläggande aspekter av det generella bidragssystemet, eftersom de skapar möjlighet till medansvar från mottagarens sida så att bidragen används på rätt sätt och även ger garantier för att organisationerna inte uteslutande blir beroende av bidrag från gemenskapen för att kunna verka.
Därmed främjas deras framtida existens.
Den successiva nedtrappningen innebär också att de pengar som på så sätt sparas i detta fall kan användas för att stödja nya föreningar, särskilt i utvidgningsländerna.
Kommissionens förslag innebär därför att dessa bidrag skall fördelas med medfinansiering och successiv nedtrappning.
Icke desto mindre måste jag uttrycka min förvåning över att kommissionen har tillämpat olika procentsatser i dessa tre förslag, som hör till samma generaldirektorats ansvarsområde, både i fråga om medfinansiering och successiv nedtrappning.
Eftersom det i artikel 109 i budgetförordningen anges att lika behandling måste vara en av principerna bakom bidragsfördelningen är det inte försvarbart att föreningar som har samma mål, men som verkar inom olika områden, skall behandlas olika.
De ändringsförslag som budgetutskottet antog innebar att alla föreningar som får bidrag enligt något av de sju programmen – och som tillhör de olika föreningskategorier som har fastställts – skulle ha samma rättigheter och skyldigheter i fråga om medfinansiering och successiv nedtrappning.
När det gäller medfinansieringen var det dessutom inte frågan om att sätta upp fasta procentsatser, utan om att fastställa miniminivåer så att den verkställande myndigheten sedan kunde tillämpa procentsatser i enlighet med varje förenings verkliga behov eller möjligheter.
Jag betonar att det inte handlade om att eftersträva någon harmonisering, utan om att tillämpa principen om lika behandling.
Kulturutskottet avskaffar för sin del den successiva nedtrappningen i sina tre förslag och tror att alla föreningar som kan förväntas få bidrag är av allmänt europeiskt intresse enligt innebörden i undantaget i artikel 113.2 i budgetförordningen.
Jag tycker att detta är en för vid tolkning och skulle vilja ifrågasätta om alla dessa föreningar verkligen är av allmänt europeiskt intresse.
Kulturutskottet verkat ha tolkat det faktum att budgetutskottet bibehöll den successiva nedtrappningen som ett slags straff för dessa föreningar, när det i stället, vilket jag påpekade tidigare, i kombination med medfinansieringen främjar deras framtida existens, eftersom det inte någonstans står skrivet att dessa bidrag skall delas ut i evighet.
Annars skulle alla föreningar kunna hamna i en verkligt pressad situation den dag dessa bidragsresurser av någon anledning tar slut.
Såsom jag påpekade i mitt anförande om bidrag under den senaste sammanträdesperioden har tidsbristen haft en fruktansvärd inverkan på hela detta förfarande.
Kommissionen var under tidspress när den lade fram sina förslag och parlamentet har också agerat under tidspress vid behandlingen av de ändrade förslag vi lägger fram i dag.
Alla som har studerat dem har säkert insett att de innehåller flera motsägelser.
Jag föreställer mig att vi alla är både skyldiga till och offer för detta, men det som oroar mig mest är i vilken utsträckning Europaparlamentets ståndpunkt kommer att vara stärkt efter omröstningen i morgon.
Det vi tillsammans har framför oss är nämligen en svår förlikning med rådet, eftersom det inte tycks vara berett att ge efter på de punkter som det anser vara grundläggande, såsom öronmärkning, medfinansiering och successiv nedtrappning eller programmets ekonomiska ram.
