# ID: svediakorp-gov441179
# author: Patten, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,359
# sentences: 54
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Kommissionens förslag syftar, som parlamentet vet, till att ersätta den nuvarande förordningen för Asien och Latinamerika med en ny, enkel och modern rättslig ram som följer de principer som ligger till grund för reformen av det externa biståndet.
Detta har redan genomförts för andra regioner.
Det är nu dags för våra partnerländer i Asien och Latinamerika att dra nytta av fördelarna med denna reform.
Det var tydligt från början att vissa tvivel uppstod i parlamentet med tanke på förutsättningarna för och själva karaktären hos den nya förordningen.
Jag har tillbringat mer tid med att diskutera dessa tvivel och denna lagstiftningsakt än något annat som jag har haft ansvar för sedan jag tillträde som kommissionsledamot.
Jag tror inte att jag har haft fler möten, fler diskussioner inom kommissionen eller fler samtal i parlament.
Jag har mycket stor respekt för den del av mina samtalspartner som inte har varit överens med mig.
Den ärade herr Salafranca är otroligt bevandrad i ämnet, men mina sympatier och mitt intellekt vid detta tillfälle ligger hos några av dem som talade under den senare delen av debatten, några som också vet oerhört mycket om utvecklingsbistånd: den ärade fru Kinnock, den ärade herr Whitehead och den ärade gentlemannen och min vän Deva.
Låt mig bara beröra några av de viktigaste argumenten.
För det första har det funnits starka krav på två förordningar i stället för en på sina håll i denna kammare.
För det andra finns det också en stark önskan om en mer detaljerad förordning, vilket de många ändringsförslagen som har lagts fram visar.
Jag skulle vilja svara på båda dessa frågor och upprepa kommissionens ståndpunkt när det gäller förordningens form.
Kommissionen fäster stor vikt vid att ha en och en förordning.
Varför en enkel förordning?
För att följa de grundläggande principerna för reformen av det externa biståndet, som kräver flexibilitet för att anpassa samarbetet till våra partners särskilda behov genom landstrategidokument.
Detta är en politik som parlament entusiastiskt har stött.
Varför en enda förordning?
För att undvika att rättsliga instrument mångfaldigas och att förfaranden och kommittéer mångdubblas.
Kort sagt, för att vara mer effektiv.
Det handlar också om att följa det institutionella avtalet om bättre lagstiftande som uppmanar till förenkling och minskning av mängden lagstiftning.
Jag har fortfarande inte hört ett enda argument för – bestämmelserna och målsättningarna är ju de samma för båda områdena – att två separata förordningar skulle vara bättre än en.
Som jag har sagt vid ett flertal tillfällen har jag svårt att tro att man skulle dansa på gatorna i La Paz eller ens dansa på gatorna runt de latinamerikanska ambassaderna i Bryssel om vi skulle följa de åsikter som vissa har här i parlamentet och stödja två förordningar.
Hänvisningar till andra områden med ” egna ” förordningar – Tacis och Cards till exempel – är, enligt min mening, knappast övertygande eftersom målen för dessa förordningar inte är de utvecklingspolitiska mål som fastställs i artikel 177 i fördraget och som gäller i lika hög grad för Asien som för Latinamerika.
Skillnaderna mellan de två områdena motiverar inte heller två förordningar vilket likheten, och till och med enhetligheten, hos de framlagda ändringsförslagen för varje region tenderar att visa.
Men låt oss nu gå över till innehållet i ändringsförslagen, och till de fyra viktigaste frågorna som våra fortsatta diskussioner enligt min åsikt borde fokuseras på.
För det första har vi det övergripande målet att minska och utrota fattigdomen.
Syftet med vissa av ändringsförslagen är att betona att lindring och utrotning av fattigdom är ett dominerande mål.
Jag skulle inte kunna vara mer enig.
Det måste emellertid också finnas plats för det breda stödet för gemenskapens övergripande förbindelser med Asien och Latinamerika, inbegripet stöd för kapacitetsuppbyggnad för att hjälpa våra partner i deras kamp mot terrorism, illegal invandring, handel med människor och internationell brottslighet.
För det andra, ett ämne som har berörts i, till exempel, tekniska termer av min vän Deva: frågan om tilldelning av ekonomiska resurser mellan Latinamerika och Asien.
Målet med kommissionens förslag är att för perioden 2000-2006 försöka respektera den breda 60 / 40-balansen för anslag till Asien och Latinamerika som har varit rådande under den tidigare budgetplanen.
Denna balans blev något rubbad genom händelser i Afghanistan och internationella löften som Europeiska unionen gav i det sammanhanget.
Man får dock inte bortse från att Asien fortfarande har världens överlägset största andel fattigdom – omkring 800 miljoner människor, eller omkring två tredjedelar av världens fattiga, lever på mindre än en US-dollar om dagen.
Det är också viktigt att komma ihåg att bistånd från gemenskapsbudgeten uppgår till 0,15 euro per capita i Asien, i jämförelse med 0,45 euro till Latinamerika.
På grundval av detta finner jag det svårt att försvara en överflyttning av resurser från Asien till Latinamerika.
Om budgetmyndigheten skulle ge oss mer pengar till det externa biståndet till Asien och Latinamerika skulle det naturligtvis vara mig en glädje att föreslå parlamentet olika sätt att spendera dem, men jag tror inte att julafton kommer att infalla tidigt i år.
För det tredje har vi frågan om solidaritetsfonden för Latinamerika.
Stöd till sektoriella program som är kopplade till hälsovård, utbildning och lindring av fattigdom i Latinamerikas fattigaste länder och regioner skulle kunnas nås genom användning av de instrument för programplanering och genomförande som står till vårt förfogande.
Att inrätta en fond och försöka få andra finansiella institutioner att delta samt att gå med på de bestämmelser som styr fonden och dess förvaltning skulle inte bara vara bortkastat, utan det skulle också vara en komplicerad och besvärlig process.
Kommissionen har inte de personalresurser som behövs för denna uppgift.
Det fjärde, och sista, är frågan om sektorspecifika målsättningar och riktmärken.
Parlamentet föreslår att ett antal sektorspecifika målsättningar skall införas i förordningen: 35 procent för social infrastruktur och, inom denna siffra, 20 procent för grundläggande utbildning och hälsovård; ytterligare 10 procent för miljön och upp till 15 procent för det civila samhället.
Allt detta uppgår till nästan 60 procent av de anslag som kommer att vara ” förplanerade ”.
Den nuvarande överenskommelsen om ett riktmärke på 35 procent för social infrastruktur nåddes, som ledamöterna av utskottet för utveckling och samarbete vet, för två år sedan efter långa diskussioner, som jag själv deltog i, mellan företrädare för kommissionen och utskottet för utveckling.
Jag ämnar inte återuppta dessa diskussioner, och det är verkligen kommissionens avsikt att fortsätta att helt och hållet följa denna överenskommelse.
Jag skulle emellertid vilja understryka att det inte kommer att vara i linje med detta avtal att lägga till nya villkor, särskilt inte de 20 procenten för grundläggande utbildning.
Detta motsäger dessutom principen om ländernas egenansvar och reformens själva kärna som innebär att programplanering inte kan anges i förväg genom en förordning.
Problemet – åtminstone de föreslagna 35 procenten för social infrastruktur – är snarast teoretiskt, eftersom 50 procent respektive 46 procent redan har öronmärkts för social infrastruktur i de nuvarande landstrategidokumenten för Asien och Latinamerika.
Jag skulle sammanfattningsvis vilja framföra ett varmt tack till föredraganden Sanders-ten Holte för hennes mycket tappra ansträngningar att överbrygga klyftor.
Hon har gjort en helt fantastisk insats, och det måste ha funnits tillfällen då hon önskade att hon hade varit föredragande för en annan förordning.
Jag skulle vilja uppmana parlament att stödja kommissionens förslag.
Informella diskussioner med rådet – detta säger jag bara som hastigast för er kännedom – har visat på starkt stöd för kommissionens förslag och en stor villighet att gå vidare enligt dessa linjer.
De behövande befolkningarnas intressen i Asien och Latinamerika borde framför allt uppmuntra oss att göra vårt yttersta för att snabbt anta en högkvalitativ ny rättslig ram för samarbete.
