# ID: svediakorp-gov441166
# author: Antonione, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,210
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill börja med att tacka alla ledamöter som har yttrat sig för deras värdefulla bidrag till sammanställandet av det nya konstitutionsfördraget.
Det är mycket tydligt att vi, som i egenskap av ordförandeskap leder arbetet vid regeringskonferensen, bara kan hjälpas med våra uppgifter genom dessa bidrag, hur kritiska de än är.
Men jag vill försöka mildra det som förefaller vara ett problem mellan regeringskonferensen och Europaparlamentet.
Jag försöker inte säga att det inte finns några problem – jag belyste några av dem i mitt inledande tal – men vi måste också inse att i denna fas i debatten i regeringskonferensen försöker länderna med nödvändighet hålla fast vid vissa positioner under förhandlingarna, inte minst av strategiska skäl.
Ärligt talat tror jag att var och en av oss, och vi har en viss erfarenhet av förhandlingar, vet att detta köpslående, som är typiskt för förhandlingar, innebär att ståndpunkterna ofta kan förefalla ligga långt ifrån varandra ända fram till sista ögonblicket.
Jag är säker på att till och med de ärade ledamöterna i Europaparlamentet, som deltar i regeringskonferensen, kan bekräfta att alla vid regeringskonferensen har uttalat sin avsikt att åtminstone lyckas finna en lösning som tar hänsyn till de tidsramar som fastslogs vid mötet med Europeiska rådet i Thessaloniki, vilket skulle göra det möjligt att underteckna den nya konstitutionsfördraget före det kommande valet till Europaparlamentet, och alla vill verkligen att det inte skall bli någon urvattnad lösning.
I denna anda kan jag bekräfta det italienska ordförandeskapets löfte att se till att det inte uppstår situationer som slutligen skulle kunna leda till ett otillfredsställande resultat.
Dessutom kommer den demokratiska processen, den är diskutabel – eftersom många har ifrågasatt den – att undersökas noggrant genom att, som vi alla vet, den slutliga produkten från regeringskonferensen kommer att bedömas av de nationella parlamenten, Europaparlamentet och i vissa fall även av medborgarna genom folkomröstningar, vilket blir den verkliga, slutliga bedömningen av regeringskonferensens arbete.
Att förutspå ett misslyckande på detta stadium genom att säga att det inte görs några framsteg, och att saker och ting i själva verket har kört fast, skulle därför vara både inexakt och, ärligt talat, föga hjälpsamt.
Det skulle vara inexakt på grund av de skäl jag just angett: det förekommer just nu strategiska manövrar som måste betraktas som sådana, och jag anser att de inte kan betraktas på annat vis, av det enkla skälet att avsikten inte är att lösa en fråga i taget – för då skulle vi på varje stadium kunna säga: ” Detta har diskuterats och lösts ” – utan tanken är i stället att inse att när man sätter i gång med ett sådant komplext förfarande kan man bara titta på helhetsbilden, och därför kommer vi vid slutet av förfarandet att kunna skapa jämvikt genom det förslag som vi som ordförandeskap lägger fram, vilket vi hoppas skall godtas av så många som möjligt och i största möjliga utsträckning.
Jag vill ändå, mycket kortfattat, ta upp ett antal punkter, de som har uppmärksammats mest, för jag har naturligtvis inte tid att reagera på allt som sagts, I fråga om det lagstiftande rådet, vilket var en av de frågor som oftast nämndes av talarna, tog vi som ordförandeskap, och på Europaparlamentets begäran, som utlovats av minister Frattini, vilket Giorgio Napolitano erinrade om vid samrådet med utskottet för konstitutionella frågor, upp detta vid det inledande mötet i Rom den 4 oktober, och föreslog det sedan igen vid regeringskonferensens senaste möte med utrikesministrarna, trots att vi hade märkt ett klart och utbrett politiskt motstånd.
Det rönte ingen framgång, men vi har hållit debatten öppen i denna fråga, med tanke på att konventets arbete å ena sidan och Europaparlamentets krav å andra sidan är tillräckliga för att frågan skall ges utrymme i det slutliga förslaget.
Det är ett löfte som minister Frattini gav i slutet av förhandlingarna vid det senaste regeringskonferensmötet.
I fråga om förfarandena för att revidera konstitutionsfördraget – en punkt som inte togs upp av konventet – känner de som deltar i regeringskonferensen säkert väl till att det italienska ordförandeskapet har föreslagit att det skall genomföras en debatt även i denna fråga, och att det också i detta fall finns tillfällen när det är svårt att utföra arbetet, både formellt – eftersom frågan ursprungligen inte fanns med på dagordningen – och innehållsmässigt, eftersom det har gjorts en analys som är av ganska stort värde: det öppnar en debatt om huruvida det som vi arbetar med verkligen är en konstitution.
Vissa länder har börjat säga att för den händelse det är en konstitution så är det en helt annan fråga, och att de aldrig har gett något mandat att diskutera en konstitution.
Ni förstår därför att allt detta inte är något särskilt enkelt förfarande, men minister Frattini, som leder regeringskonferensens arbete, har låtit debatten även om denna fråga stå öppen, och sagt att han hoppas att frågan kan begrundas över hela linjen, i ett försök att förstå att ju effektivare process vi använder för att finna en lösning, desto lättare kommer det att bli att ändra de överenskommelser som undertecknats, när den tiden kommer.
Vi har åtagit oss att återkomma även till denna fråga.
Slutligen, vad gäller den fråga som ni har sagt kan bli en prioritering, vilket säkert är mycket viktigt, nämligen Ekofin-rådets bidrag, kan jag bara upprepa det som minister Frattini sade, med innebörden att det italienska ordförandeskapet inte godtar någon typ av förslag som läggs fram av någon rådskonstellation, inte ens av Ekofin.
Det godtar inte sådana förslag eftersom de är oacceptabla till sin substans, och jag stöder därför alla ledamöter som har kommit överens om att dessa förslag inte är godtagbara, på den grundvalen att vi fullständigt hyllar denna princip.
Här är det naturligtvis så att om någon, så som skedde i samband med förfarandet vid konventet, föreslår synpunkter där det också nämns i pressen att de har diskuterats av Ekofin, är vi skyldiga att ta upp och diskutera dem.
Men jag kan försäkra er att såvitt det italienska ordförandeskapet angår är det vår uttryckliga avsikt att trygga parlamentens rättigheter, och det gäller inte bara Europaparlamentet, utan parlamenten i allmänhet.
Vi talar om den nya konstitutionen eller konstitutionsfördraget – kalla det vad ni vill, men det är i den andan vi leder förfarandet vid regeringskonferensen – och det är helt klart att om Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll saknas eller begränsas, skulle vi inte bara göra det kommande konstitutionsfördraget en otjänst, utan vi skulle också göra de europeiska medborgarna en otjänst.
När det gäller detta känner jag därför att jag kan uppdra åt det italienska ordförandeskapet att sträva efter att trygga rättigheter som vi tror måste bibehållas till varje pris, medan vi samtidigt tar hänsyn till andras önskemål.
