# ID: svediakorp-gov441152
# author: Dell’Alba (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 583
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Kommissionsledamot Barnier har utmålat en blek bild av situationen, och uttryckt kommissionens oro, som delas av många, över hur arbetet fortskrider.
Han meddelade oss att det inte är kommissionens fel, det är helt säkert inte det italienska ordförandeskapets fel, det är helt säkert inte konventets fel, och i ännu mindre utsträckning parlamentets fel.
Nåväl, då skulle jag vilja veta vems fel det är.
Är det Estlands fel?
Polens?
Aznars fel, som hellre skulle vilja ha Nicemetoden än den som föreslagits av konventet?
Skulle det inte, kommissionär Barnier, kunna vara så att vi alla är lite skyldiga till att ha närmat oss denna fråga med så lite energi att alla naturligtvis, så snart grindarna hade öppnats, så snart det blev möjligt att säga att konventet hade fått det ena eller andra om bakfoten – till att börja med var det kommissionen som sade det – skyndade sig att följa kommissionens exempel i fråga om en text där det förmodligen, eftersom det var den minsta gemensamma nämnaren, skulle finnas en risk för att alla, så snart grindarna hade öppnats, skyndade sig att försöka ändra den så att den blev sämre?
Sanningen är att vi missade vår chans i Nice, vi missade vår chans i Amsterdam, och enligt min åsikt missade vi vår chans i Maastricht; vi missade möjligheten – vilket parlamentet en gång begärde men sedan glömde bort – att betona att vi först behövde gå på djupet – minns ni det berömda konceptet om att gå på djupet före utvidgningen? – och dagens debatt visar hur långt vi är från att fullfölja de avsikter som uttalades i början av det italienska ordförandeskapet, och som parlamentet fortfarande uttalade i september.
Jag undrar nu, med tanke på hur saker och ting utvecklas, om det inte vore lämpligt att det italienska ordförandeskapet granskade situationen noga.
Det stämmer att ni har gjort många utfästelser, och en av dem var att ta moratoriet till Förenta nationerna, men i går fick vi veta att något sådant inte kommer att ske.
Ni förband er att runda av de sex månaderna med åtagandet om konventet, men det italienska ordförandeskapet – Italien, ett grundarland – har en skyldighet mot sig själv, och mot sin historia.
Om det skulle bli en urvattnad text så anser jag att det minsta som det italienska ordförandeskapet bör göra är att undvika att dra slutsatser genom en hafsig text, en text som skulle skada unionens intressen mer än om man misslyckades med att dra någon slutsats.
Eftersom det är så det ligger till, eftersom vi inte har något högklassigt, kraftfullt förslag som kan tåla stort motstånd, ett federalistiskt förslag i enlighet med det som Altiero Spinelli föreslog denna kammare för nästan 20 år sedan, eftersom vi inte har någon kraftfull vision som kan inspirera oss, så är det inte förvånande att alla är motvalls när det gäller mindre frågor.
Vi radikaler kommer att hålla en sammankomst den 13 och 14 november 2003 i denna fråga, med förhoppningen att vi, på grundval av en eftertanke som många kan ta del i, både här och annorstädes, kan nå en ståndpunkt så att parlamentet kan avvisa en text om förhandlingarna verkligen skulle gå mycket dåligt.
