# ID: svediakorp-gov441150
# author: Ribeiro e Castro (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 797
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr Antonione, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Nyheterna från regeringskonferensen utmålar en bild av meningsskiljaktigheter och svårigheter.
För alla ointresserade, objektiva observatörer kommer det inte som någon överraskning.
Bara de som stöder den felaktiga idén att ett förmodat samförstånd hade uppnåtts inom konventet kan låtsas vara förvånade.
Vi vet alla att resultaten från konventet inte skulle godtas som ett demokratiskt samförstånd någonstans där de demokratiska principerna är kända och respekterade, och där det röstas.
Vi har nu ett obehagligt bevis för motsatsen, som återfinns i själva regeringskonferensens egenart, den enda institution som efterkommer fördragen och utövar den demokratiska och lagliga legitimiteten att fatta beslut.
De som försökt förminska regeringskonferensen, som fortfarande envisas med att göra det, är därför inne på fel spår.
Jag bugar mig för det italienska ordförandeskapet och det målmedvetna sätt på vilket det har utfört sitt arbete.
Det är kristallklart i dag att skulden för alla eventuella misstag inte vilar på detta ordförandeskap, utan på dem som framhärdar med att forcera frågan, genom att behandla medlemsstaternas lagenliga rättigheter hänsynslöst och försvaga demokratin och lagbestämmelserna.
Bland alla dessa vill jag framhålla Jacques Chiracs olyckliga öppningstal, som på ett olycksbådande sätt följdes av Gerhard Schröder, som försökte använda sig av ekonomisk utpressning för att undertrycka debatterna i regeringskonferensen, och använda gemenskapens medel för att hota vissa medlemsstater.
Det var sämsta möjliga början på konferensen, eftersom det angav en ytterst negativ ton, väldigt långt från det italienska ordförandeskapets positiva ansträngningar och goodwill.
Jag vet inte om någon kände sig osäker, men hela saken förtjänar att fullständigt fördömas.
Detta är inte rätt sätt!
Å andra sidan föreföll den tyske förbundskanslern mjuka upp sina dogmatiska inledande ståndpunkter, när han under ett besök i Bratislava för några dagar sedan uppgav att han kanske skulle vara beredd att godta de högljudda kraven på att tillsättandet av kommissionen skulle ske med en kommissionsledamot för varje medlemsstat, med samma rättigheter.
Jag välkomnar dessa signaler – de är gnistor av hopp och lovande utspel.
Det är rätt sätt.
Jag hoppas att dessa signaler kommer att visa sig äkta och utvidgas till andra frågor på vår dagordning: respekt för subsidiaritetsprincipen, garantier för att den nationella konstitutionella lagstiftningen äger företräde, öppenhet i rådets lagstiftande förfaranden, erkännande av vårt kristna arv i ingressen, bibehållande av det roterande ordförandeskapet eller en tillfredsställande lösning på de olika problem som förorsakas av den olämpliga längden på varje period, eliminering av terminologiska fantasifulla idéer som t.ex. ” utrikesminister ” eller ” konstitution för Europa ”, borttagande eller sträng ransonering av flexibilitets- eller klausuler för att inte fuska med systemet för att revidera fördragen, osv.
Ju längre bort vi kommer från diktaten från ett kabinett, även om det kallar sig ett ordförandeskap, desto mer framgångsrik kommer regeringskonferensen att bli.
Regeringskonferensen kommer bara att misslyckas om omedgörligheten hos vissa ” big guns ” gör att man vill stjälpa en jämvikt som behövs när man osjälviskt strävar efter europeisk integration.
Ju mer regeringskonferensen respekterar och främjar den heliga grundläggande principen om jämlikhet mellan medlemsstaterna, ju mer den försiktigt och realistiskt vårdar det faktiska läget i den allmänna opinionen om nationell identitet och europeisk identitet, desto mer stöd kommer den att få.
Det vore bra att påminna den franske ordföranden om att resultatet av hans diplomati, av hans europeiska ordförandeskap, var själva Nicefördraget.
Detta faktum kan hjälpa honom och andra att lugna de upprörda nerver som de så ofta visar.
Nicefördraget är det fördrag som är i kraft.
Det är för övrigt ett fördrag som inte ens är fullständigt i kraft än.
Det är därför ingen brådska, det är därför inget drama, ingen anledning till förtvivlan eller bedrövelse.
Nicefördraget är det alternativa samförstånd som så många människor åkallar; det innebär också, just nu, det enda verkliga samförståndet, det fördrag som vi sammanställde när vi beredde oss för den huvudsakliga utmaning som vi nu står inför: utvidgningen.
Låt oss därför inte sätta tidtabellen före kärnfrågan.
Reformen av fördragen måste bli en bra reform, en varaktig reform, en som ger alla tid att tala och bli hörda, att utforma verkligt samförstånd, att bygga och befästa autentisk, varaktig enighet.
Det får inte bli en reform som görs i brådska, som är ägnad att falla vid första hinder, som konventets text för närvarande gör.
Vi tror att Europeiska unionen inte kan misslyckas.
Europeiska unionen får inte misslyckas.
