# ID: svediakorp-gov441145
# author: Méndez de Vigo (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 811
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag tror att det är mycket symboliskt att vi efter debatten om utvidgningen, om den politiska återföreningen på kontinenten, nu håller denna debatt om den politiska omorganisationen av kontinenten, som måste sluta med att den europeiska konstitutionen antas; jag tror att dessa två saker hänger samman och, som det italienska ordförandeskapet helt riktigt har sagt, det måste vara så, så att vi kan gå till val 2004 på grundval av en europeisk konstitution.
Herr talman!
Jag sade härom dagen att jag trodde att debatterna under regeringskonferensen hittills har medfört en viss frustration, och liksom Klaus Hänsch förklarade jag detta med att de debatter som hölls var en upprepning av dem som vi hade hållit under konventet.
Det kom inte fram något nytt och – som Michel Barnier redan helt korrekt har sagt – allt som åstadkoms var att reducera det som uppnåtts.
Jag måste också säga att vi bör finna en viss tillfredsställelse i detta, eftersom det i slutändan betyder att konventet gjorde ett bra arbete, och om regeringarna erbjuder oss samma saker som de gav oss då, så betyder det att det som vi stödde då var den lösning som det rådde störst enighet om.
Jag skulle vilja hänvisa till en fråga som togs upp vid det sista mötet på ministernivå, och som varit en källa till stor oro för parlamentets ledamöter.
Jag syftar på Ekofin-rådets avsikt att lägga fram en serie förslag som slutligen helt och hållet skulle upplösa den kompromiss som konventet nådde om del VII i konstitutionen om unionens finanser.
Detta var en kompromiss som det grubblades länge över, och som sysselsatte fyra arbetsgrupper under ordförandeskap av Emiliano Amato, Klaus Hänsch, Christophersen och Iñigo Méndez de Vigo.
Denna kompromiss grundade sig på tre huvudsakliga idéer, som varit parlamentets paroll under de senaste tio åren: att uppnå mer demokrati, bättre effektivitet och större öppenhet.
Kompromissen grundade sig också på två idéer: den första var att i fråga om intäkterna skulle regeringarna ha sista ordet, eftersom det slutligen är unionens medborgare som tillhandahåller dem; och för det andra, med avseende på utgifterna, skulle Europaparlamentet ha sista ordet, eftersom parlamentet representerar dessa samma unionsmedborgare.
Följaktligen, på grundval av dessa fyra arbetsgruppers arbete, föreslog vi denna kompromiss på tre ben; det första gäller de egna tillgångarna: de egna tillgångarna beslutas av regeringarna och skall ratificeras av de nationella parlamenten; det andra är budgetplanen: det interinstitutionella avtalet är införlivat i konstitutionen och budgetplanen kommer att godkännas efter 2006 års budgetplan av en kvalificerad majoritet i rådet, och med Europaparlamentets godkännande; och för det tredje budgeten: parlamentet kommer att ha sista ordet när det gäller utgiftskapitlet; den distinktion mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter, som vi alltid har ansett vara bisarr, har försvunnit; men detta handlar om ett godkännande som kan bromsas och hindras, eftersom parlamentet för att få sista ordet måste ha tre femtedels majoritet.
Med allt detta menar jag, herr talman, att vi har en överenskommelse på tre ben, och detta parlament – som mina kolleger är väl medvetna om – menar naturligtvis att de nationella parlamentens ratificering av de egna tillgångarna är något som hör till det förgångna, och också att den fleråriga finansiella ramen bör vara något som är underkastat den vanliga lagstiftningsproceduren.
Detta innebär att vi, för kompromissens skull, har gett vika eftersom vi trodde att principen enligt vilken ” regeringarna har sista ordet om intäkterna och parlamentet har sista ordet om utgifterna ” är vettig.
Jag vill klargöra att detta parlament har gett vika för kompromissens skull, och därför menar jag att det för närvarande inte är någon mening med att ifrågasätta denna kompromiss, som är en av nyckelbeståndsdelarna i konstitutionstexten, eller att försöka sudda ut en del av beståndsdelarna i dessa tre ben.
Jag tycker det är helt fel ur detta parlaments politiska synvinkel, och jag vill göra det helt klart att det kommer att bli helt oacceptabelt.
Det kommer att utgöra en oöverskridbar gräns för oss.
Och vi sade detta vid det sista mötet med regeringskonferensen, och det har godtagits också av det italienska ordförandeskapet, och medan jag sammanställde detta inlägg, herr talman, fick jag en not från Ansa Agency där Tremonti, Ekofin-rådets ordförande, säger, och jag kommer att läsa det på italienska: (Vi anser att det är viktigt att den text som sammanställts av konventet skall godkännas exakt som den är).
Nåväl, låt oss lyssna till Tremonti och låt oss bibehålla kompromissen i finansfrågan.
