# ID: svediakorp-gov441144
# author: Barnier, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,257
# sentences: 56
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Herr talman, herr minister, mina damer och herrar!
I denna debatt, som kallas ” lägesrapport från regeringskonferensen ” – med tonvikt på ordet ” framsteg ” – måste jag helt ärligt säga att kommissionen är oroad. (ö.a.: ” lägesrapport ” heter på franska ” framstegsrapport ”).
Den 24 september 2003 uttryckte jag här i kammaren den förhoppningen att konferensen skulle medföra framsteg, att man där skulle kunna justera och förbättra vissa punkter, klargöra andra och utvärdera utkastet till konstitution som vi alla har arbetat på – och arbetat bra, anser jag – under konventet.
Jag vill tala om för er att utvärderingen går framåt under ledning av Jean-Claude Piris i rådet, med deltagande av parlamentets och kommissionens rättstjänster.
Politiskt sett har, uppriktigt sagt, förhandlingarna vid regeringskonferensen dock hittills inte medfört några som helst framsteg.
Tvärtom är mitt intryck, min vän och kollega António Vitorinos intryck och utan tvekan era egna företrädare Klaus Hänsch och Iñigo Mendez de Vigos intryck att denna regeringskonferens skulle kunna leda till en tillbakagång.
Mina damer och herrar!
Hädanefter måste vi sätta stopp för de ursäkter som vissa länder redan börjar komma med.
Det finns inga frågetecken när det gäller metoden: det var nödvändigt att ge de nationella regeringarna tid att gemensamt diskutera resultatet av konventet.
Sedan är det dags för dem att fatta beslut.
Det är ingen antydan om att det italienska ordförandeskapet skall klandras.
Jag kan vittna om att det oavbrutet och oförtröttat har bemödat sig om att få till stånd en debatt och uppmuntra till konvergens.
Det har konsekvent och bestämt använt sig av resultaten från konventet som en grundval.
Roberto Antonione kom just med ett påpekande om det lagstiftande rådet, där vi har noterat en allmän tillbakagång.
Här har ni alla, liksom jag, hört beviset för vad jag sade om det italienska ordförandeskapet – dess beslutsamhet när det gäller att bevara konventets resultat, förbättra det och förhindra att det faller samman, så långt som det står i mänsklig förmåga.
Jag vill därför ge ett erkännande i synnerhet till ordförandeskapet i rådet, under ledning av minister Frattini, och dess målmedvetna ansträngningar.
Det finns inga frågetecken när det gäller konventets arbete.
Som vi vet har det varit bra, men inte bara det, utan det är också helt brukbart.
Konventet har fullgjort sitt mandat och till och med gått ännu längre, och lagt fram en komplett, sammanhållen text för stats- och regeringscheferna.
Slutligen finns det inget frågetecken gällande de roller som kommissionen och parlamentet spelat.
Under regeringskonferensen i dag, liksom i konventet i går, arbetar vi tillsammans, och mycket ofta, oftast, når vi ett samförstånd.
Det har i varje fall alltid funnits en verklig dialog mellan oss.
Jag skall vara uppriktig: det som kan ifrågasättas i den nuvarande stagnationen i regeringskonferensen är vissa regeringars tillvägagångssätt, där de agerar som om något 18-månaderskonvent inte ägt rum, där de på nytt vill öppna alla Pandoras askar, den ena efter den andra, där de nu vägrar att samtycka till det som de ofta själva skrivit på, i går i konventet, i fråga om exempelvis ekonomisk styrning, eller Europaparlamentets roll i unionens budgetförfarande.
Om detta agerande skulle fortsätta, kommer det att leda till ett dödläge.
Jag skall bara ge er två exempel.
För det första omröstningen med kvalificerad majoritet.
Alla kort ligger på bordet.
Alla ståndpunkter är kända.
Vi vet alla att om kravet på enhällighet behålls för ett ämnesområde, så är vi alla, utan tvivel, dömda till kollektiv oförmåga.
Det finns bara en lösning på denna situation, med tanke på att vi är så många runt bordet – snart kommer vi att bli 25 och så småningom 30 – och det är att gå över till omröstning med kvalificerad majoritet i de flesta frågorna.
Vi måste besluta här och nu, och absolut inte – på inga villkor – avvika från den icke oansenliga framgång som konventets text innebär.
Det andra exemplet är uppdateringen av den gemensamma politiken i tredje delen av konstitutionen.
Det är inte möjligt att vi under ytterligare några veckors regeringskonferens skulle lyckas åstadkomma en perfekt, definitiv text som aldrig behöver ändras.
Det som är viktigt – för tiderna kommer att ändras, det europeiska samhället och världen kommer att ändras – är förmågan att anpassa denna politik till unionens behov, till samhällets behov, när dessa förändras.
Det viktiga är därför att göra mekanismen för att revidera den tredje delen än mer flexibel, åtminstone på vissa områden.
Mina damer och herrar!
Jag vill här, på kommissionens vägnar, upprepa att vår enda möjlighet att få en kort, beslutsam regeringskonferens är om regeringarna iakttar den tydliga jämvikten i den konstitution som sammanställts av konventet.
För övrigt förväntar vi oss att de nationella regeringarna axlar sitt ansvar: ansvaret att utan förseningar, som ni sade, herr minister, lösa ett litet antal frågor som länge har diskuterats; ansvaret att bygga in den flexibilitet och garanti som skall medge att konstitutionen kan utvecklas i tiden.
Vi har nått den punkt där alla kort ligger på bordet.
Nu behöver vi diskutera och fatta beslut, vilket är något annat än att rätta in nationella ståndpunkter.
Vad kommissionen angår är den redo att göra detta, på samma villkor som jag angav för en månad sedan: att förbättra utkastet till konstitution på ett begränsat antal punkter, utan att äventyra den totala jämvikten; att se till att alla bestämmelser blir tydligare så att missförstånd eller förvirring kan undvikas när texten skall ratificeras; att utföra det jag skulle vilja kalla den lagstiftande finslipningen som konventet har anförtrott kommissionen.
Mina damer och herrar!
Jag upplever att trovärdigheten för denna regeringskonferensmetod är på tal för sista gången.
Jag säger detta därför att jag redan har deltagit i tre regeringskonferenser efter Amsterdam.
Varje år visar sig metoden vara mindre lämpad att föra unionen framåt.
Maastrichtkonferensen avslöjade ett gemensamt mål.
Amsterdamkonferensen gav ett användbart men ofullständigt resultat.
Efter mödosamma förhandlingar lyckades man vid Nicekonferensen slutligen nå en komplex tillfällig kompromiss om resterna från Amsterdam.
Och här står vi nu i dag med risken för ett dödläge i denna regeringskonferens, trots att konventet har gjort en betydande, högkvalitativ prestation.
Mina damer och herrar!
När utkastet till konstitution antogs, blev somliga lyriska över det som de kallade konventets anda.
I själva verket var det så, för dem som deltog i konventet och som fortsätter att vara stolta över det – inbegripet många av er – att den anda som fanns under arbetet helt enkelt snarare var europeisk än internationell.
Allt jag önskar i detta kritiska ögonblick är att se en del av denna europeiska anda sväva än en gång över arbetet i regeringskonferensen.
Cicero talade om ett besegrat folk och sade.
Det betyder bokstavligen: ” De agerade klokt men alltför sent. ”
Det skulle absolut inte vara någon mening med att regeringarna i ett slutligen återförenat Europa agerar klokt först efter att denna regeringskonferens är över.
