# ID: svediakorp-gov441112
# author: Verheugen, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-11-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,219
# sentences: 79
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter!
När vi avslutade förhandlingarna med de tio kandidatländerna för ett år sedan gjorde vi det på grundval av en prognos om att dessa tio länder skulle vara fullständigt beredda den dag som fastställts för anslutningen, dvs. att de skulle ha klarat av alla skyldigheter de hade åtagit sig under förhandlingarna.
Det är anledningen till övervakningen, den finns där för att fastställa om prognosen var korrekt eller ej.
Den avslutande övervakningsrapporten som kommissionen antog i dag är den sista.
Det har redan funnits två tidigare rapporter vilka haft mycket positiva effekter, och jag kan säga er att vi självfallet måste förvänta oss, efter debatten här i kammaren, att medierna fokuserar på de punkter där vi säger att det fortfarande finns sådant som inte ännu är helt rätt.
Jag tror därför att det är nödvändigt att börja med att sätta in detta i sitt sammanhang.
Från första början behövde vi inte på nytt granska det mesta av eftersom det redan hade visat sig under förhandlingsprocessen att alla krav hade uppfyllts.
Vi tittade inte ens på det en gång till.
Vi gick bara tillbaka till de områden där frågor lämnats öppna under förhandlingarnas gång och där åtaganden hade gjorts.
Vi delade upp denna del av i 140 avsnitt av mycket varierande betydelse, vissa av dem omfattade flera hundra rättsakter, andra bara en – och det ger bara en fingervisning om den volym det handlar om.
Det faktum att vi allt som allt hade 1 400 sådana avsnitt att kontrollera gjorde det till en enorm uppgift.
Kommissionen som helhet har gjort en gemensam ansträngning som de senaste månaderna har omfattat flera hundra anställda, men jag vill också påstå att detta arbete är mycket konkret och att den översikt vi har aldrig var möjlig i samband med någon av de tidigare utvidgningarna.
Jag måste säga er att något liknande aldrig har utförts i EU: s historia, och det är viktigt att vi är medvetna om detta om vi korrekt skall bedöma resultatet.
Det visade sig att förberedelserna, i de 1 400 avsnitt vi kontrollerade, gick helt efter tidsplanen i 70 procent av fallen och att det här inte finns något behov av kommentarer.
I ytterligare 27 procent av fallen har vi noterat att några enskilda punkter återstår att behandla, men det finns generellt sett ingen anledning till oro.
Processen pågår och enligt vår prognos kommer allt att vara på plats den 1 maj 2004.
Återstår gör då 3 procent – närmare bestämt 29 fall av 1 400 – där vi har noterat allvarliga försummelser och förseningar som inte utan svårigheter kan åtgärdas.
I dessa fall säger vi till den framtida medlemsstaten att avgörande åtgärder måste vidtas å det snaraste för att uppfylla villkoren i tid före den 1 maj 2004, så att allting även på dessa områden kan vara i god ordning.
De trettionio problemområdena är utspridda över tio länder.
Jag skulle inte råda er att rangordna dem, det faktum att Polen har tio sådana områden innebär inte att Polen är sämre än andra.
Förklaringen är helt enkelt att en stor del av problemen bara finns i Polen, eftersom de övriga ländernas storlek innebär att vissa av problemen inte finns där.
Jag betraktar det totala resultatet som mycket välavvägt.
Det hänför sig endast till ett antal kapitel i och vi uppskattar att problemen kan lösas överallt, till och med före den 1 maj 2004.
Om så inte blir fallet – och det är detta som är avgörande – kommer kommissionen att i god tid före den 1 maj vidta nödvändiga åtgärder, och vi har en hel rad möjligheter att välja från.
Vi kan tillämpa säkerhetsåtgärderna, som i vilket fall som helst redan ingår i fördraget.
Vi kan tillämpa de särskilda säkerhetsåtgärderna som tillgodoses i anslutningsfördraget, vi kan inrätta normala överträdelseförfaranden och vi kan använda oss av administrativa ingripanden.
Vi har då en lång rad möjligheter, och överenskommelser har i dag uppnåtts inom kommissionen att varje kommissionär, inom sitt ansvarsområde, skall se över den pågående hanteringen av dessa fortfarande olösta frågor och om nödvändigt föreslå nödvändiga åtgärder i god tid före den 1 maj.
För egen del tror jag inte att det behövs, eftersom de skadliga konsekvenserna av att dessa problem i de flesta fall förblir olösta inte påverkar gemenskapen som sådan, utan bara de nya medlemsstaterna själva.
Frågan togs exempelvis upp om huruvida det fanns system på plats för att jordbruksstöd skall kunna betalas ut i sin helhet.
Om de administrativa systemen är olämpliga för detta ändamål blir resultatet att pengarna inte kommer att utbetalas, vilket innebär att den regering som gör sig skyldig till sådan försumlighet kommer att hamna under avsevärt inhemskt tryck eftersom dess lantbrukare inte får sina direkta stödutbetalningar.
Jag förutspår därför att det faller av sig självt att alla dessa fall kommer att vara lösta före den 1 maj 2004.
Eftersom jag vet att kammaren fäster särskild betydelse vid livsmedelssäkerheten kan jag berätta att det fortfarande återstår ett antal problem även på detta område och vår ståndpunkt är oförändrad, nämligen att ingen mat som inte uppfyller våra normer – och då menar jag våra hygienregler – skall tillåtas på den inre marknaden.
Av den anledningen kommer nödvändiga åtgärder när det gäller livsmedelssäkerhet att vidtas senast i februari, för att säkerställa att inga produkter som inte uppfyller normerna fortsätter in på den inre marknaden.
Det finns emellertid relativt få sådana, och folk skall inte få uppfattningen att ett land har uppnått ett dåligt resultat inom ett särskilt område bara för att ett fåtal företag i ett fåtal länder misslyckas med att hålla måttet.
Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att institutioner och politik kommer att fortsätta att fungera efter den 1 maj 2004, att inga väsentliga avbrott kan väntas men att, eftersom eventuella problem självfallet inte kan uteslutas, eventuella avbrott kommer att vara hanterbara på alla sätt.
Detta leder sammantaget till ett bra resultat.
Jag instämmer fullständigt i, och ansluter mig personligen till, kommissionens uttryck för uppskattning av detta samt ordförande Romano Prodis betoning nyss på de särskilda prestationer som dessa regeringar, parlament och människor utfört.
Låt mig därmed komma till Bulgarien, Rumänien och Turkiet.
Jag kan här vara ganska kortfattad.
Både Bulgarien och Rumänien har gjort anmärkningsvärda framsteg.
Jag skulle särskilt vilja betona att Bulgarien nu äntligen har lyckats inleda en reform av rättssystemet, vilket var ett stort problem vid bedömningen av landet.
Jag skulle vilja betona den mer positiva värderingen av Rumänien när det gäller kriterierna för marknadsekonomi.
Kommissionen slår nu fast att Rumänien kan betraktas som en marknadsekonomi, under förutsättning att reformprocessen fortsätter utan förändringar vilket vi förutsätter att den gör.
Detta innebär en bedömning av de betydande ekonomiska reformer som Rumänien redan har lyckats med och den anmärkningsvärda stabilitet på makroekonomisk nivå som landet uppvisar.
När det sedan gäller hur vi går vidare med Rumänien och Bulgarien anser kommissionen att dessa processer skall kopplas ihop.
Vi håller fast vid målet att få in båda länderna tillsammans i Europeiska unionen 2007, även om principen fortfarande gäller att inget land skall behöva invänta ett annat.
Om det sedan under den pågående processen visar sig att de gör framsteg olika snabbt kan vi också slutföra förhandlingarna vid olika tidpunkter.
Även om vi kan betrakta det som ett slags komplimang att båda länderna är väldigt ivriga att avsluta förhandlingarna innan den nuvarande kommissionen lämnar sitt ämbete, är vi mycket försiktiga med att göra uttalanden om detta.
Jag skulle också uppskatta om parlamentet kunde ansluta sig till vår linje att för närvarande inte fastställa några datum, utan bara bekräfta 2007 som anslutningsår.
För att 2007 skall vara möjligt behöver arbetet med anslutningsfördraget avslutas före slutet av 2005.
Det innebär att tidsperioden för att avsluta förhandlingarna löper från nu och fram till någon gång under sommaren 2005, när det blir möjligt att avsluta dem, om landet i fråga verkligen har gjort allting.
Jag betraktar detta scenario som positivt i sin helhet.
Jag vill emellertid återigen starkt uppmuntra dessa länder att göra avsevärda ansträngningar för att förbättra den politiska och ekonomiska ledningen, och jag tänker då särskilt på korruption och kampen mot ekonomisk brottslighet.
Detta är också viktigt när det gäller investeringsklimatet i båda länderna och förmågan att locka investerare.
Vi har verkligen försökt att inte avge ett för tidigt omdöme om något när det gäller Turkiet, och man kan spekulera i huruvida den rapport kommissionen har lagt fram i dag innebär något utlåtande om det beslut som skall fattas nästa år.
Vi har verkligen försökt att inte göra det utan i stället behandla Turkiet rättvist och objektivt, och det innebär att vi måste intyga och erkänna det anmärkningsvärda faktum att reformer har genomförts bättre, och med ökande hastighet, både på det politiska och ekonomiska området.
Det innebär emellertid också att vi måste säga sanningen och säga att mycket fortfarande inte uppfyller våra normer eller är förenligt med våra krav, och att man måste ta itu med dessa frågor.
Det finns ingen anledning att hålla tyst med något av detta.
Jag noterade att Turkiet reagerade med viss förvåning, eftersom en av konsekvenserna av läckan – vilken som jag ser det verkligen är beklaglig – är att jag känner till kandidatländernas reaktioner redan innan rapporterna har antagits, och den turkiska reaktionen andas förvåning.
De hade utan tvivel räknat med en betydligt gynnsammare bedömning.
Jag vill därför mycket tydligt upprepa att även om vi fullständigt erkänner det som uppnåtts i Turkiet måste vi framhålla för de turkiska medborgarna att det fortfarande är problem med ett antal frågor som gäller grundläggande rättigheter, att Turkiets villighet att följa utslagen i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fortfarande är problematisk, och att det framför allt finns stora problem när det gäller att genomföra de reformer man redan beslutat om.
Det föreligger en avsevärd brist när det gäller genomförandet här, och regeringen erkänner detta och vill göra något åt det.
Ordförande Romano Prodi hänvisade nyss till problemet med Cypern.
Jag måste än en gång göra detsamma, eftersom jag vill informera er om att kommissionen i dag har tagit ett nytt steg, ett som är helt nytt och mycket väl kan vålla debatt.
I vårt strategidokument har vi kopplat Turkiets strävan efter medlemskap till Cypernfrågan.
Låt mig för att undvika missförstånd, och även med tanke på de turkiska reaktionerna, förklara – vilket jag måste – att detta inte är ett villkor.
Vi måste hålla oss strikt till slutsatserna från Helsingfors, där det framgår att detta inte är ett villkor.
Det är ett faktautlåtande.
Vi slår bara fast att ett misslyckande med att lösa Cypernfrågan skulle utgöra ett stort hinder för Turkiets EU-strävanden.
Att säga detta innebär enbart att slå fast fakta, men jag förnekar självfallet inte att ett uttalande av ett sådant faktum får politisk betydelse när det ingår i ett strategidokument av detta slag, och jag kan också säga er att detta politiska budskap, denna politiska betydelse, är noga övertänkt.
Kommissionen ville tydliggöra att den kan se en sådan politisk koppling, och ville på detta sätt uppmuntra Turkiet till att ännu mer aktivt försöka lösa Cypernfrågan utifrån FN: s plan.
Jag är fullständigt övertygad om att valet i den turkiska delen av Cypern kommer att innebära nya möjligheter och som följd direkt leda till ökade påtryckningar mot alla parter, för att ge fart åt en situation som under en tid har varit fastlåst.
Jag tror absolut att ett budskap av detta slag från EU hjälper den nuvarande turkiska regeringen, genom att det ger den ett starkt argument mot de beståndsdelar i Turkiet som har stått i vägen för vidare framsteg, särskilt när det gäller Cypernfrågan.
Detta ville jag förklara för er, eftersom vi under de kommande dagarna säkerligen kommer att få uppleva omfattande diskussioner i frågan.
Vi har alltid sagt att anslutningsprocessen är avsedd att vara en katalysator för att lösa Cypernfrågan, och vi måste som jag ser det använda varje tillgänglig möjlighet för att hantera den otidsenliga situation en framtida medlemsstat i Europeiska unionen befinner sig i, där man har taggtrådsstängsel och FN-trupper utplacerade för att skydda de två etniska grupperna från varandra.
För oss européer är detta helt enkelt inte acceptabelt, det är under vår värdighet …
… och det är därför kommissionen beslutat att ta detta steg.
Eftersom detta är sista gången som kommissionen kan lägga fram sådana omfattande rapporter för parlamentet vill jag gärna avsluta med att återigen tacka er mycket, mycket hjärtligt för ert samarbete, som alltid har varit konstruktivt, givande och byggt på förtroende.
(Applåder)
