# ID: svediakorp-gov441054
# author: Cauquil (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-23
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 470
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Detta olyckligt lottade folk i Burundi fortsätter att betala genom periodiskt återkommande dödande, slumpmässiga arresteringar och tortyr.
Den etniska oppositionen intensifieras ständigt av ledarna för de beväpnade gäng, officiella eller icke-officiella, som inrättades och stöddes, det måste man komma ihåg, i årtionden under den tidigare belgiska kolonialmakten och under den franska förmyndarmakten.
Resolutionen ger en mängd moralistiska och patriarkaliska råd till det burundiska ledarskapet, till ledarna för de olika fraktionerna och dess grannar.
Det behövs dock mer än råd, eftersom de europeiska makterna har ett förkrossande ansvar för vad som hände och händer i Burundi, på samma sätt som de har ett mer allmänt ansvar för hela Afrika, för vilket Rwanda och Burundi i viss utsträckning är sorgliga symboler.
De har ett förkrossande ansvar för att ha ödelagt Afrika genom slavhandel och kolonialplundring, och sedan genom en annan form av plundring som fortsätter i dag.
Medan parlamentet ger moraliserande råd fortsätter de stora brittiska, franska och belgiska kapitalistgrupperna och många andra att tjäna på till och med de fattigaste länderna, och den lilla information som sipprar fram från många delar av Afrika, där etniska konflikter och gruvrikedomar går hand i hand, visar att det är mycket ovanligt att det inte finns några kapitalistiska grupper bakom de lokala fältherrarna som försöker lägga vantarna på de rikedomar landet har att erbjuda.
Snarare än att förbättra lokalbefolkningens situation orsakar dessa rikedomar dess olycka.
Jag är väl medveten om att materiellt stöd, till och med mycket av det, inte skulle räcka för att lösa alla de problem som utgör en förlängning av det förgångna.
Om Europa så vill skulle det emellertid kunna ge tillräckligt med stöd för att flyktingar skulle kunna återvända, ge det burundiska folket acceptabelt boende och levnadsförhållanden och göra det möjligt för dem att bygga upp infrastrukturer, sjukhus och skolor och på så sätt skapa arbetstillfällen.
Resolutionen hänvisar till stöd, särskilt till ekonomisk återuppbyggnad av landet, men den fäster mycket större vikt vid finansieringen av afrikanska styrkor som arbetar med att återupprätta och bevara freden och vid att skicka en delegation med högt uppsatta representanter från europeiska arméer för att träffa sina kolleger i den reguljära burundiska armén.
Det närliggande Rwanda upplevde emellertid för några år sedan hur högt uppsatta representanter från den franska armén som fanns i landet inte bara underlät att förebygga folkmordet, utan också faktiskt uppmuntrade det, och kanske till och med försåg slaktarna med vapen.
Så även om denna resolution hade någon verkan skulle den säkerligen inte sopa bort blodspåren som närvaron av det europeiska storkapitalet har lämnat efter sig i Burundi och på den afrikanska kontinenten i allmänhet.
