# ID: svediakorp-gov440873
# author: Mayol i Raynal (Verts/ALE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 408
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger!
Industripolitiken står i högsta grad på dagordningen i dag: vi har haft kommissionens meddelande, Romano Prodis konferens, den gemensamma skrivelsen från Jacques Chirac, Gerhard Schröder och Tony Blair och överläggningarna vid Europeiska rådets senaste möte.
Allt jag kan säga är att det verkligen var på tiden.
Våra landsmän är oroade.
De har en känsla av att vår industriella struktur luckras upp alltmer för var dag som går.
De noterar bittert att alltför många företag lägger ned eller flyttar någon annanstans, ofta till Fjärran Östern, till angränsande medlemsstater eller ibland till blivande medlemsstater.
Vad gör EU, frågar de oss, vad gör ni?
Jag anser att denna oro är motiverad och att frågan är legitim: brukar vi inte tala om en social marknadsekonomi, om social sammanhållning?
De ser alltså på situationen mot bakgrund av våra lovvärda mål.
Det är därför Olga Zrihen Zaari bör gratuleras till det betänkande hon skrivit på eget initiativ: det är ett svårt ämne.
Föredraganden har beaktat flertalet yttranden från de utskott som hörts, framför allt vårt eget, utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Jag klandrar henne inte för detta, men det har ibland resulterat i en Prévertliknande uppställning och stackars kommissionen förutsätts ibland utföra mirakel.
Särskilt med tanke på att det finns många hinder för en effektiv industripolitik och att vissa av dessa ligger utanför kommissionens behörighet.
Det första hindret tycks i mina ögon vara att unionen hyser alltför stor tilltro till marknadsmekanismerna.
Måttlig protektionism, större acceptans av offentligt ingripande och en distinktion mellan konkurrens och profithunger bör räcka för att korrigera den mystiska handens snedvridande effekter.
Det andra hindret är skattemässiga och sociala skillnader.
Tyvärr präglas unionen av social och skattemässig dumpning.
Men det är i huvudsak en fråga där medlemsstaterna har kvar full självbestämmanderätt – konkurrensen blir inte rättvis förrän en harmonisering sker.
Ett tredje hinder är de låga forsknings- och investeringsutgifterna: vi satsar 1,07 procent av BNP, medan japanerna tydligen satsar 3 procent.
Avslutningsvis är jag inte så säker på att utvidgningen är lösningen på alla våra problem.
Vi kanske är alltför optimistiska i vårt förhållningssätt till den.
Inför alla dessa hinder och problem kan jag bara önska kommissionen och oss själva lycka till.
