# ID: svediakorp-gov440861
# author: Souchet (NI ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 482
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Osloprocessen är död, ” färdplanen ” har lett in i en återvändsgränd och den nedåtgående våldsspiralen upprätthåller status quo.
Våldet har ökat till en ny och mycket farlig nivå för området, och skapar elände för den civila befolkningen.
Vi har kommit mycket långt från stenkastningen under den första intifadan: den efterträddes av självmordsattackerna mot Israels civilbefolkning, och denna terror möter man genom att systematiskt använda intelligenta målstyrda vapen, som också dödar civila – den här gången palestinier.
Det har uppnåtts något slags terrorbalans, utsikterna för en politisk lösning tycks försvinna och de döda räknas.
Under dessa förhållanden är det bra att det israelisk-palestinska initiativet i Genève för tillbaka frågan om fred till debattens verkliga kärna.
I ett försök att undkomma känslan av oundviklighet som omger våldsspiralen har de ledande aktörerna valt fräckhet, i stark kontrast mot den förlamning före valet som Förenta staterna är utsatt för, och mot Europas strukturella letargi.
I stället för att föreslå små steg tar Genèveplanen helhjärtat upp de grundläggande frågorna, som omsorgsfullt har ignorerats både i Osloavtalet och färdplanen, men som följer den ansats som skisserades i Taba.
Inget område betraktas som tabu, och även de mest omtvistade punkterna undersöks: Jerusalem, de heliga platserna, särskilt Klippmoskén, eller Tempelplatsen, som skulle placeras under palestinsk överhöghet, erkännandet av Israel, avståendet från rätten att återvända till Israel för 1948 års flyktingar och deras ättlingar, en livskraftig palestinsk stat, bosättningarna och delning av land.
Här vill jag tillägga att den parallell som föredraganden just dragit mellan Berlinmuren och den israeliska muren inte klarar en noggrann granskning: Berlinmuren delade en enskild stat, en konstgjord delning som vi aldrig erkände, medan den israeliska muren, även om vi kan tvista om dess sträckning, kan betraktas som gränskonturen mellan två stater, som vi innerligen önskar se etablerade i stället för att ha den nuvarande situationen med ockupation.
De israeliska och palestinska författarna till Genèveplanen har beslutat att spänningarna är så starka i dag att för att uppmuntra de två huvudaktörerna att lämna tankemönstret med vedergällning bakom sig, som de för närvarande sitter fast i, skulle små steg när det gäller säkerheten vara svårare att definiera, och de skulle orsaka ännu mer missförstånd än om man lägger fram en övergripande fredsplan.
Den politiska grundvalen för denna plan är utan tvekan bräcklig: författarna är, det måste medges, inte särskilt representativa för den israeliska och palestinska allmänna opinionen.
Därför måste vi koncentrera oss på den metod som har valts: att inte vika av från de slutliga målen.
Det är substansen i förslagen som måste prioriteras.
Vår debatt i kväll, herr talman, kan bidra till detta.
