# ID: svediakorp-gov440848
# author: Laschet (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att tacka Menéndez del Valle för det goda samarbetet i samband med detta betänkande.
Detta är en fråga som till och med skulle kunna splittra kammaren, för om allas förslag skulle tas med skulle man fastslå diametralt motsatta ståndpunkter.
Vi kommer att fortsätta att lägga fram dessa ståndpunkter i våra artiklar och tal etc., men i denna situation, där fred och värdighet i Mellanöstern är väsentliga, är det viktigt för kammaren att bidra med ett betänkande som gör rättvisa åt det stora värdet med fred och värdighet.
Jag anser att Mellanösternkonflikten är en konflikt som är orsakad av missade möjligheter och som började 1947 / 48 efter Förenta nationernas plan om delning, och den fortsatte när man inte skapade någon palestinsk stat under den jordanska ockupationen 1967, och fortfor med vad som skulle ha kunnat uppnås under president Clinton strax före 2000, nämligen det projekt som den dåvarande premiärministern Barak försökte initiera tillsammans med sina palestinska partner, och som sedan misslyckades.
Jag tror därför att syftet – hela processens slutgiltiga ändamål – är klart för var och en: det kommer att finnas en palestinsk stat, israelerna måste dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, och de två nationerna kommer att få lov att leva tillsammans i fred, precis som tyskarna och fransmännen också fick lära sig göra efter sekler av krigföring.
Frågan är: Hur många offer måste skördas innan detta sker?
Det är därför jag betraktar den nuvarande situationen som ett resultat av intifadan som började 2000, när människor plötsligt inte längre förlitade sig på de samtal som hade utlovats av båda sidor i Oslo, vilka Europeiska unionen nu har stött med miljarder euro.
I stället trodde de att de genom att tillgripa våld skulle kunna komma närmare det mål som jag har skisserat.
Sedan förändras också samhället under den process som ni har beskrivit.
Det israeliska samhället är mera högerinriktat i dag än det var för några år sedan.
Många människor som var aktiva i fredsrörelsen, som höll olagliga möten med Arafat på 80- och 90-talen och som hotades med straffrättsliga åtgärder, berättar nu för oss att de inte vill tala med honom längre, att de inte längre litar på honom, därför att bomber varje vecka exploderar i någon israelisk stad.
Jag föreställer mig att våra samhällen också skulle förändras om självmordsbombningar inträffade dagligen i Rom, Madrid, Bryssel eller Berlin.
Jag förmodar att även våra samhällen skulle bli högerinriktade och reaktionära med ett sådant scenario.
Därför måste vi fråga oss vilken väg det finns ut ur denna situation.
Färdplanen, som innebär samarbete inom kvartetten – Förenta staterna, Europeiska unionen, Förenta nationerna och Ryssland – är absolut en riktig metod.
Alla måste inse att vi inte får vara splittrade i denna fråga, och att vi har för avsikt att fortsätta stödja denna process.
I detta avseende tror jag att vi kommit ett steg längre genom att vi har blivit mer krävande, även tillsammans med rådet, och nu säger att Hamas politiska fraktion är en terrororganisation, och genom att vi uttalar oss tydligt och klart, även när det gäller säkerhetsmuren och det sätt på vilket den ändrar områdena.
Ja, vi har nu blivit mer krävande.
Jag hoppas att vi kan få med regionen som helhet, och att Syrien och Iran och faktiskt alla som har finansierat terrorism i så många år nu måste inse att de måste arbeta för freden om de vill vara Europeiska unionens partner.
Enligt min åsikt återfinns det viktiga förslag i detta betänkande som kan bidra till denna process.
