# ID: svediakorp-gov440733
# author: Frattini, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,899
# sentences: 77
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ärade kolleger!
Jag lyssnade med stort intresse på de kommentarer Brok nyligen gjorde och uppskattar i hög grad det han sade.
Låt mig inledningsvis påpeka att Brok har helt rätt när han säger att en ny situation nyligen har uppstått i Irakkrisen, som ju har fått en sådan enorm och oöverträffad inverkan på vår gemensamma utrikespolitik att vissa betraktare anser att den kastar skuggor över den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens överlevnad.
Jag vill mot denna bakgrund säga att jag inte på något sätt instämmer i uppfattningen att Irak har förstört vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
Förhållandet är faktiskt det omvända: det obehag medlemsstaterna känner över den oenighet som Irakkrisen skapat och de åtaganden vi gjort för att övervinna det nuvarande dödläget har om något visat i vilken omfattning alla vi i Europa beslutsamt har tagit ställning för en gemensam utrikespolitik.
För det andra står nu den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inför en verklig systemförändring i form av utvidgningen, eller, som vi hellre kallar den, återförenandet av den europeiska unionen.
Om vi inte kan hitta institutionella lösningar löper vi risk att de låsta lägen vi har upplevt återuppstår.
Min tredje punkt rör unionens roll på världsarenan.
Unionen har utan tvekan globala intressen som definitivt inte enbart är ekonomiska, och den bör vara redo att försvara de värderingar som präglar och är centrala för våra folks liv och levnadsregler.
Jag har dock en fråga: Är unionen kapabel och redo att betraktas som en global makt?
Jag tror att även om vi har tillgång till begränsade resurser och därför bör vara restriktiva med våra ingripanden, ligger det ändå i Europas intresse i ett bredare perspektiv att anta ett globalt tillvägagångssätt, både i fråga om vår analys av och vårt agerande inom utrikespolitiken.
Vilka slutsatser kan vi dra av att vi är medvetna om dessa problem som onekligen existerar?
Det är viktigt att erkänna att unionen har positiva erfarenheter inom utrikespolitiken, och betänkandet av Brok bekräftar detta.
Jag skall begränsa mig till att nämna de framsteg som gjorts i upprättandet av en europeisk militär styrka och våra första erfarenheter av detta, både i samverkan med Nato – ett exempel är f.d. jugoslaviska republiken Makedonien – och då vi agerat på egen hand, som i fallet Republiken Kongo.
Jag vill också nämna unionens bidrag till stabiliseringen på Balkan och till processen med ekonomisk och demokratisk återuppbyggnad av länderna i denna region.
Jag vill därutöver erinra om det stöd som getts till FN vid en tidpunkt när denna organisations roll har ifrågasatts.
Vi har som européer upprepat värdet av ett multilateralt synsätt vid krislösningar och, med en mer ambitiös målsättning, genomförandet av verklig multilateralism som ett sätt att förebygga, och om så krävs, motverka folkrättsliga överträdelser.
Jag skulle också vilja nämna de viktiga insatser som unionen och dess medlemsstater gjort som svar på de globala utmaningar vi möter i dag: bekämpning av terrorism och spridning av massförstörelsevapen.
Jag har bara tagit upp några få viktiga områden som exempel för att visa att vi i flera fall har lyckats följa upp ord och åtaganden med handling.
Detta är givetvis – och jag är ense med det som står i Brokbetänkandet på denna punkt – inte tillräckligt för att uppfylla de krav som medborgarna i Europa och tredje land ställer på oss.
Ministerrådet är medvetet om detta, och vi arbetar mot att hitta lösningar på två områden: effektiva institutioner och tydliga och exakt fastställda strategiska prioriteringar.
När det gäller institutionernas effektivitet – vilket president Berlusconi redan har nämnt här i kammaren i dag – kan jag bekräfta att vi vid regeringskonferensen kommer att försvara det regelverk som lagts fram av konventet, utan några avsteg, som en god grundval för regeringskonferensens arbete.
Vad beträffar det andra området, strategin, kommer som ni vet Europeiska rådet att uppmanas att vid sitt planerade möte i december 2003 anta ett dokument om unionens strategi på säkerhetsområdet.
Det är ett ambitiöst dokument som ger en ram för alla de intressen och åtaganden som lagts i vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
I strategin kommer de hot som Europeiska unionen för närvarande står inför att beskrivas, men även de områden på vilka vår stabilitet och säkerhet vilar definieras.
Strategin kommer att kunna vägleda oss att fastställa vilka resurser som krävs av oss för att, som vi vill uttrycka saken, producera säkerhet, och inte längre enbart konsumera säkerhet.
Detta är anledningen till att det italienska ordförandeskapet är angeläget om att stimulera ett fruktbart samarbete mellan vår gemensamma utrikespolitik och verksamheten inom internationella organisationer på säkerhetsområdet.
Jag tänker först och främst på Nato och OSSE.
Av högsta vikt för oss är dock FN: s roll.
Den 24 september undertecknade i New York det italienska ordförandeskapet och FN: s generalsekreterare Kofi Annan en gemensam FN-EU-deklaration som ligger till grund för samarbetet inom militär och civil krishantering.
Ärade ledamöter!
Jag tror att alla nu bör inse att det finns ett behov av att vidta förebyggande åtgärder, snarare än att enbart reparera de skador som uppstått på grund av en kris som redan brutit ut.
Förebyggande arbete börjar därför bli ett centralt inslag i unionens externa förbindelser.
Arbetet utgår från och karaktäriseras av ett samordnat utnyttjande av både medlemsstaternas resurser, som görs tillgängliga för vår gemensamma sak, och unionens egna resurser, som leds av Europeiska kommissionen.
Vi måste följaktligen dra nytta av hela det utbud av resurser som unionen kan uppbåda i krislägen.
Vi har instrument som gör att vi kan utöva kulturellt, ekonomiskt, politiskt, och nu även militärt, inflytande.
Unionen kan och bör i högre grad än alla andra internationella organisationer åta sig att angripa de underliggande orsakerna till konflikter genom att bidra till att undanröja dem med förebyggande åtgärder.
Vi håller på att anamma en politisk inriktning baserad på påverkan och stimulansåtgärder för att kunna uppmuntra till framsteg inom regional integration och för att kunna övervinna situationer som orsakas av bristande förståelse och instabilitet.
Detta är den framgångsrika modell vi byggt Europeiska unionen på, och det är av denna anledning vi är övertygade om att det är en modell som är värd att rekommendera våra externa partner.
Jag vill i synnerhet nämna västra Balkan, en känslig region som förtjänar särskild uppmärksamhet.
Vi strävar efter att öka våra samarbetsinsatser i fråga om regionen, och även i fråga om Medelhavets sydkust, och, vilket jag vill erinra om, i fråga om den latinamerikanska subkontinenten.
I detta sammanhang vill jag gärna påpeka att fördelarna med att skapa fördragsbundna förbindelser med Europeiska unionen i själva verket är ett av de främsta incitamenten till regionala grupperingar.
Vår säkerhetspolitik passar därför in med vår politik för utvecklingsbistånd i fråga om målsättningen, men vi bör sannerligen inte föreställa oss att den kan bli en ersättning för politiken för utvecklingsbistånd eller tillåtas ta resurser från den.
Som vi vet betonar Brok i sitt betänkande att unionens intressen bör inriktas på dess angränsande regioner.
Även om jag har nämnt Balkan och Medelhavsområdet vill jag ändå betona att de svårigheter som fortfarande finns i Mellanöstern inte har minskat vår beslutsamhet: unionen kan och måste lämna ett viktigt bidrag till fastställandet av en fredlig lösning och till internationella garantier för fred.
Ordförandeskapet, den höge representanten och kommissionen strävar ständigt efter att uppnå detta resultat, och de uppmuntrades i slutförklaringen från Europeiska rådets möte förra veckan.
Rådet har också bekräftat unionens hållning i två andra internationella frågor som för närvarande är av avgörande betydelse: Irak, där unionen åtagit sig att bidra till återuppbyggnadsarbetet, och Iran, som vi mycket aktivt har uppmanat att ta det avgörande steget mot att uppfylla samtliga krav från det internationella atomenergiorganet IAEA.
Så sent som i går tog Islamiska republiken Iran ett mycket positivt steg genom att acceptera detta åtagande, med fullt stöd av ordförandeskapet.
Detta är helt klart något vi har uppmuntrat och något vi välkomnar.
Ett annat intresseområde för den utvidgade unionen är dess gränser i öst.
Jag tänker på vår goda grannpolitik gentemot Ukraina, Vitryssland, Moldavien, och ytterligare en bit österut Ryska federationen, som jag återkommer till när vi i eftermiddag diskuterar det kommande toppmötet i Rom den 6 november.
Jag skulle vilja avsluta mina iakttagelser med att nämna en strategisk förbindelse som fortfarande är av grundläggande betydelse för oss i Europa: den transatlantiska förbindelsen.
Det är uppenbart att samtliga medlemsstater fortsätter att fästa stor vikt vid förbindelserna med Förenta staterna.
Jag tror också personligen att vi kan övervinna den bristande förståelse vi upplevt på senare tid.
Förnyelsen av denna förbindelse bekräftades nyligen genom det svårvunna beslut som fattades inom FN.
Jag är övertygad om detta, eftersom de euro-atlantiska förbindelserna stöds av en gemensam historia, av en oerhörd tacksamhetsskuld när det gäller frigörelse och frihet – särskilt för oss italienare – och även av gemensamma värderingar och ideal och gemensamma insatser såsom de återspeglas i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vårt gemensamma engagemang på Balkan, kampen mot terrorism och mot dess spridning – detta är exempel och bevis på gemensamma insatser.
Herr talman, ärade ledamöter!
Brok har lagt fram förslag för arbetet i framtiden.
Jag vill än en gång tacka honom, och jag samtycker till hans idéer och förslag.
Skapandet av Europa saknar motstycke i historien, både vad gäller dess politiska ambitioner och institutionella system.
Jag vill avsluta mitt inlägg med att säga att det i huvudsak finns fyra områden vi kan arbeta på, som jag snabbt skall definiera.
Det första området är utvecklandet av den politiska viljan att uppnå integration.
Utmärkande för den blir i allt högre grad utrikespolitiken och det gemensamma europeiska försvaret.
Medlemsstaternas parlamentsledamöter kommer att ha en mycket viktig funktion att fylla på detta område, och jag hoppas därför att kammaren även i fortsättningen bidrar med uppmuntran och drivkraft.
Det andra området är en strategi för unionens externa verksamhet, som skall baseras på det dokument vi lägger fram i december.
Det tredje området handlar om lämpliga och effektiva beslutsmekanismer.
Vi kommer att behandla detta ingående vid regeringskonferensen.
Det fjärde och sista området handlar om resurser.
Även om jag sparat detta område till sist är det av högsta vikt.
Vi måste ge oss själva nödvändiga resurser för att uppnå den utrikespolitik vi behöver.
Alternativet, som jag ogillar, skulle vara att trappa ned på våra ambitioner.
Vi har begränsade budgetanslag för finansieringen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Även om vi får en mindre ökning 2003 behöver vi sannerligen göra betydligt mer.
Det italienska ordförandeskapet förstår och stöder Europaparlamentets begäran att det bör få läglig, om än inte föregripande, information i rätt tid om den verksamhet Europeiska rådet förbereder att inleda.
Jag åtar mig fortfarande att ge er mitt stöd i denna fråga.
