# ID: svediakorp-gov440700
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,659
# sentences: 66
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Jag skulle vilja tacka er alla för denna debatt som har varit synnerligen intressant och som har givit oss idéer för vårt framtida agerande.
Jag tackar Berlusconi för hans önskan att avsluta regeringskonferensen med en text som inte är urvattnad utan kraftfull.
Jag tackar honom också för att han betonade behovet av en känsla av kontinuitet i institutionerna och svårigheterna med den fortlöpande, snabba turordningen.
Kommissionen är medveten om sin plikt att säkerställa kontinuiteten i det politiska institutionella arbetet: Det har vi gjort under de senaste åren på ett konsekvent, lojalt och hängivet sätt.
I kväll skall jag resa till Dublin för att samtala med den irländske premiärministern just för att säkerställa denna kontinuitet, så att vårt arbete inte splittras av ständiga förändringar.
När jag nu tar itu med de frågor vi måste beröra skulle jag vilja göra några mycket enkla anmärkningar.
Många inlägg gällde frågan om kommissionens sammansättning.
Vad vi inte accepterar är att hälften är fungerande kommissionsledamöter och hälften kommissionsledamöter utan portfölj, men det är redan en kommissionsledamot per medlemsstat.
Vi måste synliggöra alla kommissionsledamöter med samma befogenheter och med förmåga att staka ut den europeiska politiken.
Det är på intet sätt så att det skulle betyda att de nationella intressena representeras av en kommissionsledamot från varje medlemsstat: redan i den nuvarande kommissionen representerar kommissionsledamöterna till min glädje inte de nationella utan de gemensamma intressena.
Ytterligare ett aktuellt problem av stort intresse togs upp av Bonde.
Jag måste säga att jag blev något förvånad när han plötsligt förordade en folkomröstning i varje medlemsstat, eftersom jag trodde att han understödde subsidiaritetsprincipen, som innebär att varje land väljer den metod med vilken de antar sin konstitution.
Om en folkomröstning är nödvändig – som Karas sade för en stund sedan – bör vi ha en europeisk folkomröstning.
Som ni förstår skulle allt då få en annan innebörd: Allt vi skulle behöva är att få den konstitution som vi har beslutat om här godkänd genom en europeisk folkomröstning.
Den skulle få en oändligt större innebörd.
Det skulle bli något helt annat.
Jag ber er verkligen att tänka över saken.
Jag vet mycket väl att det låter alltför bra för att vara sant, men det finns tillfällen i historien när ett beslut av detta slag räcker för att förändra våra institutioner helt och hållet.
Den tredje frågan gäller kvaliteten på investeringarna.
Frågan om investeringarnas kvalitet togs upp, och jag skulle vilja klarlägga att snabbstartlistan inte kommer att skapa några prioriteringar och uteslutningar.
Det är inte vår avsikt.
Vi vill snarare fastställa de projekt som är mest utvecklade, mest transnationella och som har den största utsikten att snabbt uppbåda resurser och inge förtroende.
Förtroende, fru Frassoni, och framför allt social och miljömässig hållbarhet i linje med kommissionens politik, som, vilket vi inte får glömma bort, under de senaste månaderna har försökt att etablera sig inom den mycket känsliga energipolitikens område genom att ägna en stor del av våra resurser åt forskning om väteenergi och alternativa energikällor.
Dessutom uppkom den ytterst känsliga frågan om skyddet av miljö och hälsa och den kemiska industrin.
Det kan förvisso vara så att vi har varit tvungna att göra kompromisser, speciellt i en tid som är besvärlig från ekonomisk synpunkt.
Jag utesluter inte detta, eftersom vi varje dag måste göra kompromisser, men jag vill försäkra Frassoni att vi globalt sett ligger långt framme trots de betydande kostnader detta innebär.
Emellertid vill vi befinna oss där, liksom när det gällde Kyoto, eftersom vi mycket väl vet att Europeiska unionen måste ta på sig ett ansvar som skiljer sig från det ansvar som bärs av de enskilda länderna, de enskilda nationerna.
Likaså måste vi från Europeiska unionens sida ta på oss ett ansvar – jag ser ljuset, det stora ljus som fortfarande brinner framför Watson – vad gäller Guantánamoproblemet, där jag delar den oro som har uttryckts i fråga om fångarnas tillstånd.
Utan att göra några förenklade omdömen kan jag säga att om något sådant inträffade inom Europeiska unionen skulle det troligen anses ligga inom tillämpningsområdet för det förfarande som fastställs i artikel 7.
I dag måste vi emellertid också erkänna att fångar i medlemsstaterna är fängslade just i medlemsstaterna, och vi måste i praktiska ordalag klargöra att vi förväntar oss att dessa medborgares rättigheter försvaras med eftertryck av myndigheterna i deras stater.
Slutligen, för att avsluta frågorna om utrikespolitiken, gjorde Wurtz en kraftfull hänvisning till Genèveplanen.
Det gladde mig mycket eftersom det är första gången som ett praktiskt initiativ har lagts fram av palestinierna och israelerna och inte av kvartetten, låt vara att deras initiativ är mycket värdefulla, och de externa organisationerna.
De är kanske inte företrädare för båda sidornas regeringar, men de är företrädare för en mycket stor intellektuell och moralisk resning.
Jag skulle här vilja påminna parlamentets talman om hur skickligt talmannen i Knesset, Avraham Burg, ledde det israeliska Knessetparlamentet i svåra tider, och om den enastående entusiasm han skapade med sina tal, sina diskussioner och även sina kritiska anmärkningar.
De kommer att lämna ett bidrag, som förhoppningsvis kommer att bli avgörande, till freden i Israel.
Jag försäkrar den ärade ledamoten att vi kommer att vara beredda att ta emot det med tillbörlig lyhördhet.
Det framgår att detta är en palestinsk och israelisk process, inte en process som förs av världsmakterna gentemot Israel och palestinierna.
Det är därifrån vi väntar på ett budskap som kan göra det möjligt att tillsammans skapa fred i Mellanöstern.
Vad gäller invandringen hänvisade Brok till den europeiska politik som han kallade ” ett utvidgat europeiskt grannskap ”, men som jag föredrar att kalla vänskapspolitiken, det vill säga den politik som innebär att vi, från Moskva, från Ryssland till Marocko, omger oss med länder till vilka vi har ett nära och stabilt förhållande baserat på vänskap.
Detta är genomförandet av ” mjuk säkerhet ”, den europeiska säkerhetspolitik som förs med hjälp av dialog och med ekonomiska och kulturella band.
Det är i detta sammanhang vi måste se invandringsfrågan.
Vi har redan tagit två viktiga steg framåt: polisiärt samarbete, ett synnerligen stort framsteg, och den byrå som skall samordna våra åtgärder.
Pirker gjorde några legitima invändningar vad gäller byrån och faran med att fördubbla den.
Vi vill emellertid säkerställa att detta är en organisation som står till de europeiska institutionernas tjänst för att samordna våra åtgärder.
Det är den första delen, men det är inte alls tillräckligt!
Det är en form av inre försvar, men vi behöver ett initiativ för att klara av och hålla kvar invandrarna i deras ursprungsländer.
Därför är det tydligt att vi måste göra en tvåfaldig överenskommelse med dessa länder om skydd och kontroll av invandrare, vilket gör det möjligt för dem att påverka varandra och även att dra legitim nytta av detta.
Den kvoteringspolitik som avslogs av rådet, delvis kanske därför att termen ” kvotering ” är olämplig, är helt nödvändig.
Jag skulle kalla det en överenskommelse med dessa länder för att garantera dem en miniminivå för utvandring så att de kan hjälpa oss att skydda våra gränser.
Det finns inget alternativ: Om vi omger oss med vänskapligt sinnade länder kommer vi att lyckas lösa detta tragiska problem, men om vi inte omger oss med sådana länder kommer de av illvilja att sända oss invandrare och utnyttja dem.
Då kommer vi inte längre att veta hur vi skall förhålla oss eller vilka beslut vi skall fatta.
Vi bör komma ihåg detta: till att börja med en mjuk, passiv försvarsattityd och sedan en aktiv överenskommelse med dessa länder.
Slutligen tog många av er upp den fråga som gäller fruktan för att drabbas av en ekonomisk nedgång.
Detta är ett allvarligt utbetalningsproblem i samband med den oro som de tyska, franska och brittiska regeringarna tillsammans har uttalat om risken för en europeisk avindustrialisering.
Vi får inte glömma att detta är en ytterst allvarlig sak som vi måste överväga och bearbeta i framtiden, eftersom vi inte kan acceptera protektionistiska lösningar som skulle leda till en förvärrad situation.
Genom att tillämpa lärdomen från Lissabon på den nya situationen måste vi tillsammans ge Europa den stimulans som det behöver.
Grundvalen för vår ekonomi är stark, mycket starkare än för andra ekonomier som nu läxar upp oss och talar om hur vi skall gå vidare.
Låt oss emellertid komma ihåg att de strukturreformer som Fiori med rätta nämnde i sitt anförande inte räcker till, trots att de är nödvändiga.
Vi behöver energi och samordning sinsemellan, en känsla av att vi har ett uppdrag att sköta, en känsla för de förväntningar som alla har på den europeiska politiken.
Vi upplever en ytterst absurd situation.
Alla våra regeringar och länder förväntar sig att vi skall komma med en industripolitik, en finanspolitik, en gemensam och samordnad forskningspolitik för att ta oss ur den ekonomiska nedgångens grepp; både folken och regeringarna efterlyser detta, men när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder för att lösa krisen och uppnå dessa mål hindras vi av nationella intressen, av farhågor och konservatism från att skrida till handling.
Alltför länge har vi upplevt denna absurda situation.
Vi måste hitta en väg ut.
De europeiska folken vädjar till parlamentet och kommissionen att övervinna denna situation.
Vi måste göra det tillsammans.
