# ID: svediakorp-gov440665
# author: Napolitano (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 756
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag tänker bara koncentrera mig på frågorna som gäller regeringskonferensen, även om, herr rådsordförande, ni var mycket återhållsam när det gällde denna punkt, liksom även rådet, som i sina slutsatser av den 16 oktober endast ägnade regeringskonferensen åtta och en halv rader.
I går fick emellertid Frattini och jag en chans att diskutera frågan i grunden vid sammanträdet med utskottet för konstitutionella frågor som var öppet för de nationella parlamenten, och jag vill här redovisa den oro och kritik som framfördes under det sammanträdet och som just har avspeglats i Méndez de Vigos anförande.
Låt mig först av allt klargöra en sak.
Det finns över huvud taget inga förutfattade meningar gentemot det italienska ordförandeskapet i detta parlament.
Tvärtom: vi vet att vi står i skuld till Italien för de viktiga bidrag landet har gett när det gäller den europeiska integrationen vid avgörande tidpunkter som ett av grundarländerna.
Det italienska ordförandeskapets problem är nu hur man skall kunna leva upp till detta goda rykte, och fullfölja arbetet i överensstämmelse med de höga principer som styr den italienska europapolitiken.
Varför är vi oroade?
Jo, eftersom ett stort antal regeringar har visat en tendens att ifrågasätta några av de viktigaste nyheterna i utkastet till konstitution.
Hur skall vi reagera på detta?
Det är det som är frågan.
Vi blev bestörta över att se hur regeringskonferensens ministermöte började.
Vi vet vad som hände, även om ni inte har berättat det, ordförande Berlusconi.
Diskussionen startade med de nyheter som införts i konventets utkast när det gäller hur unionens lagstiftningsförfarande skall fungera, ett förfarande som inte längre skall spridas ut på de många olika konstellationerna av ministerråd, utan där lagstiftningsmakten i stället skulle koncentreras till ett enda råd för allmänna frågor och lagstiftning.
I det samråd baserat på frågeformulär som ägde rum före diskussionen mellan utrikesministrarna var det ett stort antal regeringar som sade nej, även om vi inte vet av vilka skäl.
Men företrädarna för alla de regeringar som nu motsätter sig förslaget hade accepterat denna nyhet som en del av konventets övergripande kompromiss.
Frågan om ett lagstiftande råd är inte helt obetydlig.
Jag har inte tid att förklara varför nu, men vi blev starkt oroade av det som hände med frågan om lagstiftningsrådet under regeringskonferensens ministerråd.
Frågan kan inte och får inte betraktas som avslutad.
Om den skulle betraktas som avslutad skulle vi inte längre stå inför en kompromiss, utan ett totalt nederlag.
Precis som många regeringar har blockerat införandet av lagstiftningsrådet skulle de genom sin tydliga vägran kunna göra samma sak när det gäller andra lika viktiga, eller viktigare, punkter i utkastet till konstitution.
Detta sätt att arbeta är oacceptabelt.
Ordförandeskapet får endast behandla ändringsförslag som har ett tydligt, långsiktigt berättigande.
Det är ordförandeskapets sak att visa upp den nödvändiga förmågan att övertala och driva på arbetet, tryggt i förvissningen, herr Berlusconi, att det inte bara företräder Italiens ståndpunkt, utan alla de grupper som bidrog till de slutsatser som konventet kom fram till.
Bland de grupperna återfinns parlamenten – det får vi aldrig glömma: Europaparlamentet och 28 nationella parlament, med andra ord de direkta företrädarna för unionens folk, legitimerade genom medborgarnas röster.
Den breda samsyn och goodwill som demonstrerades av stats- och regeringscheferna när regeringskonferensen inleddes i Rom är inget att lita på om respektive utrikesministrar börjar slita sönder konventets utkast eller hacka det i bitar omedelbart efteråt.
Var försiktig med retoriken!
Som ni sade förra gången – och det behövde sägas – europeiska intressen måste få dominera över nationella intressen, men faran – som alla kan se – är att det inte ens är skyddet av grundläggande nationella intressen som kommer att dominera, utan skyddet av underordnade minoritetsintressen.
Därför, herr Berlusconi, är vi rädda för att den analogi från Hemingway som citerades i kammaren av Altiero Spinelli när hans utkast antogs och han var osäker på dess öde, en analogi som användes igen nyligen av Amato, kommer att besannas.
Han sade att den stora fisk som vi tror att vi har fångat med utkastet till konstitution riskerar att reduceras till ett skelett, för hajarna har ätit upp allt köttet.
Vi måste göra vad vi kan för att förhindra att detta sker.
