# ID: svediakorp-gov440664
# author: Méndez de Vigo (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 603
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
En aning mindre passionerat än föregående talare, men med minst lika stark övertygelse, skulle jag vilja säga att jag upplever en känsla av frustration över det sätt på vilket regeringskonferensen utvecklas.
Jag känner denna frustration i första hand eftersom jag upplever att vi har tappat bort konventets anda, som bestod av att försöka hitta det som var bäst för framtiden för ett EU bestående av 25 medlemsstater, och min respekterade vän Pasqua påminde om Lenin när han sade att fakta är envisa.
Men inte bara det.
De är sannerligen envisa, för de regeringar som skall godkänna konstitutionen hade företrädare i konventet och deltog aktivt i det, och jag tycker att ingen borde motarbeta sina egna handlingar.
Jag känner mig frustrerad, herr talman, för jag har en känsla av att vi under de kommande dagarna kommer att få bevittna ett försök att åter öppna alla de frågor som behandlades av konventet.
Det italienska ordförandeskapet skickade ett förslag i vilket det bad regeringarna tala om vad som måste tas upp i konventet.
Svaret har blivit 150 sidor av förslag om att åter öppna praktiskt taget samtliga de frågor som konventet behandlade.
Det finns också en klar paradox, och det är att vissa av ministerrådskonstellationerna – till exempel Ekofinrådet – också kommer med förslag om ändringar av konstitutionen.
Det värsta med dessa förslag, mina damer och herrar, är att inget av dem är ambitiöst, inget av dem går utöver konstitutionens text.
Det är ynkliga förslag.
Dessutom kunde konstitutionens text faktiskt ha varit mer ambitiös.
Låt mig ge ett exempel på vad jag menar: Avsnitt IV, som gäller revideringen av konstitutionens text, behandlades endast i ringa omfattning i konventet på grund av tidsbrist, och ordföranden Giscard d ’ Estaing lovade till och med att detta skulle diskuteras efter Thessaloniki.
Så har det emellertid inte blivit.
Här finns det ett enormt utrymme för att framföra konkreta förslag.
Men det finns inga konkreta förslag på denna punkt.
Jag känner också frustration eftersom konventets anda är en anda av kompromisser, men kompromisser i block.
Jag konstaterar emellertid att det till exempel finns förslag om att försöka reformera budgetförfarandet.
Men detta kan inte behandlas separat.
Det ingår i ett paket tillsammans med budgetberäkningarna och de egna resurserna.
Och om vi, i vår egenskap av europeiskt parlament, accepterar paketet, så kan vi inte nu acceptera att en del lämnas som det är och att överenskommelsen om budgetförfarandet skall brytas.
Jag anser därför att regeringskonferensen borde koncentrera sig på de genuint politiska frågor som ännu inte har lösts, där det inte finns någon samsyn mellan regeringarna och som är mycket enkla: rådets ordförandeskap, roterande ordförandeskap, röstviktning och fördelning av platser i Europaparlamentet samt antalet kommissionsledamöter.
Konstruktiva förslag – och jag vill uppmana det italienska ordförandeskapet att framföra ett antal sådana – måste läggas fram i ett sammanhang, och de får inte bli ett lappverk.
Jag kan därför ännu en gång inte förstå – och jag säger detta eftersom jag är orolig – kommissionens ordförande när han säger att röstviktning är mycket bra, men att å andra sidan att antalet kommissionsledamöter måste ändras.
Vi kan inte acceptera de delar av förslagen vi vill ha, och förkasta resten.
Vi måste hitta en kompromisslösning, och jag hoppas att det italienska ordförandeskapet skall göra det, och göra det snabbt.
