# ID: svediakorp-gov440660
# author: Frassoni (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,041
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr rådsordförande!
Det må vara sant att sex månader är för kort tid för att man skall kunna göra några verkliga framsteg i olika frågor, men det blir en ännu kortare tid om man har en tendens att slösa bort tiden med att genomföra möten med statschefer som inte har något syfte, utan som bara blir dyrbara upprepningar av diskussioner som redan förts på utrikesministernivå.
Det italienska ordförandeskapet borde ha lagt fram ett slutdokument i Bryssel för att försöka lösa frågor som vi har haft framför oss i flera månader.
Nu räcker det med frågeformulär: det har blivit dags att komma med svaren.
I det här sammanhanget skulle jag vilja helt kort nämna lagstiftningsrådet.
Vi anser att detta är en äkta demokratifråga.
Som Frattini sade häromdagen – det finns en skillnad mellan vad många regeringar inför och vad den övervägande majoriteten av parlamenten vill.
Lagstiftningsrådet är av avgörande betydelse när det gäller att garantera den demokratiska kontrollen och maktfördelningen, och i dag skulle vi vilja se att vår regering lämnar garantier i denna fråga.
Regeringskonferensen, med sina låsningar och diskussioner som blir till ett gnetigt köpslående om siffror och procent som så tydligt påminner om nätterna i Nice, får oss att känna en viss nostalgisk längtan efter konventet, som med alla sina brister ändå diskuterade européernas gemensamma framtid och hur de skulle styras på ett framgångsrikt sätt.
Ett par ord om Lampedusatragedin: detta är inte invandrare, det är flyktingar, och det finns förslag som samlar damm i rådet om ett rättsligt ramverk för invandring och definition av flyktingstatus, medan de olika regeringarna fortsätter att skicka förslag till varandra.
Herr rådsordförande!
Finn en lösning på problemet.
Det skulle vara värt betydligt mer än en massa ord.
Niceandan svävar också över den långa lista över broar och motorvägar som det italienska ordförandeskapet och kommissionsledamot de Palacio vill ge oss.
När det gäller den berömda förteckningen över de transeuropeiska transportnäten är det enda vi hör i dag ropen från de båda kategorierna av direkt berörda parter: de som beklagar att man tagit med en viss tunnel och de som stampar otåligt i spiltan och vill komma i gång så snart som möjligt.
Det förekommer ingen diskussion om kvaliteten på dessa investeringar eller om de är nödvändiga.
Alla behandlar frågan som om det vore en fråga om nationell prestige.
Ett bevis för detta är den italienska regeringens knappt dolda försök att öka det direkta trycket på Frankrike, där man med all rätt är osäker när det gäller behovet av en tunnel mellan Turin och Lyon.
Det är verkligen genant, herr rådsordförande, att ett stort land som Italien skall tvingas köpslå om ett ohållbart tunnelprojekt med en tvivelaktig elinvestering, framför allt om vi beaktar Lunardis genuint oeuropeiska intressekonflikt i samband med projektet.
Vi fortsätter emellertid oförskräckt att hävda att det som verkligen skulle hjälpa till att stärka en miljömässigt och socialt hållbar tillväxt i Europa är ett slags Marshallplan – men en Marshallplan av ett annat slag, en som skulle främja en användbar infrastruktur, men också förnybar energi, markanvändning, forskning och utveckling.
Varje dag lägger man ned kilometer efter kilometer av järnvägslinjer i de länder som snart skall gå med i unionen, och lämnar tusentals medborgare utan transportmöjligheter: detta är ett ytterligare bevis för att rörlighetsproblemen inte kan lösas genom luftiga löften om transeuropeiska nät.
Vi uppmanar kommissionen att inte fortsätta att bara rutinmässigt godkänna krav från olika håll, utan att återgå till sin ursprungliga uppgift: att verka för unionens intressen.
Det verkar som om det kommer att utarbetas en ny lista, den så kallade snabbstartlistan.
Vi skulle utan vidare kunna säga till ordförande Prodi att vi varmt välkomnar denna idé, framför allt om denna nya lista grundas på arbetets kvalitet och dess sociala och miljömässiga hållbarhet, till skillnad från Van Mierts lista, som utarbetades av kommissionsledamot de Palacio.
Vi måste komma ihåg – eftersom både kommissionen och rådet verkar ha glömt det – att Europaparlamentet har medbeslutandemakt i denna fråga och att vi tänker utnyttja den fullt ut.
Herr talman!
Vi uppfattar rådets beslut att överföra analysen av kemilagstiftningen till konkurrensrådet som ett nederlag för alla dem som bryr sig om medborgarnas hälsa och som en seger för de stora kemiföretagen.
Helt klart har beslutet påverkats av kommissionens motvilja och förseningar när det gällde att lägga fram förslaget och av den överdrivna hänsyn som visades olika lobbygrupper, samt dess allvarliga försummelser när det gällde att inkludera kraven från det civila samhället under ett extremt långt samrådsförsök.
Det var för att skydda hälsan och miljön, inte för att främja konkurrenskraften eller handeln, som det beslutades att utarbeta ett förslag i frågan 1998.
Vi kommer att hålla fast vid den linjen, och vi är redo till strid, tillsammans med miljö- och konsumentorganisationer, av respekt för alla de anställda som fortfarande insjuknar och dör i Europa och i resten av världen.
Watson inledde med en vältalig påminnelse om den vidriga situationen i Guantánamo, men jag vill gärna understryka min besvikelse över att ingen har nämnt de 11 000 fångar, eller internerade, som Förenta staterna håller inlåsta i Bagdad: det är inga européer, men även de har rättigheter.
Vi upprepar vårt förslag än en gång här: vi måste skjuta upp ikraftträdandet av utlämningsavtalet med Förenta staterna för att sätta press på Förenta staterna i denna fråga.
En sista punkt, herr rådsordförande: som ni vet är Europaparlamentet extremt känsligt när det gäller frågan om dess medborgares rättigheter.
I juli uppmanade Europaparlamentet Italien att göra något i fallet Adriano Sofri och gjorde det därmed till en europeisk fråga.
Vi litar på att ni kommer att hörsamma detta upprop: ni har kapacitet att göra det.
Som européer anser vi verkligen att det är deprimerande att se hela den italienska regeringen, och även rådsordföranden, så fullständigt utlämnade åt en ministers nycker.
