# ID: svediakorp-gov440653
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-22
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,179
# sentences: 94
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
När jag senast talade till er påpekade jag att även om de underliggande grundförutsättningarna är på plats, så krävs det snabba, resoluta åtgärder om vi skall kunna dra unionens ekonomi ur dess nuvarande stagnation.
Det var av denna anledning som kommissionen lade fram det europeiska tillväxtinitiativ som jag beskrev för er i början av månaden.
I dag gläder jag mig åt att kunna konstatera att Europeiska rådet stöder våra idéer när det gäller att få fart på ekonomin och stimulera till tillväxt och sysselsättning.
Tillväxtinitiativet är enkelt och konkret.
Vi försöker inte ändra prioriteringarna i Lissabonstrategin, utan det handlar om att stödja och påskynda dess genomförande.
Initiativets huvudmål kommer i första hand att vara att avskaffa hindren för samordning, framför allt de hinder som har att göra med byråkrati, och för det andra att mobilisera de medel från den offentliga och den privata sektorn som behövs för att finansiera vissa infrastrukturprojekt som redan ligger på ritbordet och få i gång dem.
Därför håller vi på med att utarbeta en lista över infrastruktur- och forskningsprojekt som har en äkta europeisk skala och som bör påbörjas snarast.
De projekt som valts ut för denna snabbstartlista kommer att hämtas från den längre förteckning över 29 projekt som lades fram tidigare i år.
De kommer att inkludera stora transeuropeiska transportlänkar och andra projekt med ett högt teknikinnehåll.
Förteckningen grundas på två huvudidéer: en önskan att snabbt få fram praktiska resultat och det stora behovet av att garantera överensstämmelsen med de hållbara utvecklingsmål vi ställt upp.
Denna önskan att nå konkreta resultat uttrycks i huvudsak i tre olika former.
För det första utnyttjas de möjligheter som erbjuds av en högre grad av medfinansiering från unionens sida.
Kommissionen har i själva verket föreslagit att man skall höja gemenskapens bidrag till 30 procent av kostnaden för den gränsöverskridande komponenten i varje enskilt projekt.
Detta ger större möjligheter att mobilisera finansiering från den privata sektorn och övriga offentliga sektorer.
För det andra koncentreras resurserna till ett litet antal mogna projekt.
Investeringarnas effekt kommer att bli desto större om de finansiella ansträngningarna koncentreras till de projekt som är redo att dras i gång, i stället för att spridas ut.
För det tredje väljer vi ut projekt som har den högsta sannolikheten för att snabbt leda till resultat.
Detta innebär att i praktiken lösa de mest komplicerade problemen, framför allt när det gäller utvidgningen, att skapa nya arbetstillfällen och att stimulera tillväxten och stärka forskningen och möjligheterna till teknisk utveckling, vilket lägger grunden till en förbättrad konkurrenskraft.
Slutligen tar snabbstartlistan stor hänsyn till kompatibiliteten, och de projekt som valts ut är hållbara såväl vad gäller miljö som ekonomi och finansiering.
Framför allt måste emellertid finansieringen uppfylla kraven i stabilitets- och tillväxtpakten, och den måste ligga i linje med åtagandet att förbättra utgifternas kvalitet, som angetts i de allmänna ekonomiska riktlinjerna.
Låt mig uttrycka min uppskattning av den samarbetsanda som visats av Europeiska investeringsbanken som har utarbetat en noggrann plan för finansiering av detta initiativ och med vilken vi har arbetat i fullständig harmoni.
Detta är naturligtvis inte de enda projekt som skulle kunna genomföras i anslutning till tillväxtinitiativet.
Personligen hoppas jag att även andra skall läggas till på listan.
Det finns flera andra viktiga aspekter av detta initiativ.
För det första definieras prioriteringarna bättre och klarare, och initiativet koncentrerar resurserna till de bästa projekten.
Det samordnar styrningen av de operativa faserna av de större projekten på ett bättre sätt, i förekommande fall genom att utse en samordnare som kan hjälpa till att lösa problem som försenar arbetets genomförande.
Det tar hänsyn till regleringsmiljön, och det tacklar andra byråkratiska och administrativa faktorer som hittills har bromsat upp genomförandet.
Men hur går vi vidare?
Europeiska rådet har gett idéerna i initiativet sitt stöd.
Det har faktiskt gett kommissionen grönt ljus för att börja utarbeta ett detaljerat förslag, i samarbete med Europeiska investeringsbanken, som skall läggas fram inför stats- och regeringscheferna för godkännande i december.
Europeiska rådets stöd är verkligen en god nyhet: program, handlingsplaner och enhällighet är nog bra, men de producerar inga investeringar utan vidare.
För att förändra saker och ting på marken krävs det politisk vilja och stora åtaganden.
De kommande månaderna kommer därför att bli ett viktigt test för Europeiska unionen på detta område.
Om vi menar allvar med att uppfylla målen från Lissabon, så måste vi med andra ord hoppas att Europeiska rådet i december går från ord till handling och genomför våra förslag.
Mina damer och herrar!
Den andra frågan jag vill redogöra för är regeringskonferensen.
Som ni vet skall utkastet till konstitution godkännas av Europeiska rådet i Bryssel i december.
Det skulle göra det möjligt att underteckna ett nytt Romfördrag någon tid därefter, åtminstone före valet till Europaparlamentet.
Om den nya konstitutionen skall kunna godkännas i december, så måste ordförandeskapet senast i mitten av november lägga fram tydliga förslag som kan skapa enighet.
Jag vill här gärna understryka att konventet har lagt fram ett balanserat förslag som innehåller en del viktiga nyheter.
På det hela taget anser vi att paketet utgör en god grund för fortsatta diskussioner.
Naturligtvis måste regeringskonferensen ta sig an de frågor som inte togs upp i konventet eller som inte behandlas tillräckligt grundligt.
Utkastet till konstitution behöver emellertid bara ändras på ett fåtal punkter, och ministrarnas sammanträden den 4 och 13 oktober demonstrerade att många av dessa punkter gäller frågor som inte behöver tas upp i konstitutionen.
Det är lämpligare att de hanteras i sekundärlagstiftning eller i de olika institutionernas interna regler.
Detta verkar vara en mycket viktig fråga om vi skall kunna komma fram till fungerande lösningar snabbt.
I dag vill jag bara peka på en punkt som utan tvekan måste tas upp under konferensen, eftersom den förmodligen kommer att bli en knäckfråga.
Som ni vet kämpade jag under den senaste regeringskonferensen för omröstning med dubbel enkel majoritet när rådet skall fatta beslut.
Våra medborgare skulle i själva verket rent intuitivt förstå ett sådant system, eftersom det skulle vara både enkelt och öppet.
Det skulle också leda till effektivare, konsekventare beslutsfattande.
Jag har aldrig dolt att på den här punkten var jag besviken över resultatet från Nice, och jag har gjort mitt bästa för att försöka främja ett enkelt system, en enkel majoritet på minst 50 procent av medlemsstaterna och 50 plus en procent av befolkningen.
Det utkast till konstitution som lagts fram av konventet innehåller ett mer komplicerat system: 50 procent av medlemsstaterna och 60 procent av befolkningen.
Det är inte riktigt vad vi hoppades på, men på det hela taget tycker jag ändå att det är en tillfredsställande lösning, för den är enkel och öppen och den innebär att det går att fatta beslut.
Rent praktiskt innebär detta system ungefär samma chans till framgångsrikt beslutsfattande som det extremt komplicerade viktningssystem som kokades ihop i Nice.
Det finns emellertid de som skulle vilja öka siffran för kvalificerad majoritet till 66 procent av befolkningen.
Detta är en idé som vi måste bekämpa kraftfullt, eftersom den syftar till att rucka på den balans som uppnåddes av konventet.
Om man ser till de tänkbara konsekvenserna skulle ett sådant system göra det betydligt enklare för en minoritet att blockera ett initiativ och lamslå unionen.
I sin sammansättning måste kommissionen, som vi redan har sagt, avspegla samtliga nationella perspektiv.
Till och med konventet uttalade sig dessutom för en kommission som består av en kommissionsledamot från varje medlemsstat.
Detta är något som inte uppmärksammats särskilt mycket, men konventets förslag är faktiskt en kommissionsledamot per medlemsstat.
Den struktur som föreslogs var emellertid komplicerad och, enligt min mening, ogenomförbar.
Vårt förslag får därför inte ses som ett försök att åter öppna det konstitutionella paketet – det finns redan en kommissionsledamot per medlemsstat – utan i stället som ett bidrag till ansträngningarna att finna en slutkompromiss.
Beviset är att en majoritet av länderna är klart för en kommission som består av kommissionsledamöter från samtliga medlemsstater i unionen och som alla har samma rösträtt.
Det är det som är skillnaden.
Detta skulle kunna föra oss närmare en balanserad, politiskt acceptabel lösning.
Kommissionen har redan lagt fram förslag om att organisera en utvidgad kommission som skulle garantera att den fungerar effektivt när det gäller att fatta beslut och som dessutom åtnjuter fullständig legitimitet.
Den som föreställer sig att kommissionen försöker införa ett här eller att vi skulle kunna avvika så långt från den väg som stakades ut av unionens grundare, har därför grovt felbedömt våra avsikter.
Kommissionen kan enbart spela sin politiska roll om den kan hävda en egen legitimitet och trovärdighet, som har sina rötter i kommissionens nära koppling till nationella kulturer och perspektiv i hela unionen.
Slutligen finns det en tredje fråga som det är av absolut avgörande betydelse att ta upp: vi måste se till att konstitutionen skall kunna ändras i framtiden.
Vi är medvetna om att om ändringar måste beslutas eller ratificeras enhälligt av 25 medlemsstater eller ännu fler, så kommer det i praktiken att innebär att konstitutionen aldrig kan ändras.
Alla reformer blir fullständigt omöjliga.
Kom ihåg – och eftersom alla andra gör det, vill jag påminna om den stora strid som ägde rum om formuleringarna i den amerikanska konstitutionen – att om den inte kan ändras, så kommer vår konstitution inte att fungera, utan den kommer att falla sönder vid första lilla problem.
En oflexibel konstitution är värre än ingen alls.
Mina damer och herrar!
Som har framgått av detta korta anförande behöver Europeiska unionen en dynamisk ekonomi och en stabil konstitution.
Vi måste uppamma de stora medlemsstaternas stöd och samla stödet från de små medlemsstaterna till allas väl.
Vi måste släppa loss vår inneboende energi och utnyttja våra resurser fullt ut.
När vi talar om att utnyttja våra resurser fullt ut tänker jag också på de resurser som kommer från den legala invandringen – som rådets ordförande så riktigt nämnde – de invandrare som utgör arbetskraftens kärna när det gäller de arbeten som våra ungdomar inte längre vill utföra – det finns ingen anledning att dölja detta faktum – och de högt kvalificerade tekniker som vi är i så stort behov av för vår industri och vår ekonomi.
Hela frågan om invandringen är mycket svår att hantera, såväl vad gäller behovet av att integrera legala invandrare, som måste få del av de rättigheter som vårt samhälle garanterar alla sin medborgare, som när det gäller att bekämpa den illegala invandringen och senare tids handel med människor som på ett så oacceptabelt sätt kränker alla våra grundvärderingar.
Detta är inte en börda som vi kan överlämna till de enskilda medlemsstaterna att bära ensamma, inte minst eftersom det skulle bli betydligt tyngre för vissa medlemsstater än för andra.
I dag kan ingen hantera detta på ett tillfredsställande sätt, eftersom det saknas en gemensam EU-politik när det gäller detta fenomen.
Kommissionen har gjort sin del och kanske till och med mer än sin plikt, eftersom många av våra förslag inte har accepterats.
Vi hade såväl Tammerforsprogrammet som Thessalonikiprogrammet.
Nu har vi åtagit oss att mycket snabbt anta ett förslag om en byrå för gemensam gränskontroll.
Detta är redan mycket, något som gläder mig, men det räcker inte.
Det framgick tydligt av vad rådets ordförande Berlusconi sade att problemet fortfarande har tragiska konsekvenser och att det kanske till och med växer.
En gemensam politisk strategi behövs, och vi måste få fram finansiering för att genomföra den.
Gemensamma kanaler måste definieras för legal invandring och globala förhandlingar organiseras på den grunden med utvandringsländerna, de länder varifrån invandrarna kommer.
Dessutom – vilket visar problemets fulla vidd – måste de länderna ha sådana kvoter för legala invandrare så de kan skärpa åtgärderna för att avskräcka dessa desperata försök från illegala invandrare.
Vi måste garantera dessa länder att åtminstone en liten del av deras utvandring skall kunna regleras.
Vi måste med andra ord samarbeta.
Vi lyckades inte uppnå detta under det senaste rådet, men kommissionen kommer igen att slå in på denna väg, eftersom vi ser det som det enda sättet att hantera invandringen, såväl den legala som den illegala.
Jag kan inte blunda för dessa återkommande tragedier som har nämnts.
Vi kan inte blunda för dem, och kommissionen kommer sannerligen inte att göra det.
