# ID: svediakorp-gov440647
# author: Abdoulaye Wade, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,953
# sentences: 124
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ärade ledamöter i Europaparlamentet, mina damer och herrar!
Jag vill inleda mitt tal med att ur djupet av mitt hjärta tacka er för att jag blivit inbjuden att tala i er kammare.
Jag är fullt medveten om betydelsen av denna ära och är säker på att Senegals och Afrikas medborgare förstår att denna ära är avsedd för hela kontinenten, en kontinent som ofta ignoreras men som i dag är inbjuden att tala i egen sak genom min enkla person.
Jag vill dock också tacka er för att ni tidigare vid flera tillfällen bidragit till att kräva min frihet, som jag förnekades under de tjugosex år jag var medlem i oppositionen.
Ibland hade jag att göra med en myndighet som hade liten respekt för demokrati och de mänskliga rättigheterna och som förhörde mig, arresterade mig eller kastade mig i fängelse som det behagade den.
Parlamentet i Strasbourg antog flera skarpt formulerade resolutioner med krav på att jag skulle friges.
Denna något märkliga erfarenhet har föranlett mig att som statschef i Senegal se till att det, inte minst i konstitutionen, antagits ett antal bestämmelser om skydd för religiösa minoriteter – vilket ålägger staten att skydda dem –, kvinnors rättigheter, t.ex. kvinnors rätt att äga jord eftersom det var en problematisk fråga, lika rättigheter till anställning för kvinnor och män och många andra bestämmelser, såsom brottspåföljd för könsstympning.
Efter denna korta beskrivning av något som är mycket revolutionerande eftersom konstitutionen aldrig tidigare innehållit bestämmelser av denna art vill jag också tala om för er att jag i konstitutionen infogat rätten att demonstrera.
Under min tid i öknen möttes våra demonstrationer med tårgas.
Därför har jag sett till att Senegals konstitution slår fast att alla folk och grupper som vill uttrycka något har rätt att gå ut på gatorna och demonstrera, …
... så länge de håller sig inom lagens ramar.
Jag vill också tala om för er att de internationella liberalerna kommer att hålla sitt möte i Dakar och att oppositionen naturligtvis tagit tillfället i akt för att demonstrera.
Jag hoppas att detta inte skall chockera er om ni är hos oss denna speciella dag.
Mina damer och herrar!
Jag skulle vilja hålla mig relativt kort eftersom jag har för avsikt att ge er ett dokument som innehåller all nödvändig information.
Jag vill därför kortfattat beröra frågan om samarbete mellan Europeiska unionen och Senegal, den räcka av problem som har med den internationella handeln att göra, samarbetet mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS), det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad), förbindelserna mellan Europeiska unionen och Afrikanska unionen samt fred och säkerhet.
Med början i samarbetet med Senegal måste jag säga att detta inte kan klandras.
Europeiska unionen är den största bidragsgivaren till Senegal.
Dess närvaro känns av i alla ekonomiska sektorer – hälsa, vägnätverk, jordbruk, decentralisering – och stöder allt vårt arbete för att nå en hållbar tillväxt.
Jag tror att det räcker med det i den frågan.
Jag vill bara tillägga att detta samarbete med Europeiska unionen och vissa länder som Frankrike, tillsammans med internationellt stöd gjorde det möjligt för oss att uppnå en årlig tillväxt på 5,6 procent 2001, som tyvärr motverkades av de förödande konsekvenserna av de onormala regn som drabbade norra delen av landet.
Vi lyckades dock kontrollera situationen och 2002 fördubblade vi volymen privata investeringar.
Jag har nu arbetat fram en policy för frihandel – det sägs ju att man endast genom att låta teorin bli praktik kan se om det går – för att visa att utvecklingspolitiken måste styras mot en massiv vädjan om privat kapital till hjälp för vår utveckling.
Jag vet att många inte håller med mig om det och jag återkommer i den frågan.
Men gudskelov har denna liberala och aktiva politik burit frukt.
Förra året var vår kornproduktion inte mindre än 100 000 ton.
Jag satte då målet till en miljon ton, och alla sade att det var omöjligt och att det var ett galet projekt.
Jag kan nu säga er att vi nått halva målet, dvs.
500 000 ton korn.
Det har aldrig tidigare hänt i Senegal, ...
... för att inte nämna den aktningsvärda ökningen av andra grödor som t.ex. sesam.
När det gäller våra förbindelser med de utvecklade länderna är vårt största problem som ni vet bistånden.
Jag tänker bara säga en sak om den frågan eftersom jag redan talat om vad jag tycker i: vi är för frihandel, om den är rättvis.
Vi är för frihandel.
Vi vet att den behövs om den globala ekonomin skall utvecklas – nu talar jag inte längre bara om Afrika eller Europa – liksom utvecklingen av världshandeln, världsproduktionen, handeln osv.
Vi vet det alla, men det kommer bara att fungera om alla följer reglerna.
Tyvärr bryter de utvecklade länderna, även ni, mot detta genom att ge subventioner motsvarande en miljard US-dollar per dag.
Jag begär inte att biståndet skall upphöra.
Jag är tillräckligt realistisk för att veta att politiska ledare i Europa eller USA inte bara kan komma till sina bönder i morgon och säga att de gett ett internationellt löfte och att subventionerna avskaffats.
Det är inte möjligt.
Förenta staterna står för nästan 20 procent av världens bomullsproduktion och 39 procent av bomullsexporten.
2001 förlorade exportörer från länderna söder om Sahara 302 miljoner US-dollar, varav två tredjedelar eller 191 miljoner euro kom från de västafrikanska länderna Benin, Burkina Faso, Kamerun, Centralafrikanska Republiken, Tchad, Elfenbenskusten, Mali och Togo.
Summorna kan verka futtiga för er men för oss är de enorma.
Därför är min ståndpunkt helt enkelt att begära ekonomisk kompensation tills dessa subventioner tas bort, eftersom alla verkar vara för att avskaffa dem.
När president Bush var i Dakar sade han till mig: ” Jag är för att avskaffa subventionerna.
Om européerna avskaffar dem gör jag också det ”.
Jag svarade: ” Herr president, det låter bra, men tills ni gör det kommer vi fortfarande att ha stora problem ”.
Det vi begär är alltså ekonomisk kompensation tills subventionerna avskaffats.
När det gäller Världshandelsorganisationen dristade jag mig kvällen efter WTO-mötet till att i artikeln jag nämnde säga att det i stället för bindande avtal som ingen är nöjd med skulle vara bättre att vara helt utan avtal och ta tid på sig att diskutera frågor ärligt.
Jag måste helt ärligt säga att jag i dag inte har någon tilltro till WTO.
Jag anser att saker och ting nu sker på en så bred global nivå att det bara är önsketänkande att försöka finna punkter alla kan vara överens om.
Det är därför jag i stället rekommenderar en direkt konkurrens mellan kontinenter eller delar av kontinenter, som konkurrensen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna eller mellan Europeiska unionen och Afrika.
Jag tror på den metod vi upprättade tillsammans för väldigt länge sedan och som vi sedan övergav för att ge diskussionerna en mer global vinkling.
Vi vet i dag att globaliseringen nått en dödpunkt och att vi skulle behöva gå tillbaka till metoden Europeiska unionen – AVS, Europeiska unionen – Afrika.
Jag säger inte att resultaten skulle bli särkilt spektakulära men jag tror på den typen av mekanism.
Jag tror på den sortens avtal vi slöt i Cotonou den 23 januari 2000, som ställer krav på en utökad politisk dialog, vilket ju krävs för ett ekonomiskt samarbete.
Den sortens avtal skapar också delaktighet för den privata sektorn och det civila samhället samtidigt som fattigdomen minskas.
Det strömlinjeformar samarbetsinstrumenten och skapar en ny ram för ekonomiskt samarbete och handelssamarbete genom att sluta nya överenskommelser som syftar till att innefatta alla dessa bestämmelser i världshandelssystemet gradvis och enhetligt.
Det är den typ av överenskommelser jag tror på.
När det gäller resultaten är det de resultat vi uppnått.
Jag skall avsluta med att säga att avtalet mellan Västafrika och Europeiska unionen t.ex. ger cirka 435 miljoner euro, vilket jag anser vara otillfredsställande.
Med detta sagt vill jag dock göra en distinktion mellan principer och pengar osv.
Det är den ståndpunkt jag alltid haft i G8 och jag har alltid sagt att det viktigaste är åtagandet, den politiska viljan att ta itu med en viss situation.
Hur vi når dit är en annan fråga.
Vissa säger att det krävs 10 miljarder euro, andra säger 5 miljarder euro, men vi får inte fördöma mekanismer och avtal bara för att vi anser att de olika bidragen är otillfredsställande.
Jag återkommer om det lite senare.
Hela Afrika är i dag på samma kurs tack vare Nepad (” New Partnership for Africa ’ s Development ”) Nepad är en sammanslagning av initiativet ” Millennium Partnership for the African Recovery Programme ” (MAP), som skissades upp av mina bröder Thabo Mbeki, Olusegun Obasanjo och Abdelaziz Bouteflika, och Omegaplanen som föreslogs av Senegal.
Vad bidrar MAP med i detta?
MAP fäster vår uppmärksamhet på det faktum att Afrika inte är fattigt men har utarmats efter trehundra år av slaveri, kolonisering och en internationell mekanism som i dag leder till sämre handelsvillkor.
MAP vädjar också om afrikansk renässans.
Omegaplanen, som jag själv skisserade, är i huvudsak en ekonomisk plan som syftar till att visa att vi måste fokusera på infrastruktur, precis som européerna och amerikanerna har gjort och som Ryssland gjorde under Sovjetunionens tid.
Planen visar att utan infrastruktur är det t.o.m. omöjligt att utveckla jordbruket, eftersom det är omöjligt att koppla samman produktionscenter med konsumtions- eller exportcenter.
Nepad tar upp principen om massutveckling i Afrika för att skapa en bro över den avgrund som skiljer oss från de utvecklade länderna och vi tror att det går att göra.
Problemet är hur vi skall uppnå det.
Nepad utgår från tre grundläggande val som jag kallar de långsiktiga parametrarna.
Den första är förstås god offentlig och privat styrning, utan vilken offentlig förvaltning är omöjlig och utan vilken vi aldrig kommer att attrahera kapital.
Den andra parametern består av regioner.
I stället för att utgå från stater utgår Nepad från den regionala dimensionen, som är större och har en större marknad och som därmed gör det möjligt för ekonomierna att utvecklas.
Den tredje och sista parametern är Nepads inriktning mot den privata sektorn.
I detta sammanhang måste jag säga att oavsett de ansträngning som gjorts, bland annat för att ge stöd och för att samarbeta, kommer resurserna aldrig att vara tillräckliga, men om vi å andra sidan ger den privata sektorn de rätta möjligheterna att investera i Afrika kommer deras verksamhet att få samma verkan som i utvecklingen i de utvecklade länderna, som Frankrike, Förenta staterna, Kanada, Japan och andra.
För att stödja dessa tre grundläggande möjligheter valde Nepad ut åtta sektorer – infrastruktur, utbildning och fortbildning, hälsa, jordbruk, ny informations- och kommunikationsteknik, miljö, energi och till sist tillträde till marknaderna i de utvecklade länderna.
Var och en av dessa sektorer anses vara prioriterade och vi har skisserat alla projekt på regional, interregional eller kontinental nivå.
Den återstående frågan är hur allt detta skall finansieras?
Beträffande detta måste jag säga att i maj när jag var i Japan erbjöd sig landet att avskriva tre miljarder dollar av skulden, och detta bekräftades nyligen vid den tredje internationella konferensen i Tokyo om utvecklingen i Afrika (TICAD III).
Japan erbjöd också 1,06 miljarder US-dollar till infrastruktur, omkring 600 miljoner US-dollar till utbildning och hälsa och nästan 400 miljoner US-dollar till hjälp för japanska företag som vill investera i Afrika.
Jag kommer inte att fokusera på utbildnings- och hälsosektorn men jag måste säga att jag delar synpunkten att utbildning är nyckeln till utveckling.
För övrigt är asiatiska länder som Japan, Taiwan och andra länder levande bevis på det och nästan 70 procent av deras budgetar går till utbildning och hälsa.
Malaysia satsar 35 procent på dessa områden.
Efter regeringsskiftet har Senegal ökat sin budget för utbildning och den ligger nu på nästan 35 procent.
Jag hoppas att den närmar sig 50 procent innan jag avgår som statschef i Senegal.
Ett av Nepads arbetsområden är digital solidaritet.
Jag inbjöds till det förberedande världstoppmötet om informationssamhället som skall hållas i Genève och jag föreslog begreppet digital solidaritet, som jag skulle vilja att Europaparlamentet stöder.
Begreppet antogs därefter på rekommendation av experter efter ett antal arbetsmöten och utgör nu en del i det slutliga förslaget till resolution vid konferensen, som kommer att hållas i Genève i december.
Vad innebär det?
Det är ett försök att finna verktyg för att hjälpa alla som inte får del av informationssamhället genom att ge utrustning, som telefoner, Internet och hemsidor så att de når den nivå i informationssamhället som jag definierade utifrån kvantitativa kriterier, som sedan också har godkänts av experterna.
Vad innebär det mer i detalj?
Det som skulle hända är – på frivillig väg, eftersom det inte är en skatt – att mellan 2 och 5 dollar skulle gå till köp av en dator eller 4 till 5 dollar till att skapa en hemsida.
Pengar som samlas in på det sättet kan enligt beräkningar bli väldigt ansenliga – flera hundra miljoner eller till och med miljarder dollar – och bidra till att köpa utrustning från norr för att utrusta södern.
Alla skulle tjäna på det.
Det är en verklig vinna-vinnasituation: företag i väst skulle leverera sin utrustning och vi skulle kunna använda den.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att vårt arbete i Afrika bör ses i ljuset av att vi vill nå fred och säkerhet.
Utan det kan inget göras.
I dag finns det tyvärr fortfarande många oroshärdar.
När den ena lugnat sig uppkommer en annan på annan plats, men vi försöker hålla dem under kontroll.
Vi har lyckats kontrollera konflikterna i Guinea – Bissau, Liberia och Elfenbenskusten medan läget fortfarande är spänt i Sierra Leone.
Tyvärr är vi fortfarande oroliga för Guinea – Conakry och Mauretanien, kort sagt i länder där det snart är val.
Jag skulle vilja dra några korta slutsatser.
Det är inte särskilt klokt att dra slutsatser – det är vettigare att väcka frågor – men eftersom det ändå sker skulle jag vilja avsluta med att uttrycka min övertygelse.
Den övertygelsen handlar om det sätt vi skall kunna ta oss ur den nuvarande situationen.
Trots alla dessa hjälpprogram och program för att efterskänka eller ge ändrade tidsramar för vår ökande skuld – alla möjligheter har lyfts fram –, trots alla dessa ansträngningar upplever vi på fältet att vi lever på 1800-talet.
Ett bevis på det är att alla i dag är överens om behovet av att bekämpa fattigdomen, men har den fattigdomen alltid funnits eller har den skapats?
Jag tror personligen att det är en relativ och inte absolut fattigdom som skapats av ett nytt förhållande mellan de underutvecklade och de utvecklade länderna och att den genomgår en förändringsprocess.
Afrikas absoluta behov i dag är inte längre desamma som de var på 1400-, 1500-, 1600-, 1700- eller 1800-talet.
Hela frågan är därför det ömsesidiga beroendet av grundläggande behov som i dag måste hanteras genom globala relationer.
Vi måste i konsekvens därmed observera och söka lösningar, men utan att bli av med det vi redan har, som alltid kan förbättras.
För att uppnå allt det tror jag att vi måste vända oss till den privata sektorn, som stött utvecklingen i Europa, Förenta staterna och Japan.
Jag tror att vi kanske blir förvånade över hur mycket den privata sektorn kommer att hjälpa till.
Länder får inte låtas vara helt oreglerade men vi måste med hjälp av nationella regler, som alla måste respektera, fastställa en bra styrning och skapa säkerhet, eller ” vinstmöjligheter ”, dvs. fria transfereringar av vinst.
Personligen tror jag på den fria marknaden, inte en fullständigt otyglad sådan, men ändå fri, vilket skiljer mig från vissa liberaler som kanske delar vissa av de principer som är viktiga för mig, som den politiska liberalismen, skyddet av de mänskliga rättigheterna osv., …
… utan att godkänna statlig inblandning.
Jag däremot anser att statens inblandning är avgörande, framför allt för att klara upp underskott och för att agera i sektorer där privat kapital ändå inte skulle vilja agera.
Det är det budskap jag ville ge er.
Det är kanske lite provocerande eftersom jag fått uppfattningen att i Europeiska unionen är det många som inte delar min syn på den fria marknaden.
Jag fick tillfälle att förklara min ståndpunkt för er och därmed öppna debatten i en fråga som är oerhört viktig, nämligen valet av strategi för utveckling av ett land, men också en hel kontinent.
