# ID: svediakorp-gov440623
# author: Barnier, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,334
# sentences: 49
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Ursäkta att jag utnyttjar er uppmärksamhet, men jag menar att denna debatt är viktig och att många av inläggen förtjänar inte bara vår uppmärksamhet, utan också kommentarer och svar från oss.
Pohjamo och van Dam påpekade, liksom Pittella, att det är viktigt att denna nya n + 2-regel används korrekt för programmet för 2000 – 2006: vi har konstaterat att den vid slutet av 2002 inte hade lett till några särskilt betydande återtaganden.
Sanningens minut kommer i slutet av 2003, eftersom många av regionprogrammen undertecknades 2001.
Personligen anser jag att reglerna är ändamålsenliga.
Det är en regel om sund förvaltning.
Liksom Pohjamo anser jag också att nyckeln ligger i att medlemsstaterna förbättrar sin framförhållning.
Ni har framhållit denna punkt.
Anne-Karin Glase nämnde alltför invecklade förfaranden.
Jag skulle vilja framhålla min syn på saken och än en gång påpeka, som jag skulle säga till Markov, att jag måste tillämpa dessa förfaranden eftersom de, som ni mycket väl vet, står i de förordningar som antogs i Berlin 2000 – 2006.
Jag har försökt utnyttja alla flexibilitetsmarginaler i förordningarna och jag har hittat en del, vilket ni informerades om förra året när jag träffade ministrarna för att lägga fram dem.
Vi kan redan se en del effekter av dessa åtgärder för förenkling och flexibilitet.
Emellertid kan jag inte agera som om Berlinreglerna inte fanns.
Jag medger att de är komplicerade, och jag tror att vi kan förenkla dem.
Ett sätt att slippa se sådant under nästa period – Glase nämnde alltför långa planeringsperioder – är att minska tiden för denna planering: jag instämmer i denna tanke.
När jag blev kommissionsledamot i slutet av 1999 blev jag tvungen att genomföra denna nya period.
Vad har jag gjort under det senaste dryga året, ja praktiskt taget de två senaste åren?
Jag har rådgjort och planerat tillsammans med regionerna och medlemsstaterna.
Under programtidens första två år använde vi inga pengar, vi påbörjade inga projekt, eftersom dessa två första år, 2000 och 2001, ägnades åt att förhandla om programmen.
Anledningen till att jag flyttat fram diskussionerna om den framtida perioden och till att kommissionen i slutet av 2003 föreslår nya riktlinjer och en ny politik för sammanhållning och planer för förordningar för 2004, är att man vill få hela processen att gå framåt, och om bara regeringarna, rådet och parlamentet lämnar sina synpunkter på den framtida agendan, de finansiella prognoserna och den nya politiken så snabbt som möjligt kommer vi att kunna ägna det sista året i perioden 2000 – 2006, alltså år 2006, åt samråd i stället för att behöva vänta på att nästa period börjar.
Min förhoppning – nu är jag återigen mycket försiktig –, det jag arbetar för, herr Pittella, mina damer och herrar, är att vi skall kunna bilda oss en klar uppfattning om hur mycket pengar som finns tillgängliga, om den nya sammanhållningspolitiken och om de nya förordningarna ganska snabbt för att kunna ägna hela 2006 åt samråd om de kommande programmen och för att vi skall kunna inleda program och projekt redan i början av nästa period och inte två år efter periodens början.
Detta är mitt mål.
Både dos Santos och Markov har nämnt de utestående åtagandena.
Personligen, herr dos Santos, har jag inte försökt förneka Pittellas uppgifter.
Jag känner till dessa siffror väl och jag har försökt förklara dem på ett opartiskt sätt, eftersom det finns förklaringar.
Samtidigt har jag tillsammans med mina kolleger vinnlagt mig om att gradvis försöka minska dessa utestående åtaganden.
Exempelvis uppgick de utestående åtagandena för Europeiska regionala utvecklingsfonden för perioden 1994 – 1999 till 7 miljarder euro vid slutet av 2002.
De kommer troligen att ligga på 3,8 miljarder euro i slutet av 2003.
Vi har alltså minskat dem praktiskt taget med hälften.
Herr Markov, jag blev förvånad över en av era kommentarer om att göra n + 2-regeln mer flexibel – ni talade om möjligheten till ” n + 3 ”.
Om vi slår in på den vägen riskerar vi att förvärra utnyttjandeproblemet och att öka de utestående åtagandena.
Ja, Rijk van Dam, jag arbetar för en förenkling under nästa period.
Jag vill minska antalet instrument och jag vill minska antalet programplaneringsbeslut.
Jag kommer utan tvivel att föreslå att zonindelningen för mål 2 avskaffas.
Jag vill att vi fokuserar på prioriteringarna och även på projektens grundläggande frågor och jag vill öka flexibiliteten och marginalerna för omgrupperingar under perioden.
Detta är de idéer för förenkling vi arbetar med.
Jag delar dock inte era tankar, van Dam, om resultatet av denna strukturfondspolitik.
Jag tror inte att det går att rita upp en karta över dålig förvaltning så snabbt som ni gjorde: jag känner till fall av dålig förvaltning i länder som varit medlemmar i Europeiska unionen länge, och inte bara i de nya länderna söderut.
Jag tror inte att vi kan peka ut något enstaka land, eftersom jag i dessa länder ser en allmän strävan att förbättra förvaltningen och kontrollen och att modernisera administrationen, även om det ibland går ganska sakta.
Ni ville att den framtida politiken skulle koncentrera sig på mål 1, på de regioner som är fattigast eller vars utveckling är mest eftersatt: detta är också vad vi kommer att föreslå, även om jag inte har beslutat att dra tillbaka alla EU-åtgärder från andra regioner.
I de nuvarande medlemsstaterna, i vissa fall också i mer utvecklade regioner, finns reella problem som hänger samman med industriomflyttningar, omstruktureringar, fattigdom, extrem fattigdom i städer och utflyttning från vissa områden på landsbygden.
Jag tror inte att Europa kan stå likgiltigt, att unionen kan stå likgiltig inför dessa problem i de femton nuvarande medlemsstaterna, för om unionen är likgiltig, om den koncentrerar hela sin budget på de nya medlemsländerna plus några få regioner i söder, skall vi inte förvånas om också befolkningen är likgiltig inför Europeiska unionen.
Hela den politik som jag syftar till med denna reform av strukturfonderna inför den kommande perioden är inriktad på att tjäna de övergripande solidaritetsmålen och målen från Lissabon och Göteborg och att göra regionerna till partner, inte åskådare, i strävan efter dessa mål.
Hur som helst, herr van Dam, kan jag säga er mycket klart att jag personligen är för en verklig reform, i vissa fall till och med en radikal reform – jag kommer aldrig att ställa mig bakom en åternationalisering av sammanhållningspolitiken.
Piscarreta nämnde, liksom Pittella själv, tanken på att gå ytterligare ett steg och ge medlemsstaterna själva ansvaret för förvaltningen.
Ja, jag är beredd att gå mycket långt i fråga om att decentralisera förvaltningen, men det innebär naturligtvis att det först måste finnas en bättre fördelning av det finansiella ansvaret.
Så länge Europeiska kommissionen praktiskt taget är ensam ansvarig inför budgetmyndigheten och revisionsrätten måste jag kontrollera, övervaka och se till att kontrollsystemen är operativa och fungerar korrekt.
Med tanke på andan i den nya europeiska konstitutionen kommer vi troligen att kunna gå mot en bättre ansvarsfördelning och därmed mot en större decentralisering.
Detta var vad jag mycket snabbt ville säga som svar och jag vill försäkra Pittella och var och en av er att jag fortfarande är beredd att svara på alla era frågor inför utskotten och i plenum och att fortsätta denna dialog.
Den behövs, och många av förslagen i Pittellas betänkande kommer att finnas med i de förslag kommissionen lägger fram, särskilt i fråga om förvaltningen av nästa sammanhållningsperiod, i den tredje sammanhållningsrapporten.
