# ID: svediakorp-gov440620
# author: Van Dam (EDD ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 598
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär!
Problemet med den ständigt växande reserven av utestående åtaganden som härrör från strukturfondspolitiken verkar ha blivit en permanent företeelse.
Innehållet i reserven uppgår till inte mindre än 92 miljarder euro och är därmed ungefär lika stort som en årsbudget för hela EU.
” N + 2-regeln ” är ett första nödvändigt steg för att minska de åtaganden som finns i denna reserv.
Det slutliga målet är naturligtvis att se till att strukturfondspolitiken anpassas till sina mål på ett bättre sätt.
Denna fråga blir ännu mer brådskande mot bakgrund av den kommande utvidgningen.
Kommissionen har lagt fram en rad förslag i syfte att åtgärda de problem som uppstår vid genomförandet av politiken och att effektivisera detta.
Ett första krav verkar vara att minska komplexiteten och de ändlösa beslutsförfarandena.
Ett klargörande av bestämmelserna och en förbättring av samordningen kommer också att få positiva effekter.
Vi har emellertid ännu inte tacklat en rad grundläggande problem.
Jag vill nämna det faktum att det fortfarande är så att en betydande del av stödet hamnar i förhållandevis välmående regioner.
Läget i Italien ger mycket tydliga bevis på detta.
De södra regionerna är fortfarande fattiga, medan de i norr är mycket välmående.
Samtidigt är Italiens BNP ungefär lika stor som genomsnittet i EU.
Under 2002 lade det centrala planeringskontoret i Nederländerna fram en undersökning i vilken man angav de möjliga orsakerna till ineffektiviteten inom strukturfondspolitiken.
Sammanfattningsvis kom forskarna fram till att strukturfondspolitiken inte kan bli effektiv förrän fyra villkor är uppfyllda.
Dessa är: för det första god institutionell kvalitet, för det andra låg inflation, för det tredje en öppen och pålitlig statlig politik och för det fjärde en låg grad av korruption.
Det är tråkigt att säga, men anmärkningsvärt nog presterar de fyra största mottagarna av medel från strukturfonderna mycket dåliga resultat när det gäller de ovanstående kriterierna.
Följaktligen måste den institutionella kvaliteten i dessa länder förbättras omgående.
Detta gäller också för EU: s framtida medlemsstater.
Om så inte sker ger vi oss in i en strid som vi inte kan vinna, och det blir då ytterligare ökningar av reserven fr.o.m. maj 2004.
EU: s politik i syfte att främja ekonomisk tillväxt i fattiga regioner och minska välståndsklyftan bör vara mer sammanhållen.
Vi föreslår därför att strukturfondspolitiken bör koncentreras på mål 1, för vilket bara de fattigaste regionerna kommer i fråga.
Andra former av strukturpolitik, särskilt dem som gynnar förhållandevis välmående regioner, ser ofta ut att motverka rörligheten på arbetsmarknaden eller resultera i en snedvridning av konkurrensen.
Något som också sker med jämna mellanrum är att nationella eller regionala myndigheter lämnar in sina minst effektiva projekt när de ansöker om EU-stöd.
Vi bör stoppa återanvändningen, eller överföringen, av EU-medel mellan de rika medlemsstaterna.
I och med sina förslag har kommissionen börjat förbättra saker och ting.
Vi behöver emellertid en grundlig reform, så att de fattiga regionerna får möjlighet att utvecklas.
De ytterligare fördelarna är att större sammanhållning och tydlighet i politiken gör det möjligt att övervaka de utbetalade medlen på ett effektivare sätt.
Till sist: medlemsstaterna kommer också att kunna lämna in en pålitlig beräkning innan man utarbetar budgeten.
Det är trots allt så att reserven med betalningsbemyndiganden huvudsakligen är ett resultat av alltför stora åtagandebemyndiganden.
Om vi inte längre vill ha denna reserv, måste vi gå till botten med problemet.
