# ID: svediakorp-gov440618
# author: Santos (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 333
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Trots kommissionsledamot Barniers otvivelaktiga kompetens är det ett faktum att det ständiga och betydande underutnyttjandet av strukturfonderna – såsom det mäts genom verkställandegraden för betalningsbemyndigandena – är ett av EU-politikens mest förbryllande kännetecken.
Detta blir ännu underligare mot bakgrund av att strukturpolitikens främsta mål är att skapa en hållbar utveckling i unionen.
Det är visserligen så att de ständigt höga och ökande nivåerna avseende utestående åtaganden inte nödvändigtvis innebär att man aldrig kan nå något av sammanhållningspolitikens slutmål.
I vilket fall som helst måste man nå dessa mål – snabbt – så att åtminstone merparten av de utestående åtagandena inte går förlorade genom institutionernas byråkrati eller genom medlemsstaternas regeringars politiska och förvaltningsmässiga inkompetens.
Ansvaret kan och bör dessutom delas av de två beslutsfattande skikten.
Detta är en logisk följd av den bristande jämlikheten avseende verkställandemakten mellan unionens medlemsstater och mellan de olika strukturfonderna.
Om man skall kunna effektivisera regionalpolitiken och förvaltningen av strukturfonderna, beror på om man gör de rätta valen på nationella nivå, men även på vilka förordningar som gäller och på avskaffandet av meningslösa byråkratiska krav.
I betänkandet erkänns dessutom kommissionens roll när det gäller införande av förenklande åtgärder, men man menar också att dessa åtgärder är otillräckliga och föreslår helt riktigt att de bör ses över.
Sammanhållningspolitiken finns också med på föredragningslistan och framläggandet av Sapirrapporten innebär att man inte kan undvika en bedömning av denna.
Jag skall inte föregripa en separat politisk diskussion på detta stadium, men det är viktigt att betona att det snabbaste och lättaste sättet att göra politiska strategier överflödiga är att i förväg göra dem oförståeliga och ogenomförbara genom att administrera den ordinerade dosen byråkrati och paragrafrytteri.
Kommissionen måste därför snabbt förstärka och betona sin strategiska funktion genom att fastställa prioriteringar och lämna ansvaret för tillämpning och förvaltning av fonderna till medlemsstaterna.
Jag välkomnar därför Pittellas betänkande, erkänner dess läglighet och stöder dess förslag.
