# ID: svediakorp-gov440614
# author: Pittella (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 679
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, kommissionär Barnier, mina damer och herrar!
Detta är ett betänkande som tar en ögonblicksbild av ett problem, anger en risk och redovisar vissa lösningar.
Problemet är de utestående åtagandena, denna klyfta mellan åtaganden och betalningar, som fortfarande är för bred, både när det gäller strukturfonderna och andra områden.
Utestående åtaganden är ett sammansatt problem: vissa är psykologiska medan andra är patologiska, och det är i det senare fallet vi måste vidta åtgärder.
Risken är inte bara förlusten av strukturfonder för de regioner de har riktats till; en större risk är förlusten av trovärdighet för Europeiska unionens sammanhållningspolitik.
Vi tror fullt och fast att unionen – och den utvidgade unionen i ännu högre grad – behöver en effektiv, konsoliderad och modern sammanhållningspolitik.
De lösningar som vi har redovisat och som kommissionär Barnier verkar stödja – han har alltid varit öppen för samtal och debatt – kan delas in i två grupper: kortsiktiga och medelsiktiga lösningar.
Den tidigare gruppen omfattar, i synnerhet, lösningen på att jämka nivån för betalningarna som förts upp i budgeten.
Detta tillhandahållande av resurser måste naturligtvis gå hand i hand med ett effektivare samarbete mellan kommissionen och regeringarna, mellan regeringarna och regionerna och mellan regionerna och enheter på underregional och lokal nivå.
Arbetet med övervakning av de nya medlemsstaterna – något som kommissionen redan gör – måste dessutom intensifieras så snart som möjligt.
När det gäller de medelsiktiga lösningarna bör kommissionen utan dröjsmål lägga fram sina riktlinjer om förordningen som styr nästa programplaneringsperiod, så att framtida mål och genomförandeåtgärder kan fastställas i en tydlig och lättfattlig form.
För detta syfte anser vi att följande metod kommer att bli nödvändig: För det första måste man fokusera kommissionens viktigaste roll, som bör handla om att ange utvecklingsprioriteringar, på att dessa prioriteringar genomförs på ett konsekvent sätt och på övervakning av genomförandesystemens effektivitet, samtidigt som ansvaret för genomförandet och förvaltningen av verksamheten bör överflyttas till medlemsstaterna.
För det andra måste man vara direkt, tydlig och klar, och – i samband med detta förenklingsmål – är det därför mycket viktigt att kombinera fonderna och lägga förvaltningen av den enda fonden hos en enda avdelning inom kommissionen.
För det tredje måste man se till att åtgärder inom programplanering vidtas inom ramen för ett partnerskap mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten.
För det fjärde måste man ge övervakningskommittén en viktigare roll, så att beslut som rör programmet och programförändringar kan övertas av denna kommitté.
Och slutligen måste man behålla incitamenten för ett effektivare genomförande av verksamheten, som t.ex. n + 2-regeln om automatiskt återtagande och reserven för belöning av positiva resultat.
Jag avslutar med att ta upp frågan om automatiskt återtagande.
Snart är det den 31 december och en ny tidsfrist.
Vi anser att man bör behålla bestämmelsen under de kommande åren, eftersom det inte råder någon tvekan om att den har haft en verkligt avskräckande effekt.
Det är visserligen så, som kommissionsledamot Barnier har påpekat, att regioner och nationella regeringar i många situationer har vidtagit en rad åtgärder för att säkerställa 100-procentiga utgifter för att inte gå miste om medlen.
Vi uppmanar kommissionsledamot Barnier att noggrant övervaka frågan, och under tiden uppmanar vi honom att förhindra att resurser som frigörs genom s.k. ” sidoprojekt ” används till något annat än de regionala och nationella programmen.
Jag avslutar med ett exempel: Om den italienska staten – för att nu nämna mitt hemland – får transportbidrag för att genomföra arbete som rör infrastrukturen för transport i södra Italien, men sedan, efter att ha frigjort resurser genom sidoprojekt, överför dessa besparingar till infrastrukturarbete i norr, bör vi ingripa för att förhindra detta.
Jag hoppas att parlamentet antar detta betänkande med stor majoritet, eftersom detta skulle ge stor politisk trovärdighet åt de strategier som betänkandet omfattar.
