# ID: svediakorp-gov440609
# author: Zrihen (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-10-21
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 352
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag vill återigen tacka för att vi får tillfälle att tala om kvinnor.
Låt oss återigen – vid en tidpunkt då en kvinna som kämpar för de mänskliga rättigheterna, och kvinnors rättigheter i synnerhet, just fått Nobels fredspris, vid en tidpunkt då det förs seriösa diskussioner om en mer sammanhållen global utveckling och om konfliktlösningar – ta till vara detta tillfälle, även om det är väldigt sent, att belysa kvinnors mycket speciella situation.
Varje år utsätts tusentals eller t.o.m. miljontals kvinnor av alla möjliga typer av våld.
Hur många tysta röster finns det bakom statistiken, hur många aspekter förtäcks eller göms bakom klausulen om icke-inblandning eller argumentet om kulturella arv?
Inom EU säger vi att de mänskliga rättigheterna bör gå före varje sedvänja eller social filosofi.
När vi talar om internationella förbindelser, som är ämnet för detta betänkande, finns det ofta en konflikt mellan dessa två sätt att se på världen.
Skall vi nöja oss med att bekräfta men inte höra vad dessa kvinnor ber om, varken i deras egna länder eller när de söker skydd genom den internationella rätt som vi stöder?
Hur stort utrymme har vi egentligen att säga att vi fördömer dessa sedvänjor och att vi inte låter oss luras?
De instrument som nämns i betänkandet är bevis på den rådande pragmatismen hos kvinnor i allmänhet och hos Miet Smet i synnerhet, vars arbete jag vill gratulera henne till.
Vi måste bekräfta att allt våld mot kvinnor i sig självt är en tillräcklig grund,, för att bevilja rätt till asyl och flyktingstatus.
Som svar på detta diskriminerande våld måste vi använda det våld som ekonomiska sanktioner innebär, om vi inte följer en prioritetsordning där kvinnor har ett mycket lägre värde än samarbetsavtal eller bestämda traditioner med en mycket tråkig historia.
Låt oss sluta att prata och skriva om detta och i stället försöka vara lika pragmatiska som kvinnor i allmänhet kan vara.
